För andra gången har jag idag fått leda en vigningsmässa på Heliga Trefaldighets dag eller Missionsdagen som den också kallas. Här kommer en något förkortad version av min predikan och vigningstal.

Det är två teman som hör nära samman. Gud står i centrum och som en konsekvens av det också vår kallelse och sändning som kristna och kyrka. Vi har del i Guds mission i världen.

Allt börjar hos Gud som handlar med oss och hela sin skapelse. I Guds frälsningshistoria omsluter det oändliga den tidsbegränsade värld vi lever i. I den frälsningshistorien är du och jag inneslutna. Som tema har jag valt Gud är med oss. Det är ju det namn Jesus bär, Immanuel. Det är också ett tecken för den gudomliga kärlekens handlande. Gud med oss. Gud längtar efter oss och är närvarande hos oss, redan innan vi inser det och sätter vår tillit till det.

Utgångspunkten är inte vad vi förmår utan vad Gud ger och som vi får ta emot och förvalta genom att dela med andra. Vi förs in i en gudomlig verklighet som är större än vår egen föreställningsvärld.

När vi samlas inför Guds ansikte möter vi grunden för vår sändning som kyrka, för oss alla på dopets grund och för er som ska vigas till särskild tjänst. Vår sändning är helt beroende av att Gud uppenbarar sig som den som skapar, frälser och ger liv. Gud förnyar och leder oss genom livet. Gud är med oss.

Gud är större än vi kan föreställa oss. Det finns alltid mer att upptäcka och ta emot. Ett fantastiskt budskap om det finner vi i en av texterna för denna dag, i Romarbrevets 11:e kapitel:
”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting.”
Det ger perspektiv på oss själva och vårt beroende av Gud. Det är av nåd Gud handlar i skapelsen, till vår befrielse och förnyelse av livet. Det faktum att Gud är större än vi kan tänka och beskriva betyder däremot inte att vi är hänvisade till vår egen bild av Gud.

Spår av Gud finns i skapelsen. Det finns en gudomlig uppenbarelse i historien. Gud utblottade sig och lät sig födas som en av oss och låter sitt ansikte lysa mot oss och visar oss nåd genom Jesus Kristus. Guds livgivande ande uppehåller livet och leder oss in i Guds ord och på vandringen med Kristus. I evangeliet om Jesus Kristus möter vi det väsentliga om vårt livs ursprung, mening och mål. ”Av Gud, och genom Gud och till Gud är allting”, som det står i Romarbrevet. Grunden för kyrkans mission är mötet med levande Gud och bekännelsen till Kristus.

Med det här breda perspektivet går vi in i dagens evangelium med berättelsen om mötet mellan Marta och Jesus.

Vi känner till ett annat av deras möten. Marta var på hugget. Hon hade massor av dagliga bestyr att ordna med. Det är lätt att känna igen sig i henne. Marta klagade över att hon fick slita medan Maria satt och lyssnade på Jesus. Men Jesus tyckte att hon oroade sig alltför mycket och gjorde Maria till föredöme eftersom hon valde det viktigaste.

I dagens berättelse om Marta är hon på hugget igen. Det är något kraftfullt och ivrigt över henne. Maria avvaktar hemma. Marta skyndar till Jesus så snart hon hör att han är på väg. Denna gång hamnar Marta rätt när hon tillåter sin längtan att styra handlandet och använder sin energi.

Marta kommer till Jesus i sin nöd eftersom Lasaros har varit död i fyra dagar. Hon har tillit till Jesus när hon säger att Lasaros inte skulle varit död om Jesus kommit tidigare. Och hon tror på att Jesus har en så nära gudsrelation att Gud ger honom vad han än ber om.

Marta lade fram sin situation och visade tro på Guds möjligheter att handla genom Jesus.

Men nog skorrar det som Marta säger lite illa för många. Om Jesus varit där hade inte Lasaros varit död. När vi förlorar någon älskad kan vi nog tänka så. Gud kan inte ha varit där eftersom det värsta tänkbara hände. I Martas ord verkar det finnas en antydan till anklagelse. Om du Gud verkligen varit hos oss hade det inte behövt hända. I livets svåraste stunder kan Gud vara fördold. Vi förmår inte alltid hålla Guds löften levande för oss. Men det betyder inte att Gud inte är närvarande, att Gud inte är med oss under de dagar när mörkret verkar ta över. För en människa i en brusten värld går det inte att finna en förklaring eller mening i allt som sker. Vi får då klamra oss fast vid Guds löften.

Samtalet går vidare. Jesus talar om att hennes bror ska uppstå. Det budskapet tar Marta till sig utifrån sin övertygelse om de dödas uppståndelse vid tidens slut. Hon förtröstar på att det också gäller Lasaros. Marta fortsätter visa tro på Guds möjligheter.

