Livet är på allvar. Det blir tydligt denna tid på kyrkoåret när mörkret omsluter oss en stor del av dygnet och texterna under kyrkoårets sista del tar upp den yttersta tiden, livets allvar och att vi måste välja sida i kampen mellan ont och gott. Samtidigt har vi väntat på att få tända ljusen vid första advent och ta emot julens under. Växlingen från domssöndag till advent är ett påskskeende.

Det går inte att fly undan det svåra. Tvärtom är det genom att konfronteras med det som det går att komma vidare. Kristusmönstret genom död till liv gäller för varje dag och inför den sista advent när vår tid på jorden är slut.

De sista veckorna har jag levt med 139 psalmen i Psaltaren, som för mig och många andra motsvarar 23 psalmen i Psaltaren, Herren är min herde, trygghetens och tröstens psaltarpsalm framför andra. Psalmerna återspeglar samtidigt en viss dubbelhet i mötet med Gud.

Det går inte att fly undan Gud. Jag lyfter fram två strofer ur 139 psalmen i Psaltaren som uttrycker det: ”Herre, du utrannsakar mig och känner mig(…)Vart skulle jag fly för din blick?” Det kan kännas hotande ungefär som om Storebror ser mig. Men det är tryggt att veta att inför Gud kan vi vara sådana vi är och hur vår livssituation än ser ut. Vi kan inte förställa oss. Vi får komma med allt som hör till vår utsatthet, våra misslyckanden och hinder för ett gott liv.

I en särskilt svår situation kan orden att Gud utrannsakar och känner oss eka tomma. Att vi inte kan fly undan Guds blick kan dölja Guds omsorg. Gud blir fördold för oss. Kanske är det först i ett senare skede som det går att se spår av Gud i den svåra situationen.

139 psalmen bärs av trons förtröstan till Gud, som är närvarande i livets alla skeden och skänker trygghet, ledning och hopp för framtiden. Den förkunnar Guds storhet, och jag känner tacksamhet över att Gud finner mig värd att ha omsorg om.

Gud är livets källa. I Guds ljus ser vi ljus. Vi tackar Gud med psalmens ord: ”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”

Nu tänder vi adventsljusen i väntan på den stora högtiden som bär budskapet att Jesus kommer till oss som världens ljus. Det förändrar allt. Livet förnyas. Och vi får kallelsen att vara ljusbärare.

I DN:s ledare på Alla helgons dag skriver Per Svensson under rubriken: Vi som inte längre har tid att dö, se https://www.dn.se/ledare/per-svensson-vi-som-inte-langre-har-tid-att-do/. Hans slutord är värda att citera: ”Vi är människor: Vi begraver våra döda. Vi respekterar andras rätt att begrava sina döda. Men i majoritetskulturens Sverige gör vi det om och när vi har tid. Vi är inte bara upptagna utan också praktiska.”

Med tanke på vårt nutida förhållningssätt till livet och döden är det tur att Allhelgonahelgen finns. Gravkulturen med besök och ljuständning har växt sig allt starkare år från år. Det har blivit en folkvandring till minne av de nära och kära för att hedra dem och bearbeta sorg och saknad. Med välfärdssamhällets framväxt efter 2:a världskriget följer också att tiden blivit en bristvara, livstempot har höjts och många har inte längre tid för döden, för att sörja, ta avsked och bearbeta sorgen. Det finns knappt tid att prioritera det enda säkra efter födelsen, att vår tid på jorden har ett definitivt slut. Allhelgonahelgen har en ställföreträdande betydelse under året: i gemenskap med andra möter vi döden och dess konsekvenser för livet. Döden går inte att fly undan. Att våga möta den fördjupar våra perspektiv på livet, vad som är värt att prioritera. Relationer behöver vårdas och möjligheter tas tillvara. Prioriterar vi döden, blir livet värt att vårda. Genom att ta avsked och sörja våra kära, berättar vi något grundläggande om hur värdefull en människa är.

