Vid min sista juldagshögmässa som biskop i aktiv tjänst valde jag att tala om barnet ur flera perspektiv.
Barnet står i centrum när vi firar den kristna julen. Därför har det en särställning i kristen tro. Det är viktigt att se barnet, att verkligen se barnet på djupet. Vi börjar med att

Se barnet i skapelsen
Inledningen till Johannesevangeliet öppnar perspektiven på barnet genom budskapet om det gudomliga Ordet vid skapelsens början. Det är Ordet som ger liv, det skapar och förnyar livet. Det är inledningen till den stora berättelsen om Guds handlande med mänskligheten.

Gud skapade och såg att det var gott. Gud ville livet. Därför möter vi Gud i varje barn, skapade till Guds avbild, vilka de än är. De ser olika ut, lever runt hela jorden, har olika hudfärg och personliga gåvor. Alla är de älskade av Gud med ett oändligt värde som ingen kan ta ifrån dem, och de är värda att behandlas med värdighet. De har fötts till att vara Guds medarbetare i skapelsen. Det finns en uppgift för var och en. Det gör skillnad att de finns.

Se barnet i skapelsen. Alla barn förenas av sitt ursprung, sin uppgift och sin hemhörighet hos Gud. De tillhör Guds rike, som vi är kallade att göra synligt i vår värld. Barnet är vår förebild enligt Jesus, som tog barnen upp i famnen och välsignade dem. Det ska också vi göra. Han sa dessutom att det gäller att bli som ett barn för att komma in i Guds rike.

Barnet vittnar genom sitt sätt att vara om behovet av kärlek och visar på den livshållning som kännetecknas av öppenhet, tillit och växande. Här finns grunden för att fördjupa gudsrelationen så att det leder till att medmänskliga relationer utvecklas och vi tar ansvar för den skapelse som vi fått i uppdrag att förvalta.

Det går inte an att så förskräckande många barn i vårt land och globalt är så utsatta som de är. Varje barn behöver mat, kläder, nära och kära som ser och bryr sig om, en trygg plats att bo på och få växa upp som barn utan varje form av övergrepp. Bilderna på barn i terror, krig och på flykt strömmar mot oss som kanske aldrig förr. I vårt eget land har vi en hel del att ta tag i med barn och unga vuxna som är otrygga och lider av psykisk ohälsa. Hur länge ska vi tolerera mobbning som knäcker självkänsla och livslust? Hur kan vi göra något annat än att verka för att barn på flykt återförenas med sina föräldrar och syskon?

Se barnet i skapelsen, det innebär att se barnet i vår närhet och i handling visa att varje barn är värdefullt och behövs hos oss, i hem, familj, skola, samhälle.

Allt detta behöver finnas med när vi lyssnar till julevangeliet och budskapet i Johannesevangeliet om att det gudomliga Ordet från skapelsens början kommer till oss.

Se barnet i krubban
När Gud ska bli en av oss väljer han att födas som ett av många barn. Det är ingen tillfällighet. Det är en gudomligt handlande i solidaritet med människan och skapelsen. Gud utblottar sig själv och kommer som en tjänare för att återupprätta skapelsen, försona oss med Gud, ge andlig förnyelse och öppna vägen till det liv som aldrig dör. Därför hör barnet i krubban och den lidande tjänaren på korset ihop. Gud är med oss, Immanuel!

Det finns flera omständigheter och tecken knutna till Jesusbarnet som visar på betydelsen i det som sker. Barnet föds i Davids stad, Bethlehem. Han är ett barn av det judiska folket med uppgift att befria alla folk. Gud blir en av oss i en situation som inrymmer sådant som står på spel på vår jord. Det är inte självklart att förlossningen sker i en trygg miljö där det finns goda möjligheter till liv. Det fanns inte plats för den heliga familjen i ett vanligt gästhem, barnet föddes därför i ett stall. Hot mot barnets liv fanns från första början. Kung Herodes ville inte att ett sådant barn skulle födas och växa upp till att bli en ledare för det ockuperade folket. Jesusbarnet blev också ett av många flyktingbarn på vår jord.