Då tillför Jesus en ny dimension i samtalet med Marta. Han säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Det är något radikalt mer än Marta förväntar sig. Uppståndelsen sker nu. Den hör inte bara till jordelivets slut. Det eviga omsluter vår stund på jorden. Gud gör allting nytt. Det handlar om försoning och frälsning, om befrielse, förnyelse och upprättelse genom Jesus Kristus. Han är uppståndelsen och livet. Döden förlorar sin makt. Den blir en övergångsfas eftersom det liv vi får ta emot här sträcker sig in i evigheten. Uppståndelsen hör inte bara till framtiden, eller rättare sagt framtiden börjar nu.

Berättelsen om Marta låter henne bli en förebild för oss när det gäller att söka sig till Jesus och sätta vår tillit Guds möjligheter genom honom. Jesus ser vår längtan och möter våra innersta behov. I det mötet förnyas våra liv.

Berättelsen om Marta visar också att Gud har mer att säga och ge än vi vanligtvis förväntar och kan föreställa oss. Vi behöver inte vänta på Guds rike. Det kommer genom Jesus som är uppståndelsen och livet. Guds rike utvidgas när Guds vilja får ske mitt ibland oss. I vår mässa får vi del av dess kraft.

Det behövs en motkraft som öppnar upp nya perspektiv och ger delaktighet i en värld av nåd, kärlek och barmhärtighet, av samhörighet och kallelse till tjänst.

Vi möter en Gud, som ville våra liv och gav oss ett oändligt värde och kallar oss att vara medarbetare i skapelsen. Vi möter en Gud som talar till oss när vi det är svårt och vi söker livsmening och hopp. Vi möter en Gud som kallar oss till befrielse, förnyelse och gemenskap, ja till att leva uppståndelseliv.

Gud är med oss. Jesus går vid vår sida. Anden förnyar livet och vägleder.

De medmänniskor vi möter är alla skapade till Guds avbild. De har strävat efter att kärleken ska prägla deras liv. De behöver få höra att deras längtan möts av en gudomlig närvaro och ett gudomligt handlande. Se människors värde, sökande och behov. Visa i ord och handling att kristen tro gäller livet. Vi är kallade till tjänst för Guds rike. Det kommer att göra skillnad. Livet behöver bli mer människovärdigt. Det sker när vi låter Gud vara med oss.

Den senaste tiden har varit varierande och händelserik för mig. Först en veckas upplyftande visitation i Knivsta med goda medarbetare, engagerade förtroendevalda, många ideella och ett församlingsliv i tätort och landsbygd, där gudstjänster firas med delaktighet varje sön- och helgdag i församlingskyrkorna, konfirmand- och ungdomsverksamheten svarar mot ungdomars andliga och sociala behov, diakonin når de utsatta och pastoratet gör en viktig insats i bygget av ett gott samhälle. Visitationen avslutades med att vi firade en sådan mässa i S:ta Birgitta kyrka som kan kallas en delaktighetens mässa.

Som alltid tillkommer personliga samtal när det funnits tid. Så prostmöte måndag och tisdag på stiftsgården i Undersvik, där vi fick dela erfarenheter och föra pastoralstrategiska samtal om de utmaningar vi står i som församlingar, stift och kyrka i vårt samhälle och internationellt.

Varje människa ska behandlas med en sådan värdighet att det blir uppenbart för alla att hon är oändligt värdefull. Så också i kyrkan. Därför måste det vara absolut nolltolerans mot sexuella övergrepp. Kontaktpersonerna i stiften står på de utsattas sida. Det kändes viktigt att tacka ja till inbjudan att på onsdagsmorgonen vid deras samling i Uppsala reflektera över hur vi kan värna varje människas värdighet och integritet.

Sedan iväg till flygplatsen för tre dagar i Lettland. Väl framme i Riga åkte jag direkt till den lutherska domkyrkan för en mässa som inledde den femte teologiska konferensen för Borgågemenskapens lutherska och anglikanska kyrkor. Svenska kyrkan representeras också av professor Sigurd Bergmann, komministern teol dr Anders Mogård, forskningschef Cecilia Nahnfeldt, och ekumenikchef Jenny Sjögreen.

Temat för konferensen är The Spirit of God in the Life of the World (Uppb 3:20-22). Det handlar alltså om vad Anden säger till oss i om uppdraget i dagens värld och det europeiska samhället. Temat belystes ur många perspektiv genom bibelstudier, föredrag, diskussioner och gruppsamtal: hur vi talar om Gud i dagens samhälle; Borgågemenskapen och dess fortsatta resa; de ekumeniska dialogerna; mångfalden inom kyrkogemenskapen och kyrkornas olika kontexter; betydelsen av de karismatiska rörelserna; migrationen som utmaning för kyrkorna; ekumenik i praktiken som framtidsväg för Borgågemenskapen. Alltså många ämnen och intryck, därmed mycket att reflektera vidare över. Men det fanns också tid för personliga möten och ett par timmars för promenad i Riga sista dagen. Se bilden.

