Att utse företrädare i kyrkan som tar ansvar för församlingens angelägenheter är inget modernt påhitt. Så länge kyrkan har funnits i Sverige har det skett. Under medeltiden när hon var en kyrkoprovins fanns här ett starkare lokalt självstyre än västkyrkans kanoniska rätt förutsatte. Efter 1500-talets lutherska reformation har kyrkans folk fortsatt att ta ansvar i socknarna, senare i församlingarna. Kyrkoledningen sköttes däremot i nära koppling till den svenska statsmakten. När kyrkan blev en självständig folkkyrka år 2000 var det konsekvent att det som gällt i församlingarna också skulle gälla i stiften och kyrkan på nationell nivå.

Kyrkovalet har alltså med vår kyrkas identitet att göra. I en evangelisk-luthersk kyrka grundas ansvarstagandet i kyrkans beslutsorgan på den sändning och kallelse till tjänst som dopet ger. Det demokratiska valsystemet kan utformas på lite olika sätt. Men vi kan inte vara utan förtroendevalda organ. Det är nödvändigt att vi i vår kyrka utser förtroendevalda, och det är ett hedersuppdrag att vara vald med förtroende!

Kyrkovalet bör vara en angelägenhet för oss alla. Berätta för andra hur viktigt det är och rösta själv med förtroende genom förtidsröstning eller den 15 september!