Vid vigningsmässan idag i Uppsala domkyrka på Andra söndagen efter Trefaldighet höll jag en kombinerad predikan och vigningstal som här återges i förkortad version. I evangeliet Luk 14:15-24 berättar Jesus liknelsen om den stora festen.

Alla får vara med. Det är det som gäller enligt evangeliet om Jesus Kristus. Här finns inget vi och de. Gud gör inte skillnad på människor. Ingen är bortglömd. Ingen står utanför Guds längtan efter oss. Alla får vara med. Vi finns i Guds tanke och omsorg.

Hur skulle det kunna vara på annat sätt när Gud skapat oss till sin avbild – till att vara Guds medarbetare, till att älska, skapa och vårda den skapelse som bär spår av Gud själv. Ett helt livsprogram har lagts i den gudomliga skapelsen. När det programmet förverkligas blir Guds rike synligt mitt ibland oss.

I vår värld där människor regerar och bestämmer spelreglerna är det ofta på annat sätt. Alla får inte vara med. Vi graderar och värderar, delar in och delar upp. Så dras medmänniskor isär. Det oändliga människovärde som Gud ger varje människa sätts ifråga när hon inte behandlas med värdighet. Att det är så beror på att vi tillåter ondskan ha ett alltför stort rörelseutrymme och ibland fritt spelrum. I vår tid tar det sig alarmerande uttryck genom att sanningen relativiseras och ersätts av personligt tyckande. Vi översköljs av påståenden och ställningstaganden som inte är faktabaserade och värderingar som saknar hållbar grund. Enskilda personer och rörelser formar egna världar byggda av värderingar som snedvrider perspektiv och legitimerar handlingar och livsmönster som drar isär och splittrar gemenskaper och samhällen. Alla får inte vara med. Vissa anses inte värda att vara det. Det kan vara värt att hålla i minnet att ur ett bibliskt perspektiv är söndring och splittring ett avgörande kännetecken på att ondskan råder. Det är vad ordet diabolos, djävul, står för.

I Guds rike får alla vara med. Men många tar inte till sig det budskapet. Det blir tydligt i dagens evangelium när Jesus berättar liknelsen om festen som svar på det en av gästerna säger vid den måltid som de delade i fariséns hus: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Gästabud eller fest var en bild som deltagarna väl kände till för måltiden hos Gud. Den alldeles vanliga måltid som de delade öppnade perspektivet mot måltiden i det rike där Guds vilja råder helt och fullt. Uppenbarligen längtade gästen efter den måltiden, eftersom han sa att den som vår vara med om den är salig. Är man salig är man inte bara lycklig utan himmelskt lycklig.

Liknelsen om den stora festen får mig att associera till dop- och missionsbefallningen när Jesus ger lärjungarna uppdraget: Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Den visar på kyrkans universella och inkluderande uppdrag att kalla till lärjungaskap över alla jordiska gränser. De ska döpa och lära för att Guds vilja ska ske. Jesus lovar att vara med till tidens slut.

Jesus är den som bjuder in till den stora festen. Många är inbjudna. Resultatet är bekymmersamt. De första som inbjuds har många skäl till att inte komma och ursäktar sig. De har så mycket att göra med än det ena, än det andra. Festmåltiden kan de inte prioritera. Men de skäl som de anför ekar ihåligt med tanke på den unika inbjudan. Att säga nej en gång var tveksamt på Jesu tid, att tacka nej en andra gång var förolämpande mot måltidsvärden.

Det finns platser kvar även när Jesus utvidgat inbjudan till de fattiga och funktionshindrade i samhället. Då tar han det radikala beslutet att inbjuda alla som befinner sig på vägar och stigar. Alla får vara med. Jesus nöjer sig inte med mindre än att alla är inbjudna.

Frågorna hopar sig. Förstår inte människor vad de går miste om? Varför väljer de att göra det som kan vänta? Och till var och en av oss: prioriterar vi kallelsen från Jesus? Låter vi allt det mångahanda ta över i våra egna liv? Tar vi till oss att inbjudan till måltiden gäller också oss. Det handlar inte om att vara värdig utan om att Jesus som bjuder in älskar, befriar och helar. Guds vilja är uppenbarad: Gud längtar efter oss och vill dela måltiden för evighetsvandrare med oss.