Lettiska kyrkan i Lettland har aldrig skrivit under Borgådeklarationen utan har endast deltagit som observatör. Numera är den Lettiska kyrkan utomlands helt självständig och har upptagits i Borgågemenskapen. De har gått skilda vägar teologiskt. Splittringen är nu synliggjord när utlandskyrkan har en kvinna som ärkebiskop, Lauma Susevic, medan hemkyrkan i juni 2016 gått ett avgörande steg vidare genom att i sin konstitution införa en bestämmelse om att endast män får vigas till präster. Sedan 1993 då Janis Vanags blev ärkebiskop har det varit praxis. Inte heller när två nya biskopstjänster infördes gjordes något för att åter göra det möjligt för kvinnor att prästvigas. Utlandskyrkan har dessutom några egna präster och församlingar i Lettland.

Teologikonferensen präglades i viss mån av de spända för att inte säga konfliktfyllda relationerna. Den inhemska kyrkan tog demonstrativt liten del i konferensen. Det är uppenbart att Lutherska världsförbundet kommer att påverkas negativt av utvecklingen. Borgågemenskapens kyrkor står samlade bakom Lettiska kyrkan i utlandet i en kyrkogemenskap som utvecklas och fördjupas.

Vid dagens vigningshögmässa i Uppsala domkyrka vigdes tre kvinnor till diakoner och tre till präster. Här en förkortad version av mitt tal.

Förlorad och återfunnen är söndagens tema. Handlar det om dig? Handlar det om mig? Är vi de som är återfunna, medan de andra är de förlorade? Eller träffar det oss alla? Så tror jag är det är. Vi behöver bli återfunna av Gud varje dag, hela livet. Vi delar den mänskliga utsattheten och sårbarheten, och därmed också behovet av förnyelse.

Evangelietexterna i de tre årgångarna är hämtade från kapitel 15 i Lukasevangeliet. De utgörs av tre liknelser som Jesus ger för att beskriva hur Gud älskar och söker varje människa för att återföra henne till sin gemenskap och uppdraget att vara Guds medarbetare. Liknelserna ger flera perspektiv på Gud med ett bildspråk som är hämtat ur vår jordiska verklighet och mänskliga erfarenhet.

Den första liknelsen är berättelsen om det förlorade fåret, den andra är dagens liknelse om kvinnan som söker det förlorade myntet, den tredje är berättelsen om den förlorade sonen. På olika sätt säger de något om Guds längtan, omsorg och vilja att rädda.

Den första visar Gud som herden som bryr sig om var och en; det borttappade fåret är värt att söka efter trots att det finns 99 andra kvar. Så liknelsen i dagens evangelium, där Gud framträder som en kvinna som söker ett förlorat mynt trots att hon har 9 andra. Den tredje visar Gud som Fadern som längtar efter och tar tillbaka den son som gått sin egen väg trots att en son finns kvar som följt Faderns vilja. Tre perspektiv på Gud som det går att identifiera sig med.

Ibland har teologer och förkunnare skyggat inför att uttrycka erfarenheten av Gud som en kvinna. Det har varit lättare att säga att kvinnan i liknelsen står för kyrkan och lärjungen som visar omsorg och kallar människor till omvändelse. Och det är väl relevant i överförd bemärkelse, så att berättelsen får tala till oss om vårt eget uppdrag som nådens budbärare. Men Jesus använder sig faktiskt av en kvinna för att berätta om Guds kärlek och omsorg. Gud längtar efter varje människa, visar omsorg och räddar genom att föra henne tillbaka till gemenskap med sig. I den judiska tradition som Jesus hörde hemma i var gudsnamnet så heligt att det inte uttalades. I liknelserna använder han sig därför av våra erfarenheter för att säga något väsentligt om Gud. Det gör han genom att beskriva Gud som far, kvinna och herde.

Det kan tyckas som att ett enda silvermynt inte är så mycket att bry sig om. Visserligen har kvinnan nio kvar när hon tappat ett, men detta silvermynt var värdefullt för henne. Det motsvarar en hel dags arbete. Och vi bör kunna inse hur värdefullt det är när vi tar till oss att silvermyntet i berättelsen står för en människa. Myntet är ett tecken för dig och mig och alla andra på vår jord. Då säger berättelsen något avgörande om hur Gud ser på oss och det värde vi har i Guds skapelse. Oändligt värdefulla, värda att söka efter, att återfinna och ta till sig.