Att se barnet innebär att se mer än de livsvillkor som det delar med andra barn. Det är något unikt som sker. Guds löften uppfylls. Messias, människosonen, Guds egen son kommer till oss. Profeten Jesaja hyllar Guds stora gärningar: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.”

Ett gigantiskt fredsprojekt inleds genom julens händelser. Barnet föds som en fredsfurste. Syftet är att Guds fred ska råda. Som korsets tecken har en lodrät och en vågrätt arm inrymmer freden relationen till Gud och till medmänniskan i skapelsen.

Ordet blev människa. Barnet återspeglar Gud. Guds son är fylld av nåd och sanning som det står i Johannesprologen. Det betyder att barnet som kommer till oss är en gåva från Gud och bär sanningen om våra livs ursprung, mening och mål. Därför sjunger vi med änglarna: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Det är nåd att få ta emot barnet och bereda rum för det i hjärtat. Det fick herdarna göra. Det är till helt vanliga människor som änglarna kommer med bud om liv. Frälsaren har fötts. Herdarna inbjuds att uppleva undret och se barnet. Vi följer med till krubban och kan med dem prisa och lova Gud för att sedan berätta för andra om Guds handlande med oss. Barnet i krubban växer upp för att rädda oss genom försoning och förnyelse av livet. Barnet möter i den vuxna människan. Därför,

Se barnet i dig och andra
Barnet är inte bara de nyfödda och små. Det är också jag och du och andra. Det är avgörande att vi inte tappar barnets perspektiv. Jesus var tydlig med det. Barnet hör hemma hos Gud och behöver nåd och sanning, omsluten av kärlek. Det gäller för oss alla.

Ser vi barnet i oss själva får det konsekvenser för hur vi ser både på unga och äldre. De grundläggande mänskliga behoven förenar oss, även om de tillgodoses på olika sätt efter ålder. Vi ser människovärdet och sårbarheten, de personliga gåvorna och möjligheterna. Vi ser att det inte går att dela upp människor i vi och de. Vi förenas av att vi är människor. Vi kallas att delta i Guds fredsprojekt som andligt förnyade och fördjupade människor.

Dagen är kommen, kärlek triumferar. O kom, låt oss tillbedja Herren Krist!

Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Vid dagens vigningshögmässa i Uppsala domkyrka vigdes tre kvinnor till diakoner och tre till präster. Här en förkortad version av mitt tal.

Förlorad och återfunnen är söndagens tema. Handlar det om dig? Handlar det om mig? Är vi de som är återfunna, medan de andra är de förlorade? Eller träffar det oss alla? Så tror jag är det är. Vi behöver bli återfunna av Gud varje dag, hela livet. Vi delar den mänskliga utsattheten och sårbarheten, och därmed också behovet av förnyelse.

Evangelietexterna i de tre årgångarna är hämtade från kapitel 15 i Lukasevangeliet. De utgörs av tre liknelser som Jesus ger för att beskriva hur Gud älskar och söker varje människa för att återföra henne till sin gemenskap och uppdraget att vara Guds medarbetare. Liknelserna ger flera perspektiv på Gud med ett bildspråk som är hämtat ur vår jordiska verklighet och mänskliga erfarenhet.

Den första liknelsen är berättelsen om det förlorade fåret, den andra är dagens liknelse om kvinnan som söker det förlorade myntet, den tredje är berättelsen om den förlorade sonen. På olika sätt säger de något om Guds längtan, omsorg och vilja att rädda.

Den första visar Gud som herden som bryr sig om var och en; det borttappade fåret är värt att söka efter trots att det finns 99 andra kvar. Så liknelsen i dagens evangelium, där Gud framträder som en kvinna som söker ett förlorat mynt trots att hon har 9 andra. Den tredje visar Gud som Fadern som längtar efter och tar tillbaka den son som gått sin egen väg trots att en son finns kvar som följt Faderns vilja. Tre perspektiv på Gud som det går att identifiera sig med.