Längtan efter Livet som helt, oförstört och genuint är nedlagt i människan. Den driver vårt sökande efter mening och mål. Ger vi oss tid att stanna upp, bearbeta och tolka det som sker fördjupas våra perspektiv och möjligheter öppnas att finna sig själv i det mångahanda och en mening med det liv vi fått som en gåva. Allt detta är tecken för att vi är skapade till Guds avbild med ett program för livet: att alltmer bli det vi är. Gud är kärleken och vår kallelse är att leva av den och återspegla den under vår tid på jorden. Längtan och oro lever sida vid sida. Endast i Gud kan vår längtan stillas och vårt hjärta få ro. Det gäller därför att inte fastna i konsumtionssamhällets ekorrhjul.

Ljusen på kyrkogårdarna vittnar om de som gått bort, vår längtan efter att ljuset ska fördriva mörkret och hoppet om en värld utan brist. Jesus Kristus delade våra livsvillkor och gick genom döden till förnyat liv som den uppståndne. Han är världens ljus, sänd till oss av den gudomliga kärleken för att skänka försoning och förnyelse av livet. De ljus jag tänder under Allhelgonahelgen är tecken för honom, för dem som gått före och hoppet om en värld där ljuset råder.

I Guds ljus ser vi ljus. Det får vi ta emot och dela som ljusbärare. Då kan hoppet råda.

Allhelgonahelgen ligger framför oss. Vi besöker våra kyrkogårdar och tänder ljusen för de nära och kära som gått före. Vi bär med oss vår personliga historia och erkänner betydelsen av dem som format våra liv. Tacksamhet och smärta blandas. Vi tänder ljus för det som varit och det som ligger framför.

Den gravplats jag vandrar till med mina närmaste har jag besökt tillsammans med ett par av dem som vilar där nu. Det kunde vi inte veta då. De som följer med mig kommer i sin tur en gång tända ljus vid min viloplats i det kristna hoppet om att vi får mötas när tiden inte längre är. Vi smyckar graven med kärlek och tänder våra ljus. Det tröstar. Det är att överlåta för livets skull.

Ljus i alla dess former tänds under denna helg och de kommande mörka månaderna. Vi gör det personligt men vi förenas i en mänsklig längtan efter att ljuset ska besegra mörkret, att döden inte har sista ordet. Jesus sa: ”Jag är världens ljus”. I dopet får vi del av det ljuset. Det unika dopljuset lyser upp en väg som går genom död till liv. Vi kallas att vandra på den vägen varje dag genom att lämna allt som hör till mörkret i våra liv och ta till oss det ljus som ger liv. En dag får vi följa Jesus till evig gemenskap med Gud, in i den himmelska glädjen.

Gud, i ditt ljus ser vi ljus. Låt ditt eviga ljus lysa för oss. Amen

Gud som är livets källa bor i ljus och skapar ljus. Det är tydligt i skapelsen, från allra första början. Ljuset behövs för livets och växtens skull. Utan ljus tar mörkret över, bildligt och bokstavligt. Det gäller för växter och djur och för oss människor.

Ljuset föder, upprätthåller och ger kraft till livet. Vi söker oss till det. Kyndelsmässodagen påminner om att det ljus som Gud ger svarar mot ett grundläggande behov som är nedlagt i allt levande. Det gäller också för livets mening och mål.

Uppenbarelsens ljus kommer från livets källa. Det är lätt att det ljuset glöms bort när dag läggs till dag och det mesta fungerar för oss. Vi har fullt upp ändå. Det gäller också i kyrkan. Det mångahanda kan ta över så att vi tappar bort det nödvändigaste. Kanske står vi där med fokus på oss själva och vad vi förmår.

Det räcker inte med vår erfarenhet, vad vi ser, inser och tolkar. Det fordras att något upplyser vårt inre och handlar med oss, så att vi får kontakt med livets ursprung, mening och mål. Vi förfogar inte över det. Det krävs att något utanför oss kommer till oss.

Här har dock en avgörande oklarhet och osäkerhet uppstått genom den teologi som brett ut sig under de senaste årtiondena under inflytelse av ett postmodernt filosofiskt tänkande. Den kristna tron placeras i ett personligt rum som är oåtkomligt för andra. Innehållet i den gudomliga uppenbarelsen kan inte fastställas. Allt är tolkning i en personlig gudsrelation. Gud och uppenbarelsen kan enbart uttryckas i metaforer. Har då något ändrats genom Jesus Kristus? Är vi enbart hänvisade till oss själva?