Det är vår längtande och sökande Gud som möter i en kvinna som letar. Det finns en djup, andlig symbolik i att människan liknas vid ett mynt. Ett mynt kan inte ta något initiativ för att bli återfunnet och bli till nytta. Så ligger initiativet hos Gud när det gäller att se till att vår relation till Gud återupprättas. Vi får ta emot. Det är Gud som älskar, visar omsorg i sin barmhärtighet och räddar oss av nåd. Gud söker oss för att det goda som Gud vill med oss och våra liv ska bli gjort.

Vi är kallade att följa Jesus. Därför bör vi identifiera oss med kvinnan som söker det förlorade silvermyntet. Då blir det en kallelse till ett liv i diakoni och mission. Genom att göra som hon för våra medmänniskor deltar vi i Guds diakoni. Genom att ta emot budskapet om hur Gud längtar efter och visar omsorg och sedan dela det med andra deltar vi Guds mission i världen.

Kärlekens Gud söker och tar emot oss, ger av sina kraftkällor och sänder oss till tjänst. Liknelsen om kvinnan och silvermyntet avslutas med orden om att ”Guds änglar” gläder sig över syndare som omvänder sig. Guds änglar är en omskrivning för Gud. Det är stor glädje i himlen när den som gått vilse blir återfunnen och får andlig kraft att göra Guds vilja.

På Heliga Trefaldighets dag hade jag förmånen att delta i visitationshögmässa i Vårfrukyrkan i Enköping. Det var en festlig högmässa med flera körer, fantastisk psalmsång, en god predikan och bred delaktighet. Orgelpostludiet gav en försmak av himlen. Kollekten pålystes, den gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Det kändes rätt på denna dag som också bär namnet Missionsdagen.

När jag kommer hem hör en präst av sig som är sorgsen över den bön som finns i kollektcirkuläret. Dagen efter säger en teologiskt bildad präst till mig att en sådan bön använder vi inte. Bönen får mig att komma ihåg en ekumenisk samling på 1990-talet då en pastor inledde den gemensamma bönen med ”Gud, vår Far och mor, vi…” Där slutade jag att be. När jag tittade upp såg jag att det var fler än den katolske biskopen Hubertus Brandenburg som stirrade tomt framför sig. Bönen blev exkluderande trots att pastorn säkert avsåg att vara inkluderande. Jag kände mig andligt manipulerad.

Efter vädjan i kollektcirkuläret om en generös gåva till det internationella arbetet följer bönen:
Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

Jag drar mig för att återge den. Att någon skulle kunna känna sig andligt exkluderad av hur Gud tilltalas i denna bön tycks inte ha skänkts en tanke. Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs. Kyrkans uppdrag är att i ord och handling vittna om försoningens hemlighet, den försoning som vi tar emot av nåd och får dela med andra.

Den personliga bönen är hjärtats samtal med Gud och tillbedjan inför Gud. Den kan innehålla mycket som inte hör hemma i församlingens gemensamma bön. Denna bön är inte till för att vi ska förkunna för Gud om Gud eller om Gud för oss själva. Oavsett vår egen teologiska profil och vad som går att teologiskt försvara.

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Vi får stämma in i kyrkans tro att Jesus är Guds son och världens frälsare. Den omsluter inkarnationen som leder till försoningen och uppståndelsen. Gud utblottar sig och blir människa för att förnya våra liv, kalla oss att vara lärjungar och leda oss hem till sig.
De två alternativ för Dagens bön som vår kyrka antagit innehåller de perspektiv på gudsrelationen som Heliga Trefaldighets dag står för och som vi gemensamt kan lyfta fram i bön:

Heliga Treenighet, Fader, Son och Ande, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen.

14 biskopar från vardera Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT) och Svenska kyrkan har varit samlade till gemensamt biskopsmöte i Rättvik under fem dagar och därefter i de olika stiften. Det har varit dagar av andlig gemenskap, lärande och delande av erfarenheter.

Med tanke på att det finns konfliktpunkter främst i etiska frågor är det kanske inte så förvånande att journalister ställer frågor om homosexualitet och samkönade äktenskap när de båda kyrkornas biskopar samlas för första gången på det här sättet. Men det börjar bli tjatigt kan jag tycka. Fast vi har väl själva bidragit till det inskränkta perspektivet på vad som är avgörande för kyrkans uppdrag i samhället. En fråga om syftet med det historiska biskopsmötet kunde varit journalistiskt motiverat. Jag kan försäkra att vi inte gömda undan några kontroversfrågor, de kom upp när någon ville, främst i personliga samtal.