Ibland har teologer och förkunnare skyggat inför att uttrycka erfarenheten av Gud som en kvinna. Det har varit lättare att säga att kvinnan i liknelsen står för kyrkan och lärjungen som visar omsorg och kallar människor till omvändelse. Och det är väl relevant i överförd bemärkelse, så att berättelsen får tala till oss om vårt eget uppdrag som nådens budbärare. Men Jesus använder sig faktiskt av en kvinna för att berätta om Guds kärlek och omsorg. Gud längtar efter varje människa, visar omsorg och räddar genom att föra henne tillbaka till gemenskap med sig. I den judiska tradition som Jesus hörde hemma i var gudsnamnet så heligt att det inte uttalades. I liknelserna använder han sig därför av våra erfarenheter för att säga något väsentligt om Gud. Det gör han genom att beskriva Gud som far, kvinna och herde.

Det kan tyckas som att ett enda silvermynt inte är så mycket att bry sig om. Visserligen har kvinnan nio kvar när hon tappat ett, men detta silvermynt var värdefullt för henne. Det motsvarar en hel dags arbete. Och vi bör kunna inse hur värdefullt det är när vi tar till oss att silvermyntet i berättelsen står för en människa. Myntet är ett tecken för dig och mig och alla andra på vår jord. Då säger berättelsen något avgörande om hur Gud ser på oss och det värde vi har i Guds skapelse. Oändligt värdefulla, värda att söka efter, att återfinna och ta till sig.

Det är vår längtande och sökande Gud som möter i en kvinna som letar. Det finns en djup, andlig symbolik i att människan liknas vid ett mynt. Ett mynt kan inte ta något initiativ för att bli återfunnet och bli till nytta. Så ligger initiativet hos Gud när det gäller att se till att vår relation till Gud återupprättas. Vi får ta emot. Det är Gud som älskar, visar omsorg i sin barmhärtighet och räddar oss av nåd. Gud söker oss för att det goda som Gud vill med oss och våra liv ska bli gjort.

Vi är kallade att följa Jesus. Därför bör vi identifiera oss med kvinnan som söker det förlorade silvermyntet. Då blir det en kallelse till ett liv i diakoni och mission. Genom att göra som hon för våra medmänniskor deltar vi i Guds diakoni. Genom att ta emot budskapet om hur Gud längtar efter och visar omsorg och sedan dela det med andra deltar vi Guds mission i världen.

Kärlekens Gud söker och tar emot oss, ger av sina kraftkällor och sänder oss till tjänst. Liknelsen om kvinnan och silvermyntet avslutas med orden om att ”Guds änglar” gläder sig över syndare som omvänder sig. Guds änglar är en omskrivning för Gud. Det är stor glädje i himlen när den som gått vilse blir återfunnen och får andlig kraft att göra Guds vilja.

Under de sista förberedelserna inför juldagens mässa blev jag uppmärksammad på biskop emeritus Bengt Wadensjös debattinlägg i julaftonens Svenska Dagbladet, ”Växande tro på återfödelsen utmanar kyrkan”. Att reinkarnationstankar med delvis olika innehåll har brett ut sig i Sverige och även bland en del företrädare för kyrkan är ingen nyhet för mig. Att en biskopsvigd person ser detta som en närmast naturlig utveckling av kristen tro är mer än anmärkningsvärt, särskilt som Bengt Wadensjö kontrasterar den nya tron mot en beskrivning av kristen tro som svårligen går att känna igen. Att använda en växande andlig spekulation om återfödelse till källa för kristen tro leder vilse.

Resonemangen kring reinkarnationen är märkliga i flera avseenden. I andra religioner är det ett straff att återfödas. I de svenska andliga spekulationer som ryms inom det som brukar kallas New Age ger återfödelsen en andra chans för människan. Utmärkande för vår tid är bland annat en andlig flykt undan det svåra, undan ansvar för brutna relationer och undan personligt ansvar för det som är ont. Evigheten har gått förlorad. Det enda som finns är att göra det bästa möjliga av livet på jorden. Och går det inte bra, bör man få nya möjligheter.

