I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor.

Sommarpsalmen har sjungits många gånger den senaste veckan, vid skolavslutningar, dop, vigslar och andra högtider. Den sjungs i glädje över naturens under och tacksamhet över livet. Den förkunnar att sommaren är här med sol och värme, med möjlighet till ledighet, resor och avkoppling. Men det finns också ett annat, personligt perspektiv i den slår det mig denna försommar, nämligen att bli och vara sänd.

Jag mediterar över verserna och inser att de handlar om mer än skapelsens storhet och skönhet. Jag kallas att gå ut och glädja mig över Guds gåvor, att tacka för livet, att leva i längtan efter det fullkomliga och eviga, att få växa som skapad till Guds avbild, att vara buren av Gud och tjäna Gud i kärlek och trohet. En psalm om sändning.

Att bli sänd är ett mänskligt behov i livets övergångsskeden och när vi förberett oss för något på ett särskilt sätt. Därför behövs skolavslutningarna för att avsluta och sända eleverna till ledighet och därefter fortsatta studier eller arbete. Skolavslutningarna är viktiga vare sig skolan anordnar dem i kyrkan eller i en annan lokal. De hör till kulturarvet, och det förstärks när de hålls i kyrkan som är bärare av ett gemensamt kulturarv som är levande genom att det brukas. Det är viktigt att nya generationer hittar till kyrkorna. För kyrkan är skolavslutningen främst en mänsklig, diakonal mötesplats, oavsett var den hålls.

I kyrkan är sändningen viktig. Varje gudstjänst avslutas med en sådan. Vi tar emot gudomlig välsignelse och sänds till vardagsliv. Vi behöver hämta andlig kraft för att leva i vardagen.

Under veckan som gått har jag lett två sändningshögtider i domkyrkan. Det var en mer än vanligt, vilket beror på att nybildade Svenska kyrkans utbildningsinstitut utbildar för tjänst som präst, diakon, kyrkomusiker och församlingspedagog. Därför aktualiserades behovet av en stiftets sändningshögtid också för pedagoger och kyrkomusiker. Den 2 juni firade vi sändningsmässa i domkyrkan med två pedagoger och en kyrkomusiker, där de medverkade och blev välsignade till tjänst. Efteråt samlades vi i biskopsgården till middag med anhöriga samt representanter för församlingarna och stiftet. Det var första gången det skedde på det här sättet, och det kändes som inledningen på en god tradition. Dopet kallar oss till gemensam tjänst. Därför är församlingspedagoger och kyrkomusiker viktiga i vårt gemensamma uppdrag att dela evangeliet i ord och handling.

Igår hade vi så vignings- och mottagningshögtid i domkyrkan. Två diakoner och en präst vigdes medan en pastor, som ordinerats i dåvarande Svenska Missionskyrkan och senast tjänstgjort i EFS, avlade vår kyrkas prästvigningslöften och togs emot som präst.

Temat för mitt kombinerade vigningstal och predikan var Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Jag återger avslutningen där jag riktade mig till de fyra som sändes till tjänst:

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Det är nödvändigt att ni håller det levande för er i uppdragen som diakon och präst. Er tjänst är helt och hållet positivt beroende av Gud. Ni har kallats till tjänst. Era uppdrag börjar inte hos er själva utan hos Gud. De syftar inte heller till att ni ska förverkliga er själva, lika lite som kyrkan är till för sin egen skull. Kyrkans och de uppdrag ni går in i hör hemma i relationen mellan Gud och världen. Ni ska delta i Guds mission i världen. Missionen syftar till att Guds rike ska bli alltmer synligt fram till den dag då det upprättas helt och fullt. Därför ber vi att Guds vilja ska ske.

