Vägen till livet var tema idag när vi firade festmässa i Tolfta kyrka utanför Tierp med anledning av kyrkans 700-årsjubileum. Det gav mig anledning att reflektera över vad en kyrka kan betyda för livet.

Vi går in i en helt vanlig kyrka. Hur många har inte trätt in i denna kyrka! Hur mycket har inte hänt under de gångna seklen i bygden runt kyrkan! Vi kan bara föreställa oss allt som människor fått vara med om under goda och svåra tider. Allt har de tagit med sig in i kyrkan. Med det som de fått ta emot från Gud och uppleva har de lämnat den och fortsatt sina liv. Utan kyrkan hade deras liv varit annorlunda. Det hade varit svårare för dem att klara de svåra stunderna. De hade saknat en helig plats där de kan hämta kraft.

Kyrkobyggnaden bär många berättelser. Det är uppenbart när vi ser på målningarna. De bär spår av de människor som levt före oss och hur de tolkat livet i ljuset av den gudomliga uppenbarelsen. Allt i kyrkan bär på berättelser, från stenarna i muren till kyrkbänkarna, altaret, predikstolen, utsmyckningen och blommorna. Varje människa som besöker kyrkan för med sig en personlig berättelse om livet. Kyrkan är ett heligt rum därför att Gud handlar med oss här. Det är helgat liksom brödet och vinet i nattvarden till att bära Kristus till oss och förnya våra liv.

Tänk på att kyrkan är byggd som en symbolisk väg till livet hos Gud. Vi går in i kyrkan och påbörjar en vandring. Jag har varit i Genève under veckan och bland annat besökt kapellet i det ekumeniska centret. När man går in i det kapellet möts man först av en tavla som visar när Jesus döps i Jordan. Tvärs över golvet har strömmar av levande vatten huggits in i stengolvet som vi passerar som en påminnelse om dopet och Anden. Vid ingången till kyrkor i vårt land har det varit vanligt att en dopfunt placerats och påmint om dopet som vägen in i kyrkan och livet med Gud.

Vi går in i kyrkan på den symboliska vägen genom livet med många platser fram till altaret som platsen för Guds närvaro mitt ibland oss. Vi kan tänka oss att vägen fortsätter vidare bortom altaret till livet hos Gud, dit vi får komma en gång för att möta Kristus. Så länge vi lever här får vi möta honom i förkunnelse, lovsång, böner och i den heliga måltiden. Han har lovat att vara hos oss.

Vägen till livet har därför inte bara betydelse i en okänd framtid när vår tid är slut. Den får vi gå varje dag och ta till oss livets möjligheter. Det är viktigt att välja livet i de många beslut vi tar och de vägval vi gör hela tiden. Vi är inställda i en ständigt pågående kamp mellan ont och gott. Vi ska inte välja döden, som står för allt som bryter ner och river isär. Vi ska välja livet, för oss själva, för våra medmänniskor och för den jord som vi gemensamt delar. Det gör skillnad om vi hämtar andligt kraft och förnyas. Det gör skillnad om vi tar ansvar för det liv vi fått som en gåva, personligt och tillsammans.

Det känns bra att vi i morgon ger ut Ett biskopsbrev om klimatet. För livets skull.

Hur blir det ett mänskligt möte med Gud? Hur ska jag kunna ta till mig att kristen tro svarar mot min och hela skapelsens längtan, sökande och behov? Och att Gud längtar och är närvarande innan jag själv inser det? Så mycket är väl klart att min personliga berättelse måste få speglas i den stora berättelsen om Gud, människan och skapelsen. Då kan något hända med mig som får betydelse också utanför mig själv.

En ingång är att upptäcka att vi är skapade till Guds avbild, älskade och oändligt värdefulla, med personliga resurser att älska, välja det goda före det onda, bygga, utveckla och betyda något för andra. Att vara Guds avbild inrymmer en livsresa. En annan ingång är att upptäcka att Guds Ande redan finns i luften vi andas och kan ge oss tro och livskraft.

Vid stränderna och badplatserna finns livbojar, ibland kallade frälsarkransar. När biskop Martin Lönnebo som nybliven pensionär ville ta fram ett redskap för överlevnad i tro och liv kallade han det för frälsarkransen. Inför den internationella lanseringen användes Pearls of Life, Livets pärlor. Tillsammans säger de vad saken handlar om. Frälsarkransen ger oss beståndsdelarna för ett liv med Gud. Livets pärlor ger oss möjlighet att med ord och känslor ge uttryck åt det som är våra liv. Det Gud ger svarar mot våra behov, och det vi är och bär med oss har med Gud att göra. Med Gud växer vi som människor. Frälsarkransen bär livets pärlor.

Jagpärlan och gudspärlan är de första två. Jag och Gud kopplas samman. De övriga pärlorna täcker in våra liv. Ingen del av livet göms undan, och det finns rum för det mest personliga i hemlighetspärlorna och för vår sårbarhet, smärta och sorg i nattens pärla. För att kunna leva inför Gud behövs tystnadspärlorna mellan de andra pärlorna.

Tron bär livet och livet får livsrum i tron. Jag tror det är därför som frälsarkransen – livets pärlor – används av så många personligt, i samtal och i kyrkans undervisning. Frälsarkransen med livets pärlor visar en väg till delaktighet och delande.

Jag deltog idag i ett framtidsseminarium i Stockholm tillsammans med drygt 250 andra. Det var en dag om visioner, utmaningar och ledarskap för Svenska kyrkan. Programmet var intensivt med minutschema. Själv ansvarade jag för en ingång på temat ”Gå ut! Vad är det att vara kyrka?” Det fick ta max 10 minuter! Det blev möjligt genom att ta bort alla onödiga ord – nyttigt för mig alltför pratglade. Resultatet blev inledning, presentation av en vision och överlämnande av 12 vägvisare till att vara kyrka. Som inspiration och för vidare reflektion.

Sedan fick jag pusta ut och lyssna till tankar om ledarskap och framtidsutmaningar av TCO-ordföranden Eva Nordmark, chefen för barnakuten på Akademiska sjukhuset i Uppsala Johan Kaarme och publicisten Anette Novak. Det var nyttigt att spegla sig i erfarenheterna från andra organisationer. Under eftermiddagen tillfördes perspektiv på ledarskap från försvarsmakten, erfarenheter av lokalt utvecklingsarbete och sociologisk analys av kyrkans utgångsläge i samhället. Optimism och hopp förmedlades, vilket förstärktes i det avslutande panelsamtalet mellan förtroendevalde Olle Burell, kanslichef Camilla Ruben, direktor Marika Markovits och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.

En mindmap över anföranden och inlägg skulle innehålla ord som Delaktighet, Kommunikation, Solidaritet, Globalisering, Självkänsla, Utmaningar, Medlemmarnas behov, Mötesplatser, Växtplatser, Åldersöverskridande, Kristnas närvaro, Samhällsaktör, Bekännelse, Uppmuntran, Hopp.

Det var en dag som gav mig intryck, kunskaper och inspiration. De personliga mötena och samtalen gjorde den extra värdefull. Det är bra att få stanna upp ibland och tänka efter.