Någon frälsning är det inte frågan om i reinkarnationstron. Den förutsätter ju att det finns något att frälsas ifrån. I kristen tro går vägen till livet genom att vi överlåter oss till kärlekens Gud som handlar med oss. Vi vågar konfronteras med vår egen sårbarhet och svaghet. Vi flyr inte undan samvetet som Gud gett oss utan bekänner det vi brutit mot Guds vilja i tankar, ord och handlingar. Då möts vi av det som hör till centrum i kristen tro: förlåtelsens upprättande ord. Kristen tro är obegriplig om man inte tar med kampen mellan ont och gott i bilden. Den pågår inte enbart hos andra – utanför oss själva – utan i varje människas hjärta. I Bibeln, kyrkans tro och bekännelse har vi källor som inte leder vilse.

Här kommer så avslutningen av min juldagspredikan över inledningen till Johannesevangeliet med temat ”Skapelsen ska återupprättas”.

Vi som lever i tiden efter den första julen behöver låta det gudomliga Ordet förnya oss. Det sker när vi samtalar med Gud i bönen, när bibelordet får tala personligt till oss, när Guds ord förenas med dopets vatten och nattvardens bröd och vin. Då skapar Gud och förnyar livet.

Det behöver ske. Om det gudomliga Ordet får utrymme i våra liv, då händer något med oss som kan bli omvälvande på en jord som våndas av miljöförstöring, klimatförändringar som hotar skapelsens och därmed mänsklighetens överlevnad, av intolerans, förtryck, fördrivning och krig. Det handlar om en fred som innesluter frid med Gud och fred i våra relationer och en skapelse som återupprättas så att människor kan leva ett människovärdigt liv.

Det som sker i julens under innebär att det eviga omfamnar det ändliga och begränsade. Det är inkarnation. Gud tar gestalt i vår värld för att föra oss rätt och hem till slut. Det är inte reinkarnation som är vår framtid, att vi skulle återfödas till denna bristfälliga jord.

Enligt kristen tro är vi inte hänvisade till oss själva och livet på jorden. Vi är evighetsvandrare. Gud inkarneras för att vi ska får höra hemma hos Gud i all evighet. Vi kallas in i den evighet som omsluter alla tider. Vi kallas via den försoning som Jesus ger till den slutliga befrielsen, då Jesus Kristus kommer åter och Guds vilja ensam kommer att råda. Jesus är fylld av nåd och sanning, de hör samman. Det som sker är en gudomlig gåva, nåd. Det uppenbarar en gudomlig sanning om våra liv, om livets ursprung och mening, om försoning och gudomlig närvaro genom alla tider.

Juldagen är Guds kärleks dag. Världen behöver den kärleken. Vi får nu bära vidare budskapet om den stora glädjen, att en Frälsare har fötts. Gud har i sin kärlek sänt sin son för att vi inte ska gå under utan ha liv och liv i överflöd. Gud är hos oss. Gud är med oss. Livet kan få en annan gestalt och skapelsen återupprättas om vi tar emot det gudomliga Ordet och låter det skapa och förnya så att Guds vilja sker.

Denna advents- och jultid har vår kyrka på ett särskilt sätt satt barnen i centrum. Vi har uppmanats att tända ett femte adventsljus för de utsatta barnen på vår jord. Nästan sju miljoner barn uppnår aldrig fem års ålder. Tjugo miljoner barn är på flykt. De är budbärare om att det livsnödvändigaste saknas hos många och att hemlöshet och desperat sökande efter livsrum uppstår ur människors våld.

