Jag delar några tankar ur dagens predikan vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn.

Efter de omvälvande händelserna i Jerusalem vandrade lärjungarna sårbara och utsatta till Emmaus. En medvandrare som de inte känner igen slår följe med dem. Det är en berättelse om vägen till insikt och förtröstan, om ett lärande för livet.

Medvandraren undrar vad det är som lärjungarna går och talar med varandra om. De får berätta om sin situation. De känner sig övergivna. Jesus har utlämnats och korsfästs. Men det smärtsammaste för dem är ju att de har förlorat hoppet. De hade hoppats på att Jesus skulle befria sitt folk. När kvinnorna berättat om den öppna graven blev de uppskakade. De hade inte funnit Jesus, bara en tom grav och en sådan bevisar ju inget. De är på vandring med sina livsfrågor.

Du och jag har vår egen unika berättelse om en livsvandring med sökande och längtan, med livsmening och tecken av hopp, med erfarenheter av sårbarhet och smärta, allt det som hör till livet på en brusten jord. Kan man tro att det finns grund för mer än önskedrömmar om förnyat liv, om liv från livets källa? Kan man tro på en verklighet där det som bryter ner och söndrar inte längre har makten?

Vi vet inte hur den gudomliga verkligheten ser ut och kan inte tyda Guds vilja i allt som sker. Gud förmår göra mer än vi kan tänka ut. Jesus visar det för lärjungarna under Emmausvandringen. När vi tar del av berättelsen kan vi fråga oss: Låter vi Gud tala till oss med sitt ord och handla med oss i sin måltid?

Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det. Den är också berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det.

Jesus låter Guds ord tala: Skulle inte Messias lida detta? Han studsar inför deras oförmåga att tyda det som skett i ljuset av allt som de fått höra och se. De förmådde heller inte av sig själva göra det i ljuset av profeternas budskap i skrifterna. Jesus förklarade för dem om Messias, Herrens lidande tjänare, alltifrån Moses böcker till profeternas böcker. Han visade att budskapet tar gestalt i honom själv som Messias. Allt som skett var förutsagt i skrifterna. Inte ens det fick dem att känna igen honom, deras ögon öppnades ännu inte. Men efteråt kom de ihåg att deras hjärtan brann när han talade till dem.

Emmausberättelsen blir med sitt budskap också berättelsen om hur lärjungarna och den kristna kyrkan alltsedan dess är beroende av Guds ord för att finna Guds vilja ifråga om skapelsen, försoningen och förnyelsen av livet. Vi kan inte av egen kraft och utifrån våra perspektiv forma ett evangelium om livets ursprung, mening och mål. Vi är beroende av det som sker genom Jesus Kristus.

Det räckte alltså inte att lärjungarna lyssnade till utläggningen av de heliga skrifterna. Men de lyssnade till Guds ord och bad Jesus vara hos dem. Så får också vi göra.

De bjöd in honom till att dela måltiden med dem. När det skedde, gjorde han måltiden till sin.
Det var när han tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som de kände igen Jesus. Gud handlade med dem, och deras ögon öppnades.

Så sker än idag. Jesus finns vid vår sida för att ta del av vår personliga berättelse från livsvandringen. Vi talar med honom i bön. Jesus är närvarande i de gudomliga ord som talar om försoning, seger över döden och nytt liv. Det är ord att leva av och dö för. Brödet bryts och tackbönen läses. De heliga gåvorna delas. Också vi får möta den uppståndne. Vi ber om öppnade ögon så att vi kan ta emot honom när han kommer till oss. Vi tar emot honom med bönen ur psaltarpsalmen för Annandag påsk:
Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.

För Gud är ingenting omöjligt. Kristus har uppstått och är närvarande hos oss nu. Det är kyrkans bekännelse genom tiderna. När livet segrar blir Guds rike synligt, så som det gjorde för lärjungarna genom Jesus på deras vandring till Emmaus. Vi är hoppets folk.

Judas fick vara med när Jesus firade påskmåltid på Skärtorsdagen berättar evangelisten Lukas. Han fick ta emot brödet och vinet som Jesus gav en fördjupad innebörd som sin egen kropp och blod inför Långfredagens händelser. Judas tog inte emot i tro utan var medveten om att han skulle förråda Jesus, ansvarig för det som Jesus berättade om skulle ske. De heliga gåvorna blev därför inte till välsignelse för honom. Han gick bort från Gud.