Det har en stark symbolisk betydelse att ni sänds på dopets söndag när vi påminns om att vi alla genom dopet har upptagits i kyrkan, kallats att vara Jesuslärjungar och fått uppdraget att dela evangeliet i ord och handling. Ni vigs respektive tas emot i församlingens mitt. Ni blir inte präster och diakoner i vår kyrka för att andra ska få ägna sig åt något annat. Era särskilda uppdrag är till för att alla ska rustas till tjänst på dopets grund. Vigningstjänsten är därför konstitutiv för kyrkan och församlingen. Kyrkans uppdrag syftar till att kristen tro ska födas och utvecklas, tron bli till liv och skapelsen återupprättas. När vi lämnar gudstjänsten idag är vi alla välsignade av Gud och sända till tjänst.

Utställningen ”Himlen är här” i Uppsala domkyrka från 18 juni till 16 november avslutas idag. Den har handlat om möten. Tusentals besökare har fått se altarskåp, krucifix, textilier och kyrkokonst från kyrkor i hela stiftet och muséer.  Temat Himlen är här också speglats i moderna konstinstallationer. Besökarna har fått möta de berättelser som kulturarvet bär. De har själva kommit med sina egna personliga berättelser. Nya berättelser formas varje gång någon träder in i de heliga rummen och tar del av allt som där finns och sker. Och de skatter som domkyrkan och andra kyrkorna inrymmer finns kvar och brukas så att fler kan möta den levande Guden och med tron som grund dela livet med andra.

De många berättelserna vittnar verkligen om att himlen är här. De har del i den stora berättelsen, att Gud blir en av oss, försonar relationer och ger det liv som aldrig dör. Himlen finns där Gud handlar. Himlen är, där Guds ande är. Gud är inte långt borta från någon enda av oss och uppenbarar sig genom att tala till oss, i sakramenten, bönen och kyrkans gemenskap. Då händer något som får konsekvenser genom att människor lever i tro, Gud får handla och Guds vilja sker genom oss och våra liv. Det skänker hopp för dagar som kommer och inför tidens slut. Gud vill ge oss mer av himmel.  Budskapet idag är att vi behöver vaka så att inget ont sker medan vi väntar på att himlen komma helt och fullt med den stora befrielsen. Ännu pågår kampen mot allt ont. Ännu är vi samtidigt rättfärdiga för Kristi skull och syndare.

Himlen är här när relationerna mellan Gud, medmänniskor och skapelsen är hela. Den är Guds närvaro. Himlen är inkarnationen av den gudomliga kärleken; Kristus kommer med den till försoning och liv. Det är där vi ska ha vårt hjärta förankrat.

Vid tacksägelserna i kyrkan påminns vi om vår dödlighet. Och det är nog viktigt att bli det. Varje dag påminns vi dessutom om vår delaktighet i ondskan och världens bortvändhet från Gud, om att vi alla är syndare, också kyrkans folk. Men förlåtelse och förnyat liv finns som en Guds gåva.

Denna söndag före domssöndagen är många i vårt stift och på andra håll omskakade, ledsna, besvikna och upprörda. Det beror på att en ungdomspräst häktats under veckan, misstänkt på sannolika skäl för våldtäkt med barn. Prästen har erkänt men anser att det är sexuellt utnyttjande. Som barn i det här sammanhanget räknas alla som inte fyllt 15 år. Nolltolerans mot sexuella övergrepp gäller. Men rättsprocessen måste ha sin gång.

Livet blir aldrig detsamma för offret med familj, inte heller för prästen med familj. Många ungdomar, kompisar och medarbetare är djupt personligt berörda. Det är viktigt att vi stöttar varandra, alla som behöver det, och att vi talar om det svåra och delar smärtan.

Här är inte himlen. Det finns ingen mening i det tragiska som skett. Alla är förlorare. Vad vi kan göra är att ta Livet på allvar, fördjupa relationer – inte konsumera relationer, och visa kärlek och respekt för varje medmänniskas värde och behandla varandra med värdighet. Varje människas integritet måste respekteras.