Var finns då Guds rike? Uppenbarligen vid tidens slut. Det som var Guds vilja från skapelsens början ska då råda. Vår gudsrelation är helad, allt som bryter ner och isär är borta och skapelsen återupprättad.

Under vår tid på jorden kan vi få en försmak av Guds rike. Vi möter det i en person, Jesus Kristus. Han blev en av oss men utan synd. Han uppenbarar Guds vilja med våra liv. Genom det han säger och gör i sina möten strömmar Guds rikes krafter fram. Anden som vi tar emot i dopet ska leda oss till sanningen och föra oss in i Guds rike. Vi får gå genom död till liv varje dag och en gång vid vår tids slut. Guds rike möter redan nu när Guds vilja sker. Det är mer angeläget än någonsin att Guds rike utvidgas i vår söndrade värld. Vi kallas att bidra till att det tar gestalt och blir synligt, så att mörkret och ondskan trängs undan.

Hos profeten Sakarja och i Uppenbarelseboken beskrivs med bilden av de kläder vi bär hur Guds rike tar gestalt i våra liv. Egentligen står vi nakna inför Gud. Skapelsen våndas, vi längtar och söker men är fångna i bortvändhet från Gud.

Sakarja berättar att Josua hade smutsiga kläder. När ängeln beordrade att de skulle bytas mot högtidskläder blev Josua samtidigt befriad från sin skuld. Och så fick han en ren turban på huvudet som tecken för att han åter fick vara överstepräst. Vi kan lägga märke till att det hebreiska namnet Josua betyder detsamma som det grekiska Jesus, ”han som frälser”. Jesus är vår överstepräst och förebild.

I Uppenbarelseboken skildras hur bruden som är kyrkans folk får klä sig i skinande vitt linnetyg. All synd, gråt, klagan och plåga är borta. Vi är hoppets folk med kallelse att förkunna det befriande evangeliet som öppnar vägen till Guds rike.

Under fastetiden har vi fått vandra med Jesus på kärlekens och försoningens väg. Som sällan förr har den vandringen ackompanjerats av ondskans härjningar. Nyheter i realtid genom moderna multimedia om våldshandlingar, krig, utsatthet och förföljelse har sköljt över oss. Inför fastetidens passionsvecka – alltså lidandesvecka – och stilla vecka visade ondskans terror sitt sanna ansikte under tre förödande minuter på Drottninggatan i Stockholm. Oskyldiga människor dödades och skadades.

Den ondska som delar upp människor i vi och de, som inte förmår se människans oändliga värde och att människor ska behandlas med värdighet, slog till i all sin meningslöshet och förvridna uppfattning om verkligheten på jorden och vad som hör hemma i Guds himmel.

Det är avgörande för det mänskliga samhällets framtid att kärlekens krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald. Kärleken har gudomliga rötter, ondskan visar inga spår av Gud.

Gud ville våra liv genom att skapa oss till sin avbild. Vi fick friheten att välja men viker ofta av från den väg som Gud visar. Skaparen sänder sin Son för att skapelsen ska återupprättas och vi försonas och komma hem till Gud igen. Den gudomliga viljan förverkligas inte genom våldshandlingar utan genom sådana handlingar som återspeglar den gudomliga kärleken. Jesus vittnar om den i allt han säger och gör. Han går försoningens väg, genom död till liv.

Kampen mellan ont och gott innesluter den jordiska tillvaron. Den går genom vårt eget hjärta, också genom en kristen människas hjärta. Ondskan kan vi inte lägga utanför oss själva. Det ligger nära till hands att göra det när terroristen slår till med sitt skoningslösa och gränslösa våld, när andras liv offras för ett motiv som inte inrymmer något gott. Det går inte att finna en mening i det. Ondskan framträder i sin svarta nakenhet. Den gudomliga kärleken är helt fördold när sådant sker. Den som följer Gud berövar inte utan försvarar livet.