Varje barn är sårbart, utsatt och skyddslöst i sitt beroende av kärlek, omsorg och föda. Barnet har inte valt att födas, har heller inte valt sina föräldrar och platsen att födas. Vissa barn blir mer utsatta än andra, några redan före födseln, andra under sin uppväxt. Alla är de oändligt värdefulla och värda ett värdigt liv. När vi ser på barnet i krubban ser vi ett barn som delar alla barns villkor på jorden. De är Guds barn. När vi ser barn som är utmärglade av svält, har skräck i sina ögon på grund av det som de varit med om eller gråtande vädjar om hjälp, då ser vi barnet i Betlehem. Gud är solidarisk med jordens barn. Jesus tar själv upp barnen i sin famn och lägger sina välsignande händer på dem. De hör till Guds rike, de har en särställning inför Gud eftersom de är så öppet beroende och sårbara. Bakom imagen och allt yttre som döljer behoven är vi alla i barnens situation. Som vuxna har vi bara fler redskap för att överleva. Och ett särskilt ansvar därtill.

Som väntande moder är Maria nära alla mödrar. Hon bär sitt barn med den glädje, förväntan och oro inför framtiden som hör till. Hon får uppleva hur det är att sakna tak över huvudet och föda sitt barn som en av de fattigaste, i ett stall. Hon får i tacksamhet till Gud ta emot sitt barn och glädjas tillsammans med gästerna i stallet. Men tryggheten är kortvarig. Snart blir Maria, Josef och barnet en av många flyktingfamiljer på vår jord. För att rädda livet är de tvungna att fly undan en av de många grymma härskarna. Det är lätt att se kopplingen mellan deras livssituation och alla flyktingar runt hela den jord som vi delar med varandra. De är ju fler än någonsin nu på grund av obarmhärtiga och orättvisa livsvillkor, krig och människors förtryck av varandra. Jesus möter i barnet och han möter i den som saknar mat för dagen, är sjuk och hemlös. Jesus möter i varje människa, sårbar på många sätt på brustenhetens jord.

Den heliga familjen befann sig i en utsatt situation. Och det gjorde nog också herdarna som kallades till Betlehem. De möttes av ett vanligt tilltal från Gud genom ängeln: ”Var inte rädda.” De orden behöver också vi ta till oss. Det finns en gudomlig närvaro mitt ibland oss. De fick också lyssna till den änglasång som vi ännu sjunger i våra gudstjänster: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Gud handlar för att befria oss från det onda. Vi får ta emot den flerdimensionella fred som Gud skänker genom Jesus Kristus: den innesluter fred med Gud, varandra, oss själva och den skapelse som vi förvaltar.

Kristus kommer till oss. Vi får komma till honom med vår längtan efter förnyat liv och kraft att leva i fred.  Det är julens budskap till små och stora barn. Vi tar det med oss in i det nya året. Guds löften bär vår framtid.

Advent är kontrasternas tid. De tända ljusen tvingar årets mest kompakta mörker att vika undan och förebådar julen och en ljusare framtid när våren kommer. Adventsstjärnan leder oss till det enkla och smutsiga stallet i Betlehem, där Guds Son föds. Födseln sker inte i ett hem eller gästhem. Gud blir ett av jordens utsatta barn och är för alltid närvarande hos dem. Vi får tända ett extra ljus för jordens barn, som vittnar om Gud.

Advent är glädjens tid: befrielsen är nära. I psalm 108 sjunger vi refrängen: Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad, var glad och hylla din konung och Gud. I verserna möter den kontrastrika bakgrunden till glädjen: Gud utblottar sig genom Jesus och blir en av oss, helar våra relationer, skänker uppståndelseliv, kommer till sörjande och låter den gudomliga makten råda helt och fullt till sist.

Under de senaste veckorna har det känts mer påtagligt än vanligt att många har det tungt. Det kan gälla det vanliga och förklarliga: illamående, influensa och ständig trötthet. Det finns ingen enkel lösning. Vägen framåt går snarast genom att acceptera situationen och den egna sårbarheten, att vara närvarande i det tunga och vänta in nya krafter. När krafterna tryter är det inte alltid lätt för den som är van att vara aktiv att kunna unna sig vila och tid för återhämtning.