Jag är övertygad om Guds närvaro mitt ibland oss, även när Gud är fördold för oss. Vi kan be med orden ur psalm 217, Gud, för dig är allting klart: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker”. Amen

Över 600 personer med stort kyrkomusikaliskt engagemang har varit samlade i Uppsala till symposium i dagarna tre. Mest av allt har det varit en kyrkomusikalisk högtid i seminarier, konserter och gudstjänster. Sällan har jag hört en sådan församlingssång, föredömligt.

En hel del har analyserats och diskuterats. Den kommande revideringen av kyrkohandboken väcker frågor. En viss oro märks över nedskärningar och svårigheter att rekrytera kyrkomusiker. Organisterna minskar i antal. Men det är nog så att det mesta av nedskärningarna beror på att den kyrkliga seden viker och i spåren av strukturförändringarna tycks det tyvärr bli färre gudstjänster. Det minskar behovet av kyrkomusiker och andra som arbetar med kyrkliga handlingar och gudstjänster.

Den glädje, stolthet och tillförsikt som märktes under kyrkomusiksymposiet har ändå en grund i kyrkolivet. Kyrkomusiken i hela sin bredd har ett starkt stöd bland beslutsfattare och är mycket uppskattad i församlingarna och samhället i övrigt. När sådant som kräver regelbundet åtagande och en hel del tid har problem, håller körerna ställningarna. Det ger så mycket att vara med. Sången och musiken talar till hjärtat och ger inspiration att dela med andra. Vid symposiet försvarade många den kyrkomusikaliska traditionen och framhöll att den går att förena med behoven av ny kyrkomusik liksom med människors önskemål om att få välja sång och musik, särskilt vid de kyrkliga handlingarna.

Den ordlösa bönen – tillbedjan – öppnar relationen mellan människans hjärta och Guds hjärta. Något motsvarande sker genom kyrkomusiken. Dess språk visar på en existentiell och andlig dimension som både är personlig och öppnar för en annan verklighet än den materiella. Denna grundläggande betydelse av kyrkomusiken ville jag uttrycka när jag med stor glädje skulle förklara symposiet för invigt:

Kyrkomusiken öppnar vår inre värld av längtan efter livsmening och fördjupning. Den ger oss ett rum och ett språk för våra innersta behov som människor.

Kyrkomusiken ger oss tillgång till den stora berättelsen om Gud som livets källa, försonare och livgivare. Genom musiken och sången möter vår längtan Guds närvaro och längtan efter oss.

Kyrkomusiken bär ett kulturarv genom generationerna. Det kulturarvet vidgas när vi brukar vår tids kyrkomusik.

Idag invigdes den helt unika utställningen ”Himlen är här” i Uppsala domkyrka med klippning av band framför ett altarskåp från Tensta kyrka, kyrkosång, tal och mingel i ärkebiskopens trädgård. En verklig mötesplats för alla kulturintresserade och engagerade i kyrka och samhälle blev det. Jag vill dela några tankar med er från mitt tal. För bilder och mer information, se www.svenskakyrkan.se/uppsalastift.

Det kulturarv vi möter låter oss få del av tusen år av kyrkans närvaro, kristendomens inflytande och den kristna tron gestaltning i vårt land. Kulturarvet kommer till oss med berättelser från olika epoker i människors liv genom kyrkan som en mötes- och växtplats i tillbedjan och andakt, för Guds tilltal i det lästa och förkunnade ordet, för mottagandet av Kristus i den heliga måltiden, för gemenskap i livets avgörande skeden och vid årets högtider, för samling i svåra tider och vid katastrofer, för kyrkomusik som lovsång till Gud och förmedlare av berättelser om människans liv och Guds uppenbarelse mitt ibland oss. Kyrkobyggnaden och kyrkorummets arkitektur, målningarna och skulpturerna, predikstolen, altaret och dopfunten, ljusbärarna och ikonerna, orglarna och textilierna vittnar tillsammans om en plats där gudstjänst firas och människor samlas inför Guds ansikte, vänt till oss. Himlen är här, som en försmak och med himmelska gåvor. Här visas vägen genom livet till himlen. Ikonerna som är nutida tillskott till det kyrkliga kulturarvet brukar beskrivas som fönster mot himmelen. Det kan också sägas om allt som ingår i denna utställning. Himlen är här.