Som Guds medarbetare i skapelsen kan och vill vi inte låta ondskan ta över. Skaparen har gett oss gåvor, som vi behöver ta vara på mer än vi gör. Vi har fått förmågan att älska och tjäna vår medmänniska, att skapa och utveckla. Vi har fått samvetet för att kunna skilja mellan ont och gott, hur grumligt det samvetet än tycks vara i praktiken. Med vårt ursprung i Guds skapelse längtar vi efter kontakt med den gudomliga källa som föder liv, efter den gudomliga mening som ger våra liv rätt perspektiv, efter det gudomliga tilltal som visar oss Guds vilja och mål med livet.

Försoning kostar, det fick Jesus uppleva. Under den sista vandringen upp till avrättningsplatsen Golgata bar han själv sitt kors, egentligen den tvärslå som han skulle fästas vid. Jesus var så illa behandlad och plågad att Simon från Kyrene tvingades att bära hans kors ett stycke av vägen. Jesus bar själv all världens bördor på sig. Det kan ingen annan göra. Men vi kan gå en bit av vägen med honom, som Simon från Kyrene fick göra. Vi kallas också att bära varandras bördor, det är Kristusmönstret. De blir lättare om fler bär tillsammans.

Lidandesvandringen nådde sitt mål där avrättningspålarna redan fanns på plats för att ta emot de dömda och förbannade. Den lodräta pålen pekar upp mot himmelen. På den fästs den balk som Jesus bar. Den pekar vågrätt runt jorden. Så formas korset av två balkar med olika riktning. När jag tecknar korset tänker jag på det.

Korstecknet visar för mig den återupprättade relationen till Gud och återlösningen av alla människor och hela skapelsen. Korset är försoningens tecken. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Han får den platsen genom att ta emot den gudomliga kärleken.

När vi lyssnar till långfredagsbudskapet tycks det som om ondskan tar över, så till den grad att Jesus måste ropa ut sin övergivenhet inför Gud. Mörkret faller. De kvinnor som följt honom till Jerusalem kan bara se på. Lärjungarna tappar hoppet. Men vi som lever efter den första påsken vet att det finns en fortsättning därför att Gud kan och vill. Vi väntar in påskdagen. Vandringen går genom död till liv för Jesus, och därmed för oss. Det sker i dopet till hans död och uppståndelse, och till sist när vår tid på jorden är över. Korset är då inte längre ett tecken på att vara förbannad och övergiven. Det är ett tecken på att ondskan, synden och döden är besegrad.

Vi tillhör alla det mänsklighetens folk som har ansvar för att Jesus måste dö. Ansvaret ligger inte på några få. Likaså gäller försoningen alla. Korset är därför den plats där vi har möjlighet att lägga fram den värld som våndas i plågor och vår kollektiva delaktighet i världens bortvändhet från Gud. Vid korset får vi också lägga av de personliga bördorna. Allt vi drabbats av, brottas med, kämpar för, plågas av inryms i korset. Korset kan få vara ett personligt tecken för det förnyade liv som Jesus ger och den kallelse vi har att kämpa mot ondskan. Vi finner tröst och kraft vid korset. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Jesus visar kallelsens väg. Vi ser den helhjärtade överlåtelsen, vi får ta till oss den som en personlig kallelse. Det är den förkroppsligade kärleken som överlämnar sitt liv och fullgör sitt gudomliga uppdrag för allas vår skull. Vi ser den sanna människan som aldrig upphör att älska Gud och hela skapelsen. Jesus blir en förebild för den tro vars innehåll är förtröstan och tillit.

När han ger upp andan rämnar förhänget i templet enligt evangelisten Markus. Det har symboliskt stor betydelse. Bakom förhänget fick ingen gå. En gång om året på försoningsdagen gick översteprästen in med offret för folkets synd. Nu är det borta för alltid. Den väg till paradiset som varit stängd står öppen genom det Kristus gjort. Den kärlek som har gudomliga rötter har visat sin makt. Det är då den officer som bevakat honom bekänner inför korset: ”Den mannen måste ha varit Guds son”.