Andra har drabbats av övergrepp, svek, förluster och sorg. Det är sådant som drabbar året om men ibland kan det bli mer och värre än vanligt. Då behöver vi vara närvarande hos varandra för att dela smärta och frågor. I utsattheten är kanske hoppet inte levande men genom att dela med varandra kan strimmor av hopp födas.

Gud är närvarande i det tunga och delar livet. Jesus kommer med befrielse från all sorts fångenskap, med förnyat liv och kraft för morgondagen.

Ännu ett adventsljus har tänts idag. Befrielsen närmar sig. Vi väntar på att världens ljus ska födas i vårt mörker.

På 1990-talet genomfördes den stora psykiatrireformen. De psykiskt funktionshindrade eller sjuka skulle inte längre behöva vistas på institutioner utan integreras bland alla andra i samhället. En god intention. Det grundläggande problemet var bara att många aldrig hade vistats någon annanstans än i skyddade boenden. De friska fick som så ofta fungera som måttstock. Resurserna har skurits ned sedan dess.

Vilka fick betala priset? De psykiskt funktionshindrade som blev ensamma ute i bostadsområdena utan den mänskliga gemenskap som de ändå trots allt tidigare hade. Psykiatrireformens konsekvenser var ogenomtänkta. Åtskilliga psykiskt funktionshindrade fick betala med sin värdighet eller tog sina liv.

Jag kan inte låta bli att tänka att vårt sätt att behandla psykiskt funktionshindrade i hög grad har styrts av vår egen rädsla över att hamna i samma situation.

Vården har de facto byggt på den förutsättningen att alla är psykiskt friska, dvs. har insikt om vad de behöver. Men om det inte är så? Om det hör till en del psykiska funktionshinder att inte ha insikt? Hur barmhärtigt blir det då att lägga ansvaret på den enskilde? Och hur rimligt är det att de som de facto har ansvar inte tar eller kan ta det?

Det finns alltför många människor som känt att de inte alls mår bra men avvisats för att de inte ansetts vara tillräckligt dåliga. Det finns alltför många som inte tagits in för vård och sedan gått under, särskilt de som blivit myndiga och förutsätts ta ansvar men inte kan ta det själva. Det finns många som behövt tvångsvårdats för livets skull men det har inte skett. Varför?

De psykiskt funktionshindrade är några av de mest utsatta i vårt samhälle. Deras röst hörs inte alls som den borde. Människans värdighet i ett samhälle avgörs i hög grad av hur de mest utsatta behandlas. Psykiatrin har rustats ned samtidigt som den psykiska ohälsan ökat. Nu är det dags för en rejäl satsning på psykiatrin och medmänsklig omsorg!

Var och en av oss är oändligt värdefull i Guds ögon. Vi behöver därför behandlas med värdighet. Det är inte så att några är onda och andra är goda. Kampen mellan det goda och det onda pågår ständigt och inom oss alla. Det gäller att välja sida. Vi vet att Gud med nåd och ömhet omsluter oss och allt vi bär på.

Vi är alla funktionshindrade på ett eller annat sätt. Att erkänna det ger perspektiv på livet och de behov som vi delar som människor. Därför bör det finnas livsrum för alla.

Fastlagssöndagen är en av mina favoriter under kyrkoåret. Så det kändes inte bra när jag var tvungen att stanna hemma för att kämpa ner en förkylning. Ända sedan jag var barn har jag upplevt Fastlagssöndagen som högtidlig inledning på fastetiden. Själva fastan börjar egentligen på Askonsdagen men den kärlekens väg som också är tjänandets väg inleds genom Fastlagssöndagen och avslutas med påskens händelser. Psalm 135 understryker det budskapet: ”Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider”. 