Vi samlades för att belysa de utmaningar vi står inför och dela kunskaper, erfarenheter och perspektiv. Allt i syfte att förstå hur de olika sammanhang våra kyrkor står i påverkar oss som ledare och kyrkor och att stärka förtroendet mellan oss. I dagliga andakter och gudstjänster speglade vi oss i Apostlagärningarnas berättelser om de första kristna. Förkunnelse, bön, liturgiska läsningar och sånger gav ingång till analys och delande. Det slog mig att de flesta av psalmerna och sångerna var andligt innerliga och Jesuscentrerade. Det återspeglar att vi har en gemensam och ännu levande historia.

Efter en vecka tillsammans kunde vi utan svårigheter och i stor enighet göra ett gemensamt uttalande med uppmaningar till våra kyrkor och våra egna förpliktelser som ledare. Originalet är på engelska men finns nu också i svensk översättning: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1305786. Jag hoppas att det gemensamma biskopsmötet och uttalandet också kan få positiva återverkningar i Lutherska världsförbundet. Det bör ha betydelse att biskopar i två av de största medlemskyrkorna i en konfliktfylld tid väljer att samtala om hur de stora utmaningarna ska kunna mötas gemensamt och i den kontext vi själva lever.

Det har varit mycket inspirerande att ha två av biskoparna som gäster i Uppsala stift några dagar, särskilt som båda har varit och är framträdande när det gäller kyrkans mission i Tanzania och i grannländerna, särskilt Malawi och Burundi. Biskop Job Mwbilo från sydvästra stiftet har varit ordförande i en styrelse för evangelisation och mission medan biskop Ambele Mwaipopo från Lake Tanganyika-stiftet har varit kyrkans missionssekreterare. De har mycket att bidra med inte minst när det gäller hur vi kan gå in i dialog med människor av annan tro utan att sudda ut vår kristna tro och kallelse. De underströk vänskapens betydelse och att det är nödvändigt med samverkan för att undvika polarisering i samhället och att motverka religiös extremism.

När missionärer förr i tiden levde under lång tid hos de kyrkor i andra världsdelar som numera är våra systerkyrkor ledde det till ett personligt, andligt och socialt delande. Berättelser fördes hem och inspirerade till engagemang för mission och internationell diakoni. När de unga kyrkorna blev självständiga och skulle klara sig själva försvann en stor del av delandet på plats och berättelserna tystnade alltmer. Vid vårt gemensamma biskopsnöte efterfrågades fördjupade relationer och ömsesidigt lärande genom nya former av utbyte. Utbyggnaden av vänstifts- och vänförsamlingsrelationer samt volontärverksamhet är sådana exempel. Fler personliga berättelser behövs om hur den stora berättelsen om Jesus Kristus tar gestalt i de liv vi lever med sina olika förutsättningar. Vi kan glädja oss över att evangeliet förenar och att vi också känner igen oss i våra kristna syskons erfarenheter. Det fick vi göra redan under den gångna veckan.

Tänk så många missionärer, andra medarbetare och familjemedlemmar från Sverige, som arbetade och formade en gemensam framtid tillsammans med våra dotter- och numera systerkyrkor i Afrika och Asien. I fredags hade vi en sändningshögtid i Uppsala stift. Då kom som hedersgäst Elisabeth Bergman, född i Indien och under många år missionär i Zimbabwe. Hon berättade att som mest var de 50 utsända och med familjerna 100. Så underbart det var att sitta tillsammans med henne, full av minnen, erfarenheter och hopp för framtiden!

Berättelserna var och är fortfarande viktiga för de gamla missionärerna. De var där, och de kunde berätta per brev och vittna hemma i Sverige. De delade våra medkristnas sociala och andliga verklighet. De kom med berättelser hem och förde nya tillbaka.

Sedan ledde utvecklingen till att de gamla missionsfälten och dotterkyrkorna inte längre var vårt ansvar. De blev självstyrande kyrkor och i högre grad självförsörjande än tidigare. Parallellt avvecklades kolonialsystemet. Vi är och ska vara systrar och bröder.

Det var en naturlig och positiv utveckling. Vi skulle stötta dem och de oss genom mission i retur. Inga beroendeförhållanden fick vara kvar. Men det innebar också att antalet utsända från Sverige skars ner drastiskt. Expertkunnande delades fortfarande. Men en negativ bieffekt var att berättelserna tystnade. Och engagemanget blev svårare att uppehålla utan enskilda människors personliga berättelser.

I samband med 60-årsjubiléet av Lutherska världsförbundet 2007 ledde jag och utrikeschefen Margareta Grape en hearing med Svenska kyrkans samarbetskyrkor om deras förväntningar inför framtiden. Denna hearing hölls när vi skulle skriva ömsesidiga avtal med våra partners. En särskilt tydlig signal har jag tagit till mig från den hearingen. De framförde att vi behöver dela varandras verklighet. Det måste ske på ett nytt och mer jämställt sätt, men det är fortfarande alldeles nödvändigt. Jag tolkade reaktionrna mycket positivt. Som ett stöd för relationer och en varning för management, oavsett hur välmotiverad denna än är från förvaltningssynpunkt. Berättelserna behövs ännu. Det beror på att missionen flödar ut ur kyrkans liv.