Jag gläder mig över att vår kyrka nu om än väl sent gör en tydlig satsning på att ”dela tro – dela liv”. Jag brukar tala om att vi har ett stort undervisnings- och lärandeunderskott. Med det avser jag ett underskott i kunskaper om kristen tro, erfarenhetet av kristet liv och relationer till kyrka och kristen tro. De är alla viktiga om fler ska finna vägar in i kristen tro och ett liv i tro. Vägen kan se olika ut: den kan börja med kunskaper, erfarenheter eller relationer. Det är när vi ser att kristen tro handlar om våra egna liv som tron föds. I Guds ljus ser vi ljus.

Det finns två teologiska perspektiv på gudomligt och mänskligt som är nödvändiga att hålla samman. De belyser tron som erfarenhet (fides qua) och som innehållet i tron (fides quae). De svarar mot tron som förtröstan på Gud och tron som Guds löften och handlande med oss. Utan gudomligt innehåll – inget att förtrösta på. Utan erfarenhet – tron tar inte gestalt i våra liv. Jesus är världens ljus. Den försoning som Gud ger genom honom helar vår Gudsrelation. Vi sänds till försoningens tjänst, vi kallas att vara ljusbärare.

Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Sänd oss som ljusbärare till andra. Amen

Nyårets betydelse ligger främst i kopplingen till livets förändringar och vår tideräkning. Ett år läggs till de tidigare. Ett nytt år inleds. När jag var ung präst ställdes Allhelgonahelgen i viss mån mot nyårsaftonen. När ljusen tändes i kyrkan för alla som gått bort under det senaste året på Alla helgons dag eller dagen efter på Alla själars dag var det naturligt att summera det gångna året. Det blev en stund för eftertanke och bön. Själavårdsmässigt kändes det efterhand alltmer nödvändigt att låta nyårsaftonen bli ett tillfälle att stanna upp i eftertanke och bön inför allt som hänt under det gångna året. Vi började tända ljus för varje månad som gått.

Vid nyår finns våra nära och kära i våra tankar. I församlingens gemenskap påminns vi om dem som döpts, konfirmerats, ingått äktenskap och lämnat jordelivet. Vi får också inför Gud föra fram oss själva, våra erfarenheter och längtan inför det nya året.

I den kristna trostraditionen finns grundtanken att en människa måste gå genom död till liv så som Jesus Kristus gjorde. Här finns ett livsmönster för varje dag. Genom att våga gå in i det mörkaste och svåra kan vägen till ett förnyat liv öppna sig för oss, buret av ett levande hopp. Kristen tro inrymmer en realistisk människosyn. Det går inte att fly undan verkligheten, vare sig det vi bär med oss härrör från det förgångna eller nuet.

Kristen tro bygger på Guds handlande i Jesus Kristus. Vi kan inte frälsa oss själva. Gud uppenbarar sig och ger oss nya livsmöjligheter som gåva. Vi får komma sådana vi är med vår personliga historia och aktuella situation. I mötet med Gud som försonar allt får vi överlåta våra liv till Gud, lämna sådant som är oförenligt med Guds vilja och hämta andlig näring och kraft. Här gäller inte krav utan gudomlig nåd.

Nu går jag in i det nya året i förtröstan på honom som bär det namn som betyder ”han som frälsar”, Jesus. Min förtröstan bygger på kyrkans tro att Gud har kommit till vår jord för att föra oss hem. Jesus är med oss enligt sitt löfte och möter oss vid tidens slut.

Ett välsignat nytt år tillönskar jag er!

Det är på allvar. Livet är hotat. Därför behövs ännu en klimatkonferens för mänsklighetens överlevnad. Därför behöver vi alla i smått och stort tänka igenom på vilket sätt vi kan bidra till att jorden ska bli beboelig för kommande generationer. Kristen tro ser människan som Guds medarbetare i skapelsen. Guds vilja ska ske. Guds rike ska utbredas. Kristen tro ger hoppet som ett särskilt bidrag till arbetet för mänsklighetens överlevnad.

