Jul

Barnen är öppet beroende och sårbara

Denna advents- och jultid har vår kyrka på ett särskilt sätt satt barnen i centrum. Vi har uppmanats att tända ett femte adventsljus för de utsatta barnen på vår jord. Nästan sju miljoner barn uppnår aldrig fem års ålder. Tjugo miljoner barn är på flykt. De är budbärare om att det livsnödvändigaste saknas hos många och att hemlöshet och desperat sökande efter livsrum uppstår ur människors våld.

Varje barn är sårbart, utsatt och skyddslöst i sitt beroende av kärlek, omsorg och föda. Barnet har inte valt att födas, har heller inte valt sina föräldrar och platsen att födas. Vissa barn blir mer utsatta än andra, några redan före födseln, andra under sin uppväxt. Alla är de oändligt värdefulla och värda ett värdigt liv. När vi ser på barnet i krubban ser vi ett barn som delar alla barns villkor på jorden. De är Guds barn. När vi ser barn som är utmärglade av svält, har skräck i sina ögon på grund av det som de varit med om eller gråtande vädjar om hjälp, då ser vi barnet i Betlehem. Gud är solidarisk med jordens barn. Jesus tar själv upp barnen i sin famn och lägger sina välsignande händer på dem. De hör till Guds rike, de har en särställning inför Gud eftersom de är så öppet beroende och sårbara. Bakom imagen och allt yttre som döljer behoven är vi alla i barnens situation. Som vuxna har vi bara fler redskap för att överleva. Och ett särskilt ansvar därtill.

Som väntande moder är Maria nära alla mödrar. Hon bär sitt barn med den glädje, förväntan och oro inför framtiden som hör till. Hon får uppleva hur det är att sakna tak över huvudet och föda sitt barn som en av de fattigaste, i ett stall. Hon får i tacksamhet till Gud ta emot sitt barn och glädjas tillsammans med gästerna i stallet. Men tryggheten är kortvarig. Snart blir Maria, Josef och barnet en av många flyktingfamiljer på vår jord. För att rädda livet är de tvungna att fly undan en av de många grymma härskarna. Det är lätt att se kopplingen mellan deras livssituation och alla flyktingar runt hela den jord som vi delar med varandra. De är ju fler än någonsin nu på grund av obarmhärtiga och orättvisa livsvillkor, krig och människors förtryck av varandra. Jesus möter i barnet och han möter i den som saknar mat för dagen, är sjuk och hemlös. Jesus möter i varje människa, sårbar på många sätt på brustenhetens jord.

Den heliga familjen befann sig i en utsatt situation. Och det gjorde nog också herdarna som kallades till Betlehem. De möttes av ett vanligt tilltal från Gud genom ängeln: ”Var inte rädda.” De orden behöver också vi ta till oss. Det finns en gudomlig närvaro mitt ibland oss. De fick också lyssna till den änglasång som vi ännu sjunger i våra gudstjänster: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Gud handlar för att befria oss från det onda. Vi får ta emot den flerdimensionella fred som Gud skänker genom Jesus Kristus: den innesluter fred med Gud, varandra, oss själva och den skapelse som vi förvaltar.

Kristus kommer till oss. Vi får komma till honom med vår längtan efter förnyat liv och kraft att leva i fred.  Det är julens budskap till små och stora barn. Vi tar det med oss in i det nya året. Guds löften bär vår framtid.

Kors i saffransbrödet

Saffransbrödet från stiftsgården Undersvik
Saffransbrödet från stiftsgården Undersvik

Som biskop möter jag både gamla och nya traditioner, de flesta goda, andra inte längre självklara och relevanta. En tradition som jag hoppas fortsätter är att biskopen får ett jättestort saffransbröd inför advent och jul, bakat av medarbetarna på stiftsgården i Undersvik. Jag är för övrigt väldigt stolt över att vi i Uppsala stift har behållit stiftsgårdarna och satsat på dem som platser för medmänskliga möten, utbildning, andlig förnyelse och fördjupning.

För en tid sedan var jag på stiftsgården och fick då årets saffransbröd, placerad på en pappskiva, dolt i täckplast för att hålla det färskt. Brödet är så stort att det måste delas i bitar för att kunna få plats i frysen. När jag kom hem öppnade Ingrid och jag gåvan genom att ta bort omslaget. När vi känner doften av saffransbrödet, då är julen nära. Denna gång ser vi något som vi aldrig upptäckt tidigare år. Kanske är det en nyhet. I brödets mitt framträder ett kors, format av lussekatter. Det inrymmer en djup symbolik. Guds son, som vi väntar på i adventstid och tar emot i julens under, kommer till oss i det livsnödvändiga brödet. Gud blir en av oss. I nattvardens bröd får vi del av Kristus och den försoning och livskraft han ger. Och det brödet är ett tecken för det bröd som räcker åt alla, rättvisans och det nya livets bröd.

Julen och påsken hör ihop. Korset i saffransbrödet knyter samman högtiderna. Evangeliet om Jesu intåg i Jerusalem är detsamma på Första advent och Palmsöndagen. ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” Jesus kommer ridande på en oansenlig åsna med en annorlunda, gudomlig makt. Hans makt skiljer sig från den makt som alltför ofta utövas i vår värld och som bygger på att härska, kontrollera och utöva tvång och våld. Jesus är den gudomliga kärleken. Speglar vi oss i honom ser vi att vi har ett oändligt värde. Och vi inser att alla ska behandlas med värdighet så som han gör. Det är vår kallelse som hans lärjungar.