Genom årtusenden och århundraden har det kyrkliga kulturavet skapats, bevarats och utvecklats. Det vittnar om människor och deras värld, det påverkar våra liv. Så får det också ge bakgrund till och impulser in i vår tid.

Vi befinner oss därför inte i ett museum utan i ett levande kulturarv, där nya berättelser och gestaltningar kontinuerligt tillfogas. Det handlar inte bara om historien utan i lika hög grad om nuet och framtiden. När vi brukar det kyrkliga kulturarvet bidrar vi till det, vidgar och fördjupar det. Så när vi idag öppnar den här unika utställningen vill jag gratulera er till att personligen genom er närvaro bli beståndsdelar i det kyrkliga kulturavet! Det visste ni kanske inte när ni kom hit! Det finns nämligen all anledning att påminna om att varje människa som träder in i denna kyrka och möter alla de ovärderliga inventarierna bär med sig en personlig berättelse. I själva mötet uppstår en berättelse av avgörande betydelse för det kyrkliga kulturarvet och den enskilda besökaren. Så tänker jag mig att det är i alla kyrkor i vårt stift och vårt land varje gång som någon besöker dem och de brukas till det som de är invigda för. Ur kyrkans perspektiv förmedlar och vittnar kulturarvet om hur Gud handlar med oss genom historien. Kulturarvet är del av en uppenbarelse- och frälsningshistoria.

I den evangelisk-lutherska traditionen invigs en kyrka och dess inventarier genom att tas i bruk. Här finns en långtgående samsyn med den numera tydliga betoningen från de kulturvårdande myndigheterna av det aktuella bruket som en del av kulturarvet.

I kulturarvet finner vi våra rötter. När vi brukar det är vi trogna alla de människor som skapade det. De behövde det själva och ville samtidigt att det skulle få betydelse för andra.  Våra grundläggande behov, vår längtan och sökande efter livsmening, tolkning av livet och beroende av ett hopp inför framtiden förenar människor i alla tider. Därför talar kulturarvet till oss idag när vi förstår dess sammanhang, symbolvärld och berättelser.

Det är en stor utmaning att göra det kyrkliga kulturarvet tillgängligt så att så många som möjligt som bor och vistas i Sverige får se, lära känna och uppleva. Vi måste få göra så för att kunna förstå och få en relation till det arv som bär historien in i nutiden och framtiden. Genom kunskaper, erfarenheter och insikter i det kyrkliga kulturarvet kan vi lättare förstå samhällets kulturarv i hela dess djup och bredd. Då blir det möjligt att hålla kulturarvet levande för kommande generationer så att de kan ta till sig kulturvärdena och omsätta dem i handling. Jag är övertygad om att det blir avgörande för deras livskvalité, livstolkning och val i livet.

Ser man till Svenska kyrkans förankring och relation till människor i vårt land spelar kyrkobyggnaderna och kyrkomiljöerna och hur de används stor roll. Det gäller i nästan lika hög grad i städer och förorter som på landsbygden. Kyrkorna härbärgerar människors historiska rötter, minnen från avgörande händelser i livet som fått andlig tydning, vila från livets stress, skönhetsupplevelser och förankring i tillvaron. De är öppna rum, mötesplatser när behoven i livet kallar oss till dem. De är till för människans skull.

Människan behöver lära känna sina rötter och finnas i ett sammanhang. Årets nationella konferens om det kyrkliga kulturarvet blev för mig en påminnelse om det. Den hölls 13-14 maj i Arvika och temat var Plats för berättelser, vilket belystes ur många perspektiv.