Hoppet om en värld där Guds vilja råder lever. Kampen går vidare intill den dag då Kristus kommer åter för att upprätta Guds rike i dess fullhet. Då finns ingen spår av ondskan kvar. Vi stannar i tillbedjan inför krucifixet med den lidande och döende Kristus i väntan på att korset blir ett genombrutet uppståndelsekors.

(Något förkortad predikan Långfredagen 2017 i Uppsala domkyrka)

I dessa tider när mer eller mindre väl underbyggda avslöjanden om missförhållanden i Svenska kyrkan spelas upp i media är det lätt att bli dyster och att självkänslan får en knäck. Vi har upplevt det förut i kommuner, ideella föreningar, fackförbund och företag. Försvaren för att unna sig något på de egna organisationernas bekostnad, i realiteten på andra människors bekostnad, tycks aldrig sina. De moraliska spärrarna slår inte till. Det ömsesidiga beroendets kulturer utvecklar sig i värsta fall i en nedåtgående spiral. En sak blir i alla fall tydlig: även kyrkan består av människor med förmåga och benägenhet att göra fel. Det kanske är en tröst. Men förväntningarna bör väl vara högre ställda än så? Och den som vill hålla sig borta från kyrkan kan alltid säga: se hur de är, de är inte bättre jag. Och så kan man leva vidare utan att bry sig.

Jag undrar om inte det som har skett ändå har en grund i en individualistisk kultur där den enskilda människan är alltings mått. I kristen tro brukar vi säga att människans inkrökthet i sig själv är en ursynd. Teologiskt och pastoralt har det understötts av en postmodern filosofi och teologi, där Gud placeras i ett oåtkomligt rum och vi är hänvisade till oss själva, våra gudsbilder, våra tolkningar och vägval. Det enda vi anses kunna säga om Gud är i metaforernas form. Ingenting vi uttrycker kan prövas mot något. Vi formar vår värld och avgör vad som är sant. På etikens område blir det intressant med etiska principer. Däremot spelar den personliga moralen en underordnad roll. En del professionella etiker särskiljer etiken från moral. Det har väl också att göra med att allt fokus i vår tid ligger på socialetiken i vår tid, inte på individualetiken. Det måste självklart få konsekvenser. Spåren förskräcker.

Det som skett får inte dölja allt det goda och trogna arbete som utförs i församlingarna. Och som biskop tänker jag på alla de medarbetare som tar ansvar varje dag och inte agerar vårdslöst med pengar och förtroende.

Mot denna bakgrund blir det livsviktigt att lyfta fram allt det stora som vi får ta emot i kyrkan. Gud har uppenbarat sig i Jesus Kristus och handlar med oss. Guds goda Ande ger oss livskraft och förnyar våra liv. Gud ger, fokus hamnar på Gud och inte på oss själva. Då kan något ske med oss.

Uppdraget är viktigt. Många i kyrkan är valda med förtroende. Vilket fint uppdrag, vilket förtroende! Särskilt om man tänker på att det är dopet som ger kallelsen till lärjungaskap och ger den teologiska grunden för uppdraget som förtroendevald. Då måste detta förvaltas så att Guds vilja sker och människor växer i tro och tar livet på allvar. Vi är till för andra. Vi förvaltar andras förtroende.

Kallelsen är viktig. Dopet förenar alla i kyrkan. Det förpliktar oss att dela evangeliet i ord och handling. Inget får skymma kallelsen. Det är en kallelse till tjänst, inte till att göra sig förtjänster på andras bekostnad. Det måste varje kyrkans vigda tjänare vara särskilt medveten om. De har avgett vigningslöften och vigts med vigningsbönens ord om att den heliga Anden ska ta dem i sin tjänst för Guds kyrka.

Då går det inte att vifta bort frågor om hur vi förvaltar och nedtona kritik. Den enda möjliga framtidsvägen är att ta uppdraget och kallelsen på allvar. I kyrkan finns alltid möjligheter till förnyelse och till att sätta andras behov i centrum.

Idag på Septuagesima vigdes i Uppsala domkyrka sex personer till präster. Här följer ett något förkortat vigningstal.