Korset formas av en lodrät stam som bär relationen mellan människa och Gud och en vågrät arm som sträcker sig mot skapelsen och medmänniskan på båda sidor om stammen. Alla vädersträck möts i korset.

Det nya kyrkoåret innebär att vi nu har ännu ett nådens år med nya möjligheter framför oss. Gud ger av nåd, gratis. Gud vill handla med oss så att vi växer som människor och kristna. Det Gud ger får vi dela. Det är stort. Gud är med oss.

Jag är nog en åsna

 

Julinstallation i Uppsala domkyrka av Eva Spångberg
Julinstallation i Uppsala domkyrka av Eva Spångberg

Vem vill vara en åsna? Det verkar vara ett ganska obetydligt djur som inte förväntas uträtta något speciellt. Det går väl an. Värre är att den som kallas åsna anses dum – korttänkt och inte alltför smart. Med tanke på hur illa ansedd åsnan är, måste det väl vara märkligt att den har så stor roll i berättelsen om Jesus? Eller är det just därför att ingen räknar med en åsna som den är så betydelsefull? Jag undrar för övrigt om det kan finnas en likhet mellan en åsna och ett barn.

Jesus visade konkret att barnen är viktiga för honom. Han tog dem upp i sin famn och sa att vi måste bli som barn för att komma in i Guds rike. Ett barn är öppet och visar tillit – förtröstan Det är därför som barnatron är kärnan i kristen tro. Med nya kunskaper, erfarenheter och reflektioner över livet kan den fördjupas och växa. Men tron innebär i grunden att förtrösta på att Gud handlar med oss för livets skull.

Åsnan hade en viktig uppgift för att Josef och Maria skulle komma till stallet i Betlehem. Den bar Maria och det Jesusbarn som hon i sin tur bar på. Utan åsnan skulle hon inte kommit fram så att det stora undret kunde ske med henne som Guds tjänarinna. Den hade säkert ingen grandios självbild utan utförde bara det arbete som behövde göras. Uppdraget ledde till att den fick vara med när Gud blir människa. Åsnan och barnet möts i stallet. Tänk att Jesusbarnet delar bostad med en åsna!

Långt senare var det åter dags för åsnan att göra en avgörande insats för Jesus. Många små insatser i det fördolda hade det nog blivit under årens lopp. När Jesus skulle rida in i Jerusalem som en annorlunda kung, då blev åsnan hämtad. Lite förvånande var det väl att bli utvald för något så storartat. Jesus kunde ju ha valt en häst. Men det var glömt när människorna ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Inte handlade orden om åsnan men den kunde räta lite på ryggen: om den inte burit Jesus hade han inte kunnat rida in. Åsnan kallades till sitt uppdrag för att den gudomliga försoningen skulle ske och livet segra.

Jag vill vara ett barn hos Gud som tar emot det Gud ger genom Jesus.  Jag vill vara en åsna som i många, oftast små och ansenliga uppdrag trofast bär Jesus till andra.

Gud kommer till oss i välsignad jultid. Gud är med oss när vardagen kommer. God Jul!

Bana väg för Vägen

Så här i julhandeln kan man meditera över vad som krävs för att sälja varor i ett kommersialiserat samhälle. Hur blir vi motiverade att handla? Det enkla svaret är väl att vi måste känna att vi lider brist på det som ska säljas och att det ska kännas eller bli bättre om vi skaffar det. Förkunnelsen i reklamen bygger på att vi inte kan vara nöjda utan att förnyas genom de varor och tjänster som erbjuds. Då får vi bättre teknik, funktioner, upplevelser, förutsättningar, relationer etcetera. Säljmetoderna har utvecklats, och vi har blivit alltmer beroende av att ständigt ha det senaste. Så släng den gamla mobilen och köp den senaste smartphonen. Den gamla har tappat allt värde, dess enda framtid är på återvinningsstationen.

Nu i julklappstider når brist-köpkulturen nya höjder. Det är fint med klappar men inte hur många och till vilket pris som helst. Vi behöver påminna oss om de värden som varar: tro, hopp och kärlek, störst av dem är kärleken. Och klappar kan vara tecken för kärlek. För att möta vår djupaste längtan kommer julevangeliet till oss. Det förkunnas mot bakgrund av livets brustenhet och världens nöd. De mänskliga behov det möter är inte konstruerade utan verkliga. Jesus kommer till oss som den gudomliga kärlekens gåva för livets skull.

Johannes döparen hade det viktiga uppdraget att bana väg för Guds närvaro genom Sonen. Han var profet och avslöjade brister. Hans förkunnelse var sträng och uppmanade till omvändelse och bättring. Det var Guds lag som han förkunnade. Genom att göra det avslöjade han människors djupaste behov och banade väg för Jesus, som förmår ge nya livsmöjligheter med nåd istället för krav som vi inte kan uppfylla.

Vi får också vara Guds medarbetare och bana väg för Jesus. Det finns många möjligheter och sätt att göra det. Det börjar med att vi öppnar våra egna hjärtan för honom.

Det stämmer till andlig eftertanke att den som vi banar väg för själv är Vägen, dessutom Sanningen och Livet. Vägen bär till Gud och innehåller det vi behöver och på djupet längtar efter. Vi får något att leva av och dö för. Det är den väg vi fått men Gud är inte begränsad till den. Vägen börjar här och nu och bär namnet Jesus.