Till en sådan konferens hör att studera olika kyrkorum. Vi inledde med Trefaldighetskyrkan som ritades av arkitekten Ivar Tengbom och invigdes 1911. Den kallas konstnärernas kyrka, eftersom konstnärerna från den s.k. Rackstadskolonin präglade den genom sina insatser. Senare har andra konstnärer gjort avtryck. Därför innehåller den här kyrkan osedvanligt många berättelser om bibliska gestalter, människor i Arvika samt goda och svåra händelser i samtiden. Bland annat finns en målning i koret av en soldat i ett krigslandskap med ett offer vid sina fötter.

Kulturarvet behöver utvecklas och göras innehållsligt tillgängligt. Genom forskning om kyrkliga inventarier träder en berättelse fram om hantverksarbete och måleri. Arkitektur, skulpturer, textilier och målningar berättar om möten mellan människa och Gud och hur den stora berättelsen från de heliga skrifterna och kyrkans tradition gjorts levande. Det går att njuta av detta kulturarv för dess skönhet och konstnärliga värde. Men det behövs kunskaper, referensramar och inlevelse för att tränga djupare in i det och ta till sig budskapet och dess gestaltning i olika tider. Vi påmindes om behovet av ett kyrkopedagogiskt arbetssätt som innebär att kyrkorummet blir tillgängligt genom att vi upplever det med alla sinnen. Guidning, moderna kyrkobeskrivningar och digitala hjälpmedel blir viktiga.

Till berättelserna i det kyrkliga kulturarvet hör enskilda människors samhörighet med, erfarenheter av och bidrag till kyrkomiljöerna genom århundradena. Dagligen tillkommer nya berättelser när vi besöker kyrkorna, deltar i gudstjänster och kyrkliga handlingar, tänder ljus, mediterar, ber, sjunger och upplever. Att förvalta kulturarvet är verkligen att bruka det.

Varje människa bär på sin personliga berättelse. När kyrkomiljöerna får tala till henne blir det möjligt att koppla den egna berättelsen till andras och i grunden till den stora berättelsen. Kyrkorummet blir heligt för oss som en plats där Gud handlar. Och det egna livet blir heligt. Mänskligt och gudomligt relateras till varandra, och det blir tydligt att kristen tro handlar om det liv vi fått som en gåva och ska förvalta och bruka. Precis som kulturarvet.

I slutet av varje termin utbryter en debatt om skolans avslutningar och andra samlingar i kyrkan. Det tycks vara svårt att komma till en slutpunkt. Denna gång har den varit ovanligt intensiv efter att skolverket offentligt presenterade sin juridiska vägledning till landets rektorer. Det som inte får förekomma blev då tyvärr tydligare än det som faktiskt är möjligt. Ansvariga politiker bidrar på motsatt sätt. De talar gärna om hur positiva de är till skolavslutningar och julpsalmer men undviker att säga vad som inte går för sig. Att skolverket får motta så hård kritik från helt olika håll kan förvåna något. Skolverket är ju en myndighet under regeringen som ska tillämpa skollagen från 2010 utifrån de motivförklaringar som regering och riksdag gav när den infördes. Jag anser att den förda debatten visar på oklarheter om vad som avses med traditionellt, konfessionellt och religiöst innehåll. Skolverkets exempel på det som inte kan tillåtas när skolan ska vara ”icke-konfessionell” förefaller rimliga. Verkets sätt att tala om ”religiösa inslag” övertygar däremot inte.

Jag anser att det går att skilja på tradition och bekännelse (”icke-konfessionell” enligt lagen har med bekännelse av tro att göra). Religiösa inslag ur en tradition kan användas på flera sätt. En psalm, ett julspel, en bibelberättelse eller beskrivning av en högtid blir inte automatiskt till en bekännelse. Att bön, predikan, trosbekännelse och välsignelse inte tillåts behöver inte hindra att inslag ur den kristna traditionen används vid skolans samlingar. Därför är det viktigt att det som hör till traditionen inte tolkas alltför snävt. Och här kommer skolverkets ansvar in. Min förhoppning är att det en gång för alla ska bli klarlagt att så mycket innehåll kan inrymmas att det blir meningsfullt att ha advents- och julsamlingar. Och det kan också motiveras med att skolan har till uppgift att ge kunskaper om och erfarenheter av religion, traditioner och det kulturarv som hör till alla medborgare. Skollagen är anpassad efter en ny tid och borde inte behöva ändras.

