Den senaste tiden har många människor som flyr för sina liv och sin säkerhet kommit till vårt land. Ibland låter det som att det är en alldeles ny situation men i många delar av världen har detta pågått under lång tid. Långt fattigare länder än Sverige har öppnat sina gränser för att hjälpa människor i behov av skydd. Nu är det vår verklighet.

Det stora problemet är inte att människor flyr till Sverige utan att de tvingas fly, att så många lever i krig och med orättvisor, i grunden att vi som mänsklighet inte har kommit längre. Det är en särskild sorg för oss som troende när religionen används som motiv för de fasansfulla handlingar som har drabbat de flyende medmänniskorna.

Mitt i allt det svåra finns en strimma av glädje och hopp. Civilsamhället har ställt upp på ett fantastiskt sätt. Det gäller också för vårt stift, en enastående solidaritet visas. På ett par dagar ställde församlingar upp med nästan tusen boendeplatser och visade många andra sätt att hjälpa medmänniskor i en svår utsatthet. Men jag är bekymrad över att myndighetssverige inte förmår möta den akuta krissituationen på ett relevant sätt. Regelverken är alltför stelbenta, I krissituationer måste undantagen bli regel.

När vi ser det som sker går ett eko genom historien. Vi ska snart möta julens under, att Gud blir en av oss, som ett utsatt barn. Jesus fick börja sitt liv på flykt. Hade inte änglar och människor kommit till hjälp hade han inte överlevt sina första år. I varje flyktingbarn möter vi Jesus. Det får vi aldrig glömma.

Det är nödvändigt att ha rätt perspektiv på saker och händelser. Annars kan man hamna fel. Jag tänker på den kommande julen. Vad är egentligen viktigt? För mig är det att mina närmaste får känna att vi hör ihop, att vi bryr oss om varandra och att det finns en framtid som bär oss var och en och tillsammans. Och att vi inte är ensamma och utlämnade. Gud är med oss. Det är julens budskap.

Sedan jag var liten grabb har jag varit fascinerad av Marias lovsång, Magnificat. Det är en lovsång att meditera över under hela året och särskilt inför julens stora berättelse. Tar man med påskens händelser in i bilden fördjupas betydelsen av det skeende som Maria sätter ord på.

Maria är en bland många, en ung judisk kvinna. Det som mänskligt sett borde ligga framför henne är det som är vanligt och lagom. Ungefär som för medelsvensson. Men då händer något som inte ligger i hennes föreställningsvärld. Gud kommer till henne. En himmelsk budbärare, en ängel, talar till henne och berättar om det som övergår allt förstånd. Gud låter stora ting ske. Ängeln säger: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son”.

Och hennes reaktion? Magnificat uttrycker den och ger vägledning in i julens under och påskens frälsande mysterium.

Maria börjar med att förkunna Guds storhet. Gud kan. Gud handlar, också med en enkel och till synes obetydlig människa. Hon bejakar att Gud handlar med henne av barmhärtighet, med makt och vilja att förnya. Hon har en obändig tilltro till att Gud till sist ska avväpna denna världens mäktiga och upprätta de för denna världen betydelselösa, ge de hungriga mat för dagen och låta de fattiga få vad de behöver. Gud håller löftena mot sitt folk.

Jag ser framför mig den unga havande kvinnan som inte finner någon plats att föda sitt barn. Men i det enkla och smutsiga stallet finns rum för henne. Guds moder och hennes barn, Guds son, delar livsvillkoren med världens mest utsatta. Jag ser också framför mig den äldre modern Maria i den djupaste utsattheten. Hon förlorar sitt barn, det svåraste av allt för en mor som burit barnet inom sig, nära sitt hjärta. Vid korsets fot står hon i lidandesgemenskap med den älskade lärjungen Johannes. De får uppdraget – och har inget annat val – att ta hand om varandra i en fördjupad och vidgad familjegemenskap. När döden har inträtt låter den sörjande modern Maria det bortgångna barnet vila i sin famn. Pietá. I smärtan öppnas kärlekens djup. Guds son har skapat försoning. Maria måste försonas med livet. Hon är en förebild i att leva och överleva.

Vi möter julen med tända ljus som har fått mörkret att vika undan. Julen får en varaktig betydelse när Maria blir vägvisare. Det sker när vi bejakar Guds storhet och erkänner vårt positiva beroende, inser att Gud är närvarande och handlar med oss och tror att Guds gåvor och löften bär vår framtid.