Första advent ligger mig varmt om hjärtat. Ljusen ska tändas som tecken för honom som är världens ljus, för allas vårt behov av ljus och för vår kallelse att vara ljusbärare till andra. Allt det påminner dopljuset också om. Det var fint att få tända det denna adventshelg när vårt andra barnbarn döpts. Vi sjöng sång 212 i Psalmbok för barn, ”Jag tänder ett ljus”, där varje vers slutar med en bön för barnen på vår jord: ”För dagar som ska komma och allting som ska ske, vi ber dig, Herre, att alltid vara med.” Överlevnadsfrågorna är på liv och död, viktiga för oss alla. Bönen om att Jesus ska vara med är innesluten i hans eget löfte om att vara med oss alla dagar till tidens slut. Där han är, där är Guds rike. Där Guds vilja sker, där blir Guds rike synligt. En dag uppfylls hoppet fullt ut.

Vi har en orolig tid bakom oss med terrordåd och människor som flyr till vårt land undan förföljelser och krig. Men ljuslågorna övervinner mörkret också i år. Jag ser på det tända ljuset som fördriver mörkret och ber att kärleken ska tränga undan hatet, att hoppet ska ersätta förtvivlan och att solidariteten ska visa sig starkare än den trånga egoismen. Amen.

Advent är kontrasternas tid. De tända ljusen tvingar årets mest kompakta mörker att vika undan och förebådar julen och en ljusare framtid när våren kommer. Adventsstjärnan leder oss till det enkla och smutsiga stallet i Betlehem, där Guds Son föds. Födseln sker inte i ett hem eller gästhem. Gud blir ett av jordens utsatta barn och är för alltid närvarande hos dem. Vi får tända ett extra ljus för jordens barn, som vittnar om Gud.

Advent är glädjens tid: befrielsen är nära. I psalm 108 sjunger vi refrängen: Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad, var glad och hylla din konung och Gud. I verserna möter den kontrastrika bakgrunden till glädjen: Gud utblottar sig genom Jesus och blir en av oss, helar våra relationer, skänker uppståndelseliv, kommer till sörjande och låter den gudomliga makten råda helt och fullt till sist.

Under de senaste veckorna har det känts mer påtagligt än vanligt att många har det tungt. Det kan gälla det vanliga och förklarliga: illamående, influensa och ständig trötthet. Det finns ingen enkel lösning. Vägen framåt går snarast genom att acceptera situationen och den egna sårbarheten, att vara närvarande i det tunga och vänta in nya krafter. När krafterna tryter är det inte alltid lätt för den som är van att vara aktiv att kunna unna sig vila och tid för återhämtning.

Andra har drabbats av övergrepp, svek, förluster och sorg. Det är sådant som drabbar året om men ibland kan det bli mer och värre än vanligt. Då behöver vi vara närvarande hos varandra för att dela smärta och frågor. I utsattheten är kanske hoppet inte levande men genom att dela med varandra kan strimmor av hopp födas.

Gud är närvarande i det tunga och delar livet. Jesus kommer med befrielse från all sorts fångenskap, med förnyat liv och kraft för morgondagen.

Ännu ett adventsljus har tänts idag. Befrielsen närmar sig. Vi väntar på att världens ljus ska födas i vårt mörker.

Idag på Kyndelsmässodagen fick jag den unika möjligheten som biskop att assistera vid en prästvigning. Det skedde i Karlstad där min kollega Esbjörn Hagberg vigde fyra präster till tjänst i sitt stift. Det kändes också speciellt att återvända till den stad där både min fru Ingrid och jag tjänstgjorde i slutet av 1980-talet. Det blev goda möten med gamla vänner och medarbetare.

Det var lärorikt att få se hur prästvigningen gestaltades i en annan domkyrka, så olik Uppsala domkyrka. Mest givande var att lyssna till själavårdaren Esbjörn predika över berättelsen om när Jesusbarnet bärs fram i templet och där möter Symeon och Hanna. Han talade om Gud som kallar, berör och väcker längtan.

