Gud är livets källa. Det är för livets skull som vi är kyrka och kristna. Gud vill att vi ska leva. Det är mer än att bara överleva. Gud är närvarande hos oss, ger oss kraft att leva och visar vägen. Vårt uppdrag är att fler ska få del av det liv som Gud ger. Därför förkunnar vi evangeliet i ord och handling.
Det pågår en ständig kamp om livet. Döden sätter gränserna. Ondskan och brustenheten i vår tillvaro tar bort livskvalitet och hindrar att Guds goda vilja sker. Vi ser det i våra egna liv. Nu blir det särskilt påtagligt när människor dödas, fråntas sin värdighet, förtrycks och fördrivs. Skarorna av flyende vuxna och barn ger en bild av människor som gäster och främlingar på en jord som är tillfångatagen av döden och av ondskans makter och hantlangare.
För den människa som kränks eller fråntas sin värdighet, som drabbas av obotlig sjukdom, som förlorar hoppet om ett gott liv i den djupa depressionen eller förvirrande psykosen kan döden uppfattas som en befrielse, livet efter döden te sig ljusare än livet före. Så kan det vara även för en kristen, hur svårt det än är för de efterlevande att leva med. Utsattheten i dödens närhet begränsar perspektiven till det basala, att leva. Alla orkar inte det och att ta till sig orden i Uppenbarelseboken om att inte vara rädd för det som man han eller hon kan behöva utstå.
Jesus som väntar på oss vid tidens slut vet hur vi har det. Han som blev människa för vår skull bryr sig om och är med oss när vi lever i dödens närhet.
Jesus delar vår sårbarhet, utsatthet och lidande. Guds solidaritet med oss och hela skapelsen uppenbaras när Jesus går genom död till liv. Den består i livets alla skiften, i kampen för livet. Vi är kallade att vara Guds medarbetare för livets skull.
Jesus ger löftet om ett liv i evig gemenskap hos Gud. Hoppet bär genom död till liv, varje dag och till sist hem till Gud.
(Morgonmässa i Uppsala domkyrka den 24 september. Text: Upp. 2:8-11)