Dagens tema Nåd och tjänst kan översättas som att Gud ger och vi gör tjänst som Guds medarbetare. Det ger ett grundperspektiv på vad det är att vara kristen, församling och kyrka i det samhälle och den värld där vi ska utöva vår tjänst. Gud har handlat med oss genom dopet och kallat oss till den gemensamma tjänsten att dela evangeliet i ord och handling. Gud använder sig av människor för att Guds rike ska utbredas, ibland utan att den som används själv vet om det. Gud ger och vi tar emot. Det kan tyckas enkelriktat. Men sambandet mellan nåd och tjänst, mellan Gud och människa är mer dynamiskt än så. Gud har ju utblottat sig själv och blivit en av oss genom att bli en tjänare bland oss. Och vi får dela med oss av Guds nåd, som förvaltare av Guds nåd i dess många former som det står i Första Petrusbrevet.

Det är mot den bakgrunden vi får ta till oss de utmanande och ödmjuka orden i evangeliet som kan stå som en överskrift över vår tjänst som kristna och även som kyrkans vigda tjänare: ”Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Det handlar inte om självutplåning och svag självkänsla. Budskapet är att det självklart hör till att vara kristen att göra tjänst, det är ett liv som flödar fram ur tron. Det bygger på att Guds nåd bär vår tjänst, att det som Gud har gjort i Jesus Kristus är vi kallade att dela med andra. Några ord ur 1 Johannesbrevet 3:16 kan hjälpa oss tyda budskapet: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder och systrar.” Vi har fått vår tjänst från Gud. I den tjänsten får vi dela det evangelium som vi själva fått ta emot och använda de personliga gåvor, kunskaper och erfarenheter vi har fått. En dag går tjänsten tillbaka till Gud. Då tar Gud emot oss av nåd. Tiden för vår tjänst är över.

Det är en stor källa till tacksamhet och glädje att det finns gudomlig nåd i sådant överflöd att den räcker till alla. Dagens episteltext ur Filipperbrevet är genomsyrat av den glädjen. Aposteln Paulus blev en villig tjänare när han väl omvänts till tro på Kristus efter att ha förföljt de kristna. Kanske den personliga bakgrunden spelar in när han betonar att kärleken är lika viktig som budskapet. Kärleken öppnar människors hjärtan. Vi behöver möta varandra som medmänniskor. Då kan vi ta till oss det kristna budskapet på ett personligt sätt.

Paulus visar sin samhörighet med de andra lärjungarna och omsorg om dem. Nåden förenar dem i tjänsten att dela evangeliet om Jesus Kristus med andra. Gud ger till dem och handlar med dem. Kallelsen är i fokus. Filipperbrevet påminner oss om att prioritera det väsentliga, att hålla fast vid Kristus och växa genom att formas av den gudomliga kärleken. Då kan vi i vår tjänst återspegla och ge vidare det som vi får ta emot av nåd.

Kära prästkandidater, ni har en lång förberedelseprocess bakom er, som inleddes med att ni fick ta emot en personlig kallelse. Ni lämnade in intresseanmälan och gjorde praktik, deltog i antagningskonferens och blev antagna. Ni har studerat i flera år och levt med i församlingens liv. Guds nåd har burit er. Och nu ska ni vigas till tjänst som det gudomliga Ordets tjänare, Kristi tjänare.

I vigningsbönen ber vi att Gud genom sin heliga Ande ska ta er i tjänst som präster i sin kyrka. Ni helgas, välsignas och sänds till att göra tjänst för Guds rike för att detta rike ska bli synligt genom att Guds vilja sker.

Man kan undra lite över Jona, den ovilliga, egensinniga tjurskallen som även har synpunkter på vad Gud gör. Han skulle nog inte komma igenom en antagningskonferens i Uppsala stift. Gud prövar Jona på annat sätt. Gud är oändlig i sin nåd och barmhärtighet och visar det genom att använda honom. Det går att spegla sig också i berättelsen om Jona.