Det tog många år av överförsiktighet. Men nu byggs relationerna ut, på ett förnyat sätt. Det handlar om vänstifts- och församlingsutbyte i samverkan med Svenska kyrkans nationella nivå. Det har stor betydelse för engagemanget framöver. Relationer utvecklas.

Vid mässan och middagen i Stiftets hus i fredags sändes Christian Bonde och Mattias Evertsson på fyra månader inom vårt utbyte med vår systerkyrka i Zimbabwe för fjärde året. Vi tar emot lika många.

I min betraktelse vid sändningsmässan tog jag min utgångspunkt i temat för 10 söndagen efter Trefaldighet, nådens gåvor och att vi alla är positivt beroende av Kristus. Här kommer ett utdrag:

”Enhet genom nådens gåvor. Den vill jag säga några ord om när ni nu sänds som praktikanter. Ni hör hemma i en lång relation mellan vår kyrka och ELCZ, 112 år faktiskt. Den är vår dotterkyrka och nu vår systerkyrka. Ni får tjäna den enhet som Kristus gett oss. Den ska ni gestalta. Ni får göra det med era unika personliga gåvor.

Enheten byggs och blir synlig med de nådens gåvor som Gud ger. Texten som jag läste från förra söndagen, 10 efter Trefaldighet, handlar om det. Budskapet är att vi är förenade i Kristus. Vi bildar en enhet. Genom dopet har vi inlemmats i honom. Kyrkan är Kristi kropp och Guds folk. När ni möter våra systrar och bröder i Zimbabwe ska ni bära med er att trots alla olikheter mellan oss och skillnader i hur vi har det är vi ett i Kristus. Det är samma Guds Ande som uppehåller våra liv.

Enheten i Kristus innebär inte uniformitet. Varje del i Kristi kropp behövs för att kroppen ska leva och kunna tjäna den enhet som Kristus ger. Det gäller för dig och mig, våra församlingar och stift, våra kyrkor med de gåvor som vi fått gratis, av nåd. De kunskaper och erfarenheter vi bär på som människor och kristna i Sverige och Zimbabwe är viktiga att dela för att vi ska kunna förkunna evangeliet i ord och handling där vi lever. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’.” Vi behöver varandra. Så jag gratulerar er till att få dela livet med våra syskon i Zimbabwe som har en svår social, ekonomisk och politisk situation. De har en ständig kamp för att överleva. Men ni kommer också att få möta den glädje som de bär på över allt som de fått av Gud och uttrycker i sång och musik, evangelisation och diakoni. Vi som hör till världens priviligierade har mycket att lära från dem.

När vi firar mässa förenas vi med Kristus och med kristna i alla tider och på alla platser. Brödet ger oss delaktighet med Kristus och varandra. Det är också ett verksamt tecken för brödet i Guds rike som räcker åt alla. Och det är ju det riket av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa som vi är kallade att göra allt mer synligt i vår sargade värld.

Vi behöver varandra, var än vi lever.”

Under veckan kom en preliminär prognos över hur antalet kyrkotillhöriga ska utvecklas fram till 2030. Jag tog en titt på siffrorna för Uppsala stift och gav följande kommentar.

Prognosen för utvecklingen av antalet kyrkomedlemmar under de kommande sexton åren innebär en drastisk förändring av förutsättningarna för Svenska kyrkans verksamhet. Uppsala stift, som till stora delar tillhör en tillväxtregion, skulle drabbas i mindre utsträckning än kyrkan som helhet. Man bör också komma ihåg att det är en prognos och inte en beskrivning av framtiden. Men den behöver tas på allvar.

Generationsväxlingen är den största utmaningen. Det är hög kyrkotillhörighet i den äldsta generationen. Dopets betydelse avgör hur många av barn, ungdomar och vuxna som blir medlemmar. Därför ska vi stärka vår satsning på dopet i församlingarna. Generellt sett måste vi råda bot på det undervisningsunderskott som finns sedan lång tid tillbaka. Vi behöver bli bättre på att dela tro och liv. Relationer, samhörighet, kunskaper om kristen tro och erfarenheter av kristet liv avgör om människor vill tillhöra kyrkan. Jag hoppas att fler ska ta till sig att det kristen tro handlar om är det vi alla längtar efter och söker av kärlek, mening och hopp i våra liv.​

Vi behöver ta kallelsen till undervisning och mission på stort allvar. Det är där det måste börja. Om vi delar tro och liv finner också fler en väg in i gudstjänsten.