Esbjörn lyfte fram vårt behov av en annorlunda omvändelse. Det blir så lätt jag, jag, jag.  Jag behöver en omvändelse från mig själv, en

frigörelse från en självcentrerad fångenskap. Symeon och Hanna är föredömen i det avseendet. De är inte inriktade mot sig själva utan mot Gud. De väntar troget på att Gud ska handla med dem. Och de fick se.

Om vi sluter ögonen möter vi mörkret. Om vi öppnar ögonen kan vi ta emot ljuset. Om vi vill möta Gud, ska vi låta Gud möta oss. Gud kan komma till oss genom våra ögon. Då frigörs vi till att se den andre.Under förberedelsen för denna vigningshelg har annars några ord av aposteln burit mig: Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens ande. Det var hoppet som lyste i Karlstad denna ljusets söndag.

Vad gör vi av livet? Slösar vi bort det på oväsentligheter och småaktigheter som saknar betydelse? Eller lever vi som om denna dag är den sista? Är det jag själv som står i centrum, och det jag konsumerar är sådant som bara finns kvar en kort tid? Eller prioriterar jag relationerna och sådant som betyder något för vår gemensamma framtid? Och grundfrågan: har jag en förankring i livet, en livets källa, som ger kraft i vardagen och som består när allting annat rycks undan, när tid inte längre finns?

Vi söker alla källan för livet. Vi längtar efter det oförstörbara, efter kärlek och hopp. Idag har jag firat festhögmässa i Bollnäs kyrka med mycket sång och musik med anledning av att tre pastorat med fyra församlingar gått samman till ett pastorat. Det kändes bra att temat var Livets källa. Som en del av beredelsen i gudstjänstens inledning sjöng kyrkorådets ordförande Tor Jonsson ”Omkring tiggarn från Luossa” med text av Dan Andersson. Jag tror att många i sin längtan kan identifiera sig med den. ”Det finns något bortom bergen…”

Livets källa finner vi inte av egen kraft. Evangeliet om Jesus Kristus berättar att den kommer till oss när Gud blir människa. Jesus säger att han kommer med det vatten som släcker all törst. Jesus gav människor tillgång till den källan genom det han sa och framför allt det han gjorde. Det är en källa av upprättelse från det nedbrytande och hopplösa, av gudomlig kärlek att ta emot och dela med andra, av tro som en förtröstan om att Gud finns med också i det svåraste – när Gud är fördold för oss. Det är en källa av hopp om att Guds kärlek ska segra över allt ont en gång, när tiden inte mer är och Guds rike upprättas i dess fullhet.

Gud är livets källa. Hos Gud får vi kraft att leva och att dela livet. Gud är en Gud för levande, eftersom döden inte finns i Gud.

Liksom Jesus vittnade om att han var sänd av Gud, kallas vi att följa honom och bära bud om liv. Och det gör vi mer med vad vi gör än vad vi säger. Vi behöver be att den gudomliga kraftkällan ska finnas inom oss så att strömmar av levande vatten når andra. 

I Bollnäs kyrka invigdes idag en ljusbärare formad som livets träd, som med sina frukter i kyrkoårets färger sträcker sig mot himmelen. Jesus är världens ljus och visar oss vägen till livets källa. De ljus som vi tänder påminner om honom och kanske om en speciell människa som vi vill ska ha del i ljuset. Du och jag kallas att vara ljusbärare.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Amen.

 Ännu är nätterna kalla och kyliga vindar blåser, men ljuset uppfyller allt fler av dygnets timmar. Solen värmer och ger en försmak av vår och sommar. Naturen ger tecken om att livet föds på nytt. Då är det härligt att få utropa med kristna i alla tider och på alla platser: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Det onda har inte sista ordet i kampen mellan ont och gott. Kärleken segrar. Jordens brustenhet, synden och döden håller inte Guds son fången. Förhänget till det allraheligaste i templet har rämnat: vägen till paradiset står öppen. Mörkret viker undan för ljuset.

Jesus lever, och vi får leva. Det betyder att vår tro har ett innehåll och att vårt hopp om framtiden är grundat i Guds handlande och närvaro. Kärlekens Gud är med oss.