Det börjar inte bra för honom. Gud såg att folket hade upphört med sin ondska och avstod från att bestraffa människorna. Jona blev missnöjd för han tyckte inte om dem. Det svårt att gilla andra, särskilt om de är annorlunda eller till och med fiender. Jona ansåg att de inte var värda Guds nåderika handlande. Han gick in på Guds eget område och blev tillrättavisad. Hur lätt är det inte också för oss att tala om vad Gud gör och ska göra. Vi kan inte använda oss själva som måttstock med vad vi förmår. Det går inte att projicera de mänskliga livsvillkoren på Gud som är större än allt vad vi kan tänka oss. Gud ger och handlar med oss av nåd, vi får tjäna med den kraft Gud ger.

Det var inte heller lätt för Jona att ta motgångar. Gud gav honom ett kurbitsträd för att skydda honom. När Gud lät det vissna ner ville Jona bara ge upp och dö. Han blev återigen tillrättavisad av Gud för att han var arg och besviken över något som han inte förfogade över.

Er tjänst som präster är helt beroende av Guds nåd och att Gud handlar med er och använder de goda personliga gåvor som ni var och en har. Berättelsen om Jona visar att Gud är Gud och människan är människa. Vi ska inte placera oss själva i Guds ställe, vare sig på det ena eller andra sättet. För Gud är inget omöjligt. När Gud blir en av oss i Jesus Kristus och handlar till försoning och förnyat liv, finns inget avstånd mer. Vår gudsrelation helas. Så har skett med er. Ni får nu leva genom tron på honom i er tjänst som nådens budbärare i förtröstan på att Gud ger och handlar med och genom er. Guds nåd bär er tjänst.

”Vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig.” De nakna och existentiella orden kommer ur djupet av en människas hjärta. De beskriver hennes situation. Hon har tomma händer. De berättar också om en längtan. Hon kan inte själv utan behöver något som räddar henne. Det är ord som varje människa kan använda, oberoende av nationalitet och religion. Orden blir till en bön. Undrar om textförfattaren är medveten om det.

Jag tog texten som utgångspunkt i mitt tal i Uppsala domkyrka när tretton vigdes till diakoner och fyra till präster. När jag slog på bilradion på Nationaldagen fick jag höra den i en poplåt av en för mig okänd artist och textförfattare. Efter vigningsmässan har jag fått reda på att många yngre vet vilken låt det är. Den sjungs av gruppen Den Svenska björnstammen och finns här:http://www.youtube.com/watch?v=IEC7sIfCtKs

Jag associerade till orden i barnens bön: ”Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver, Fader vår.” Den uttrycker en tillit till Guds närvaro och omsorg i livets alla skiften. Ibland är det svårt att känna den tilliten. Men det finns ett Guds trots allt.

Våra livsvillkor förenar oss, våra grundläggande behov likaså. Vi står ofta nakna och sårbara. Det är viktigt att erkänna det för att kunna leva.

För hoppets skull behöver vi bäras av en vision om framtiden som har betydelse redan här och nu. Och det har vi i visionen om Guds rike. De lärjungar som följde Jesus fick del av den. Det är ju Guds rike som han delar med sig av i allt han säger och gör.

Visionen innehåller att människor helas till kropp, själ och ande, upprättas och får nya livsmöjligheter, får tillit till Gud och möjligheter att vara Guds medarbetare, människovärdet hävdas och människor behandlas med värdighet, rättvisa råder, vapnen mister sin makt och försoning uppstår. Det var det riket som tog gestalt genom Jesus.

Vi ska använda byggstenarna för Guds rike: de är nåd, kärlek, medlidande, barmhärtighet, vatten och bröd åt alla, rättvisa, förnyelse. Då har vi något i händerna.

Det är tillåtet också för en kristen människa att säga: ”Vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig.” Om vi erkänner vår egen utsatthet och sårbarhet och bejakar våra behov, blir det lättare att gå tillsammans med andra. I grunden är det ju Gud som förfogar över sitt rike. Vi får leva i tillit till att Gud förmår göra mer än vad en människa kan tänka och göra. Vi är barn hos Gud och får överlåta våra liv i Guds hand med bönens ord: ”Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår.” Hoppet bär oss och vår tjänst för Guds rike.