Efter att under veckan ha läst den utmanande framtidsprognosen, varit ett par uppmuntrande dagar på visitation i Roslagsbro-Vätö församling och haft ett inspirerande ledningssamråd om dop och undervisning med en tredjedel av stiftets kyrkoherdar och församlingsherdar, kändes det gott att få fira visitationshögmässa i Roslagsbro kyrka.

Fastlagssöndagen har temat kärlekens väg. Det står för mer än att det finns en väg att vandra. Jesus är kärlekens väg och han gestaltar den i ord och handling där han går. Vi är kallade att följa honom. Vi har löftet om hans närvaro, och det gör det möjligt att vandra på kärlekens väg.

Jesus slår följe med oss när vi söker honom. En bön för idag och den kommande fastestiden hämtar jag från dagens Psaltarpsalm, den 86:e i Psaltaren, ord som påminner oss om den heliga Birgittas bön.

Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning. Amen.

Vi har denna helg firat Uppsala stifts 850-årsjubileum som ärkestift. 1164 biskopsvigdes Stefan i Sens i Frankrike för att bli ärkebiskop i Uppsala och ledare för en kyrkoprovins med flera stift. Vid en lovsångsgudstjänst – Te Deum – i Gamla Uppsala kyrka idag talade jag över Lukas evangelium 5: 1-11 om det fiskafänge som leder till att Jesus kallar apostlarna att vara människofiskare. Jag delar några tankar med er som läser min blogg.

Den kristna tron har slagit rot i vårt land genom att evangeliet har förkunnats och delats i ord och handling. Människor har fått andlig kraft att leva vardagsliv med allt vad det innehåller av utmaningar och möjligheter, smärta och sorg, gemenskap och glädje. Den världsvida kyrkan hade redan flera hundra år före Stefan kommit till vårt land och blivit kyrkan i Sverige genom missionärer, som förkunnade, samlade människor till gudstjänst och undervisade. Människor blev kristna och församlingar bildades, som tog ansvar i socknarna och de små städerna. Därmed finns en kontinuitet tillbaka till andra länder och ytterst till Kristus och kretsen av apostlar. När vi firar jubileum sker det i gemenskapen av kyrkor som verkat i vårt land, alltifrån den odelade västkyrkan till dagens kyrkosamfund. Kristus förenar, uppdraget likaså.

Den historiska kontinuiteten uttrycks direkt i inledningen till vår kyrkoordning: ”Svenska kyrkan är ett trossamfund som leder sin historia tillbaka till de äldsta kristna församlingarna och deras bekännelse till Kristus. Svenska kyrkans trosarv är den apostoliska tron.” Den apostoliska tron har burits vidare genom generationerna. Kyrkans tro och uppdrag är helt beroende av att Gud har handlat genom Jesus Kristus och alltjämt är närvarande mitt ibland oss som skapare, frälsare och livgivare.

Det gällde redan för Simon Petrus och de andra apostlarna. Utan Kristus, ingen fångst. Evangeliet visar symboliskt också på att ytlighet inte har någon plats. ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där”, säger Jesus. Mitt första ledord in i evangeliet är

Förtröstan

Förtröstan är den personliga trons innersta väsen. Den bygger på en relation som bär med ett positivt beroende av någon som är större. Alternativet är att begränsa tilliten till sig själv och de möjligheter som vi tror är realistiska. Men också förtröstan ger rum för tvivel och brottning med livets frågor.

Lärjungarna hade inte fått fiskar i näten under natten. De såg inga möjligheter efter sitt misslyckande. Förutsättningarna är avsevärt sämre på dagen. Då uppmanar Jesus dem att göra det utsiktslösa, att lägga ut näten. Det krävs förtröstan för att ens bry sig om att göra ett försök när man inte ser några möjligheter. Anledningen till att Simon Petrus gör så är att det är Jesus som säger det. Den personliga relationen blir avgörande. Lärjungarna förtröstade på att Jesus skulle kunna åstadkomma det som de själva inte förmådde. I den förtröstan finns en trohet. När Simon Petrus tilltalar Jesus med Herre använder han det tilltal som i urkyrkan betecknar den uppståndne och levande. Det är Herren som är större och förmår göra mer än vi kan tänka eller begära. Därför kan vi be: ske Din vilja.

Närvaro

är mitt andra ledord. Det omöjliga skedde. Det blev fångst. Lärjungarna överväldigades av manifestationen av Guds storhet och blev medvetna om den egna otillräckligheten. De hade mött den helige. Det var väl snarast det som gjorde att Simon Petrus började tala om sig själv som syndare. Det var nog inte värre med hans synd just då än annars. Paradoxalt nog kan vi se Petrus ord till Jesus: ”Lämna mig, Herre, jag är en syndare” som uttryck för tro, en tro på Gud som uppenbarar sig i Jesus Kristus och är närvarande hos oss.

