Jag är på en fortbildningsresa för stiftets personal i Det heliga landet. Vi fick vara med om något unikt på Kristi himmelsfärds dag. Vid herdarnas äng i Betlehem firade vi julotta innan vi besökte födelsekyrkan.

Inkarnationen och himmelsfärden kopplades samman så som de inleder och avrundar Jesus liv på jorden. Gud kommer till jorden som en av oss för livets skull. Uppdraget avslutas när Jesus blir upptagen till himlen. Fortsättning följer. Gud sänder sin Ande för att rusta lärjungarna för det nya livet med Gud. Pingsten står för dörren.

Man kan se allt det Jesus säger och gör som en välsignelsegärning. Han bär i sin person den aronitiska välsignelsen från Mose tid. För mig blir det tydligt i dagens evangelium, liksom att välsignelsen är mer än en bön och välgångsönskan. Välsignelsen är ett gudomligt skeende, den överlämnas: ”Jesus tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.” (Luk 24:50-51)

Att dela den aronitiska välsignelsen (Fjärde Moseboken 6: 24-26) har från Moses tid varit en prästerlig uppgift. Gud ger välsignelsen, som förmedlas genom de välsignande orden och handlandet i Guds namn. ”Herren välsigne er och bevare er” är vi vana att orden lyder. Men många uppfattar idag inte med denna översättning att det betyder att Gud faktiskt välsignar. Dock är ordens innebörd att det sker. Dagens evangelium om att Jesus välsignar lärjungarna medan han lämnar dem gör det än tydligare för mig. Välsignandet fortsätter ända till den dag Jesus kommer åter.

Det bör väl tillfogas att välsignelsen behöver tas emot för att bli till personlig välsignelse. Paralleller finns när prästen tillsäger syndernas förlåtelse respektive uttalar ”för dig utgiven” och ”för dig utgjutet” vid utdelandet av nattvardsgåvorna.

Jag är därför av innehållsliga och språkliga skäl tacksam över hur den aronitiska välsignelsen översätts i Bibel 2000: ”Herren välsignar er och bevarar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred.” Välsignelsen ger ett personligt tilltal om det som samtidigt sker i Guds namn. Det blir extra tydligt i själva handlingen när välsignelsen föregås av uppmaningen ”Ta emot Guds välsignelse”, delas ut med handen höjd till välsignelse och avslutas med korstecknet i treenig Guds namn.

Jesus uppenbarar att Gud av nåd välsignar oss.

Ämnet anknyter till temat för Fjärde söndagen efter påsk – vägen till livet – som handlar om Jesus som vägen till livet och därmed om vår väg till livet. Detta är relevant också för mitt ämne. Saken gäller behovet av vägar som leder fler in i ett gudstjänstliv som ger delaktighet med andra i det som Gud ger för Livets skull.

Det finns en allvarlig bakgrund, nämligen gudstjänstens kris i Svenska kyrkan. Antalet deltagare i gudstjänsterna har minskat med 50 % mellan åren 1990 och 2014. En djupare analys fordras än vad som är möjligt i en kort artikel. Det finns flera förklaringar. Några har att göra med samhällsförändringar som påverkar församlingarnas förutsättningar. Andra är relaterade till teologiska trender som leder bort från den gemensamma gudstjänsten. Åter andra berör det sedan decennier ökande underskottet bland människor av kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och gudstjänstliv. Krisen beror enligt min mening mer på avsaknaden av vägar in i gudstjänsten än på gudstjänsten som sådan. En ny kyrkohandbok kan bidra positivt till själva gudstjänsten men inte så mycket mer.
Vägarna som öppnar för gudstjänstlivet är flera. Jag nämner några som lett till fördjupad delaktighet, sedan andra som fordrar mer vägarbete.
• Liturgisk förnyelse med breddad delaktighet, fler sätt att fira gudstjänst och införandet av liturgiska färger. Det visuella intrycket av en gudstjänst är numera vit istället för svart, färgrik istället för enligt gråskalan. Det är en radikal förändring under ett drygt halvt sekel.
• Symbolerna har stärkt sin ställning och de liturgiska handlingarna har utvecklats. Att tända ljus, korstecknas med aska och dopvatten, smörjas med olja, få personlig förbön med handpåläggning, lägga böner i en bönekorg som bärs fram till altaret samt delta i nattvarden är bara några exempel. Hit vill jag också räkna det rika kör- och musiklivet. Allt detta har blivit mer framträdande i församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar, tydligt också vid vissa högtider, särskilt allhelgonahelgen. Vi ser det när enskilda besöker kyrkan och vid kriser i samhället.
• På psalmernas och sångernas område har det skett en omfattande förnyelse sedan den tid då 1937 års psalmbok ensam skulle råda. Vår psalmskatt är ekumenisk, inrymmer fler andliga och musikaliska traditioner samt utvidgas ständigt. Den kompletteras med enklare sånger från Taizé, Iona, den ekumeniska rörelsen och andra sammanhang.
• När det gäller gudstjänstmusiken står vi i ett brytningsskede. I 1986 års kyrkohandbok infördes två musikaliska alternativ i nattvardsliturgin. Det enda som i huvudsak använts är det som motsvarar serie A i 2016 års handboksförslag. Några större skillnader i musikalisk profil fanns inte.
Försöksverksamhet med ny gudstjänstmusik har främst pågått lokalt. I det aktuella kyrkohandboksarbetet har flera serier med olika musikalisk profil tagits fram och lett till en polariserad, ganska svårtolkad diskussion. Jag anser inte att det skulle räcka med en enda serie, alternativ A, i kyrkohandboken medan gudstjänstmusiken i övrigt släpps fri. Församlingarnas huvudgudstjänster riskerar då att förvandlas till försöksverkstäder. De som deltar i gudstjänsterna måste kunna lära sig gudstjänstmusiken, känna igen sig och vara delaktiga. Därför behövs flera antagna serier, som senare kan kompletteras. Det är huvudpoängen i mitt debattinlägg i Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/musikaliska-akademien-overtygar-inte.
• Ett pedagogiskt tänkande behövs för introducera gudstjänstdeltagarna till musiken. Det är ett behov redan idag, när alltför få sjunger med i de liturgiska partierna. Det bör vara regel snarare än undantag att man sjunger igenom församlingspartierna före gudstjänsten, så att det finns reella möjligheter att lära sig dem och vara delaktig.
• Den avgörande framtidsvägen är som jag redan antytt att ge undervisning och introduktion till gudstjänsten. Gudstjänstens teologi måste besvara grundfrågan varför vi firar gudstjänst och inte nöjer oss med en privat andakt.