Judas är ett mysterium. Han borde veta bättre med de kunskaper och erfarenheter han hade från vandringen med Jesus. Att svika och förråda Guds son måste vara det värsta tänkbara. Han fick vara med men det gjorde ingen skillnad för honom. Han gick vidare som om inget av betydelse hänt vid måltiden.

Judas är en värsting, ondskan personifierad. Genom sin närvaro vid måltiden visar han på att Jesusgärningen har ondskan som bakgrund. Kampen mellan gott och ont pågår, ingen kommer undan den. Det finns ingen grund för att dela upp människor onda och goda. Jesus förändrar spelplanen på ett avgörande sätt. Det han utför gäller alla i lika hög grad.

Judas är en symbolgestalt för ondskan. Berättelsen om honom visar på den fångenskap i det onda som vi delar liksom delaktigheten i världens bortvändhet från Gud. Judas är inte så annorlunda, kampen mot det onda pågår i mitt eget liv. Den pågår inte bara hos någon eller några andra. Och när vi läser vidare i påskens berättelser bekräftas det. Petrus som skulle bli kyrkans klippa förnekar Jesus tre gånger. Lika illa som Judas? Och lärjungarna ser på det som sker på avstånd, oförmögna att hindra det som sker. Förvirrade, besvikna, rädda och utsatta förlorar de hoppet.

Det är påskafton – en viktig mellandag för eftertanke. Jag längtar efter att åter få lyssna till påskdagens budskap om att Jesus har uppstått. Det gör all skillnad i världen. Ondskan har inte sista ordet. Den kamp som vi är indragna i är inte hopplös. Livet segrar.

Jag hör redan den hälsning som kristna i all tider utropat: Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!

Att vatten är livsviktigt för en människa vet vi alla. Så måste det vara när vi till stor del består av vatten, och det är vatten som ger världen liv. Jesus visste det. Han bad själv kvinnan vid

brunnen om vatten. Och han kom för att ge oss det vatten som släcker all mänsklig törst – det som hämtas ur det eviga livets källa.

Brödet är lika livsviktigt. Det är ett baslivsmedel för människans överlevnad. Kanske har det kommit lite i skymundan i västvärlden när tillgången på bröd varit mer än tillräcklig under lång tid. I fattiga länder vet alla att brödet är avgörande för att leva. I gamla Sovjetunionen visste makthavarna i Kreml att folket måste ha tillgång till billigt och tillräckligt med bröd. Annars fanns risk för uppror.

Den bön som Jesus lärde oss innehåller självklart en bön om bröd. Vi behöver det dagliga brödet. Bönen innesluter alla människor på vår jord som inte får det bröd som de behöver. I det brödet inryms allt som är livsnödvändigt för en människa. Det påminner oss om att bön och handling måste bli ett: bröd åt alla hungrande på vår jord!

Vi ber med trons förtröstan inför dagar som kommer och hopp om den stora dagen då det finns bröd för alla hungrande. Vi behöver det bröd som tar bort all existentiell hunger. Jesus är livets bröd. När han ger sig själv åt oss stillar han den hungern. Brödet i nattvarden gör oss delaktiga i Kristi kropp och vi tar emot det personligt i gemenskap med andra som hungrar: för dig utgiven. Det är ett försoningens tecken: Jesus helar relationerna. Det är ett rättvisans tecken: brödet ska räcka åt alla.

Livets bröd ska delas. Det präglade dagens mottagande av min hustru Ingrid som kyrkoherde i Frösåkers församling och den högmässa som vi firade i Börstils kyrka. Kontraktsprosten Erland Söderström höll talet till henne. Som jag brukar överlämnade jag ett biskopsbrev med anledning av högtiden. I det finns ett budskap i fastetid som jag tror är viktigt för alla församlingar:

Det är kyrkans tro och bekännelse att Jesus Kristus är livets bröd som stillar vår djupaste mänskliga hunger med det bröd som räcker åt alla. När nattvardens bröd delas är det ett tecken för att alla människor har rätt till sitt dagliga bröd. Som kyrkoherde får du tillsammans med förtroendevalda, medarbetare och församlingsbor förkunna det glada budskapet i ord och handling.