Vi kan fundera lite över att lärjungarna så ofta tilltalas ”Var inte rädd”. Det tycks ske när Gud griper in i deras liv. Så säger redan ängeln till Maria. Budskapet ges när något sker som en människa inte kan räkna med. En annan anledning är att rädsla ofta behärskar oss i vår utsatthet, särskilt när relationer bryts. Så var det för lärjungarna efter långfredagens händelser. Deras rädsla viker undan när den uppståndne åter är hos dem och hälsar dem ”Frid åt er alla!”

När Gud är närvarande och får handla föds frid och fred. Det har vi behov av. Det ser vi i våra egna liv. Det ser vi när skapelsen inte förvaltas på ett hållbart sätt. Det inser vi när vi ser den brist på fred som råder när människors värde sätts ifråga genom att deras värdighet kränks. Som aldrig förr nås vi av berättelser om att människor avrättas, torteras och drivs på flykt. Ondskan tycks vässa sina vapen. Då behöver vi hämta kraft från fredens källa för att sändas till tjänst mot ondskan.

Sändning

är därför mitt tredje ledord. Jesus kallade de första lärjungarna till ett nytt uppdrag: de ska bli människofiskare. De ska fånga människor ur nödens och ofredens hav till ett liv buret av nåd och hopp. Det är något självklart och obevekligt över lärjungarnas svar på Jesu kallelse. När de gått i land lämnade de allt och följde honom. Ja, vad skulle de annars göra när de mött Guds son och fått uppleva vad Gud förmår och vill?

Samma obevekliga förtröstan och trohet kommer till uttryck när Petrus vid ett annat tillfälle svarar Jesus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” (Joh 6:68f). De kom in i en ny livsgemenskap med ett uppdrag att dela och vidga den gemenskapen. Det är mission att förbli i Kristus. Sändningen innebär att vara tjänare åt evangelium. 

Apostlarna blev vigda till helhjärtad tjänst, förnyade genom Andens gåva. Många lärjungar har gått i deras fotspår med samma förtröstan, byggd på gudomlig närvaro i livet. Genom dopet har de kallats. Så sker än idag när Gud möter vår längtan efter fred och sänder oss att bära bud om liv.

Med tacksamhet och förtröstan vänder vi oss till Gud treenig, uppenbarelsens Gud, som är närvarande och handlar med oss även i den framtid som vi går till mötes.

Stjärnor står oftast för något positivt, trots att de kan symbolisera helt olika saker. Stjärnorna på himlen lyser vackert och bildar tecken. Stjärnor som vi beundrar har uträttat något stort inom ett visst område och är berömda för det. När jag gick i lågstadiet klistrade läraren ibland in en guldstjärna i rättstavningsboken som beröm. Till de som gör något gott för oss kan vi skämtsamt säga att de får en stjärna i himlen. En stjärna placeras före födelsedagen i dödsannonser och på gravstenar. Stjärnor i olika färger symboliserar ideologier och pryder flaggor. Viktigast av alla är vår ledstjärna.

Det finns många stjärnor att följa. Det livsviktiga för oss är att följa den stjärna som leder hem till Gud.

Stjärntydarna – eller de tre vise männen som vi brukar kalla dem – försökte tolka skeendena och framtiden med hjälp av stjärntecken. De reste långt för att nå Jerusalem, eftersom de hade kommit fram till att en judisk kung fötts och ville hylla den nyfödde. Genom att följa en nytänd stjärna som blev en ledstjärna till Betlehem fick de vara med om ett genombrott i historien. De fick del av en gudomlig uppenbarelse när de kom till det enkla stallet. Gud handlade, Guds son var där.   

De vise männen från Östern har inspirerat till vidare tolkning och reflektion. Något som fascinerar mig är att de sökte Gud och därför framstår som representanter för jordens alla människor. De längtade efter att få kontakt med det gudomliga och visade så stor tillit till att det kunde ske att de tog med sig heliga gåvor. Denna gång blev deras längtan besvarad genom att Gud kom till dem, var närvarande inför deras ögon. De fick del av mer än de själva kunde hoppas på genom sin egen stjärntydning, som alltid är begränsad av människans förmåga och dunkla blick.

En motsvarande erfarenhet som de tre vise männen gjorde reformatorn Martin Luther 1500 år senare i mötet med Bibeln. När han studerade de bibliska skrifterna kom han fram till att det finns ett centrum och en röd tråd i dem. Han beskrev Jesus Kristus som Bibelns kärna och stjärna. Jesus är centrum och avgörande vägvisare i det frälsningsskeende som Bibeln berättar om. Det fortsätter när vi finner Gud genom Jesus och låter det mötet forma livet. Vi utmanas då att bli missionärer och dela det vi funnit med andra. Så fortsätter Guds uppenbarelsehistoria.