Distinktionen i lagstiftningen mellan undervisning och utbildning är däremot ett problematiskt hårklyveri, som är obegriplig för de flesta. Den öppnar upp för en annan ordning i friskolorna än i de kommunala skolorna. Det blir tydligare om man skiljer på skolans icke-konfessionella undervisning, till vilken skolavslutningarna hör, och det som sker som en frivillig aktivitet. Som kyrka måste vi bidra på likartat sätt vare sig skolans samling för alla elever hålls i kyrkan eller i en annan lokal och oavsett om den anordnas av kommunala eller andra skolor. Kyrkan kan också inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid. Vi kan gemensamt utveckla den lokala samverkan som redan är bra på många håll.

Kyrkan måste själv ta sitt ansvar för att ge kristen undervisning och dela erfarenheter av kristen tro. Här har vi alla en uppgift. Dopet kallar oss till lärjungar. Vi ska ge vidare den kristna tron i ord och handling i våra personliga möten.

Det är advent. Nådens Gud finns hos oss även under detta nya kyrkoår! Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse att Gud kommer till oss i det värnlösa barnet!

För snart sex år sedan skrev jag en medvetet utmanande artikel på DN Debatt som tidningen gav rubriken ”Dags att byta ut skolavslutningen i kyrkan”. Det fattades ett ? Jag ville fästa uppmärksamheten på skolverkets anvisning att det inte får finnas konfessionella inslag i skolavslutningar. Och att det varierade hur man förhöll sig till den. Endera togs de tydligt kristna inslagen bort eller struntade man i anvisningarna. Jag ansåg att kyrkan inte kan ta ansvar för att några elever inte kan delta och bör prioritera andra delar i samarbetet med skolan. Däremot sa jag aldrig att skolan skulle portförbjudas i kyrkan. Kritiken mot min artikel blev stark från helt olika håll. Men märkligt många undvek grundfrågan om förbudet mot konfessionella inslag . Sedan dess har debatten ständigt återkommit.

På DN Debatt idag presenterar skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo juridiska råd som bygger på skollagen. Det görs klart att bön, förkunnelse, trosbekännelse och välsignelse inte får förekomma. Skolavslutningarna kan hållas i kyrkan och präst delta. Men det är skolans avslutning, inte kyrkans avslutning för skolan. Argument om att det inte är ett problem på många håll avvisas.

Så hur kan kyrkan motivera skolavslutningar och andra samlingar i kyrkan? Ett skäl är att kyrkobyggnaderna och avslutningarna hör till kulturarvet. Alla medborgare bidrar via skatten till att bekosta överkostnaderna för kulturarvet. Det är bra om de hittar till kyrkan. Att inte ens kunna vistas i en kyrka närmar sig religionsfobi. Avslutningarna bör utformas så att de respekterar kyrkorummet. Och någon från församlingen bör vara värd. Ett annat skäl är det diakonala mötet med elever och lärare. Vi möts också på det medmänskliga planet i kyrkans sammanhang. Ett annat alternativ är att exempelvis inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid.

Kyrkan har flera viktiga arenor tillsammans med skolan. Genom Bibeläventyret, som producerats av bibelsällskapet och är godkänt av skolverket, kan vi hjälpa skolan i dess egen uppgift. Genom diakonalt arbete i skolan kan vi möta elever och lärare. Genom att inbjuda till program i kyrkan kan de elever som vill delta.

Domen har fallit om skolan i kyrkan. Den rättsliga och sociala verkligheten har kommit ifatt oss. Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka utan att finna ett bra samspel mellan kyrkan och skolan.

Även denna gång har DN inte landat helt rätt med rubriken ”Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan ”. Men det kan ingen bestämma. Guds närvaro sköter Gud själv. Och det bär vårt hopp på domssöndagen.