Det är en pilgrimsvandring att följa i Jesu fotspår genom möten med människor, lidande och död till uppståndelsens nya liv. Evangelisten Markus berättar om hur lärjungarna följer Jesus in i Jerusalem. Fastlagssöndagens budskap förkunnar att kärleken är den gudomliga drivkraften bakom den vandring och det uppdrag som Jesus utför. Psalm 137 ger djup åt det budskapet och formar en bön: ”O du som vann på korsets stam, vinn oss på nytt var dag, till dess din kärlek, o Guds Lamm, blir vår och världens lag.” Våra liv länkas till Guds vilja och kärlekshandlande. Det får vi bära med oss.

Askonsdagen ställer oss inför det svåra i livet, dödens realitet och bakgrunden till det offer som Jesus utför. Budskapet förpliktar. Under fastetiden bör vi prioritera vår andliga förnyelse och i botfärdighet offra något för andras skull.

När vi går med Jesus under fastetiden får vi låta oss formas av den gudomliga kärleken i hela dess djup. I fokus står då inte den egna personen utan andra, inte behovet av personlig bekräftelse utan relationen till medmänniskan och skapelsen. Det behöver vi ta till oss i en individualistisk och narcissistisk tid. Kärleken är mer än känsla, den är vilja, satsning och liv. Det blir så tydligt i budskapet om Människosonen. Kärleken gestaltas som tjänande. ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mark 10:45). Han är vår förebild. Kristi kärlek kan samtidigt bära och driva oss framåt. Vi har ett gemensamt uppdrag i kyrkan för världens skull – att älska genom att tjäna.

Jag mår bra, och det beror på att jag under helgen har varit på Arjeplogs filmfestival där årets tema var Feel good och försoning. En unik filmfestival och mötesplats där skådespelare, filmintresserade och kyrkfolk ser film, samtalar och umgås. Jag fick möjlighet att reflektera i gudstjänsten över temat. Här kommer några av mina tankar.

Vad får oss att må bra? Vilka filmer påverkar oss så att vi känner oss bättre? Det kan väl finnas olika svar. Jag vill drömma mig bort. Jag vill uppleva kärlek. Jag vill se när någon klarar sig mot alla odds. Jag tycker om när någon upptäcker nya möjligheter, får betyda något speciellt för andra. Jag vill se när människor återförenas. Jag vill få inspiration, känna hopp inför framtiden. I 10 år har filmfestivalen tro, film och kärlek anordnats. Hopp har blivit film. Det säger något om vad film kan betyda.

Genom att se må bra-filmer bejakar vi vår längtan. Vi ser, vi hör, vi känner som Tomas Axelson från högskolan Dalarna sa i sin filmanalys på lördagen. Nog har det med försoning att göra. Försoning är allmänmänskligt men också det centrala i det kristna budskapet. I berättelsen om hur Gud blir en av oss i Jesus möter vi den gudomliga försoningen som i ord och handling. Det handlar om nya livsmöjligheter. Vi har alla en känsla för vad det innebär att försonas. Det innebär att återupprätta och förnya relationer. Att försonas innebär att älska.

Och vilka är det viktigt att älska? Närmast till hands ligger väl medmänniskan. Det behöver vi göra för vår egen och andras skull. Störst av allt är kärleken. Den innehåller känslor och attraktion och mer än så: vilja, satsning, kamp och smärta. Det andra ledet i det dubbla kärleksbudet handlar om den kärleken: du ska älska din nästa. Det första ledet handlar om vår relation till livets ursprung, mening och mål: du ska älska din Gud. Jag tror att alla söker Gud men på olika sätt och flera platser. Inte heller relationen till Gud är lätt att upprätthålla och förnya. Liksom i relationen till medmänniskan finns till Gud ett ständigt behov av försoning och mer kärlek.

Men det stannar inte med dessa relationer. I det dubbla kärleksbudet sägs något om en person som vi ska älska men alltför ofta glömmer bort: du ska älska din nästa som dig själv. Älska sig själv, försonas med sig själv. Här ligger också en hemlighet när det gäller att älska andra, det är svårt om man inte älskar sig själv.

Jag tänker att vi mår bra om vi lever försonade. Och livet handlar väl om att nå dit. Det är ett ständigt pågående livsprojekt.

Efter en helg med många feel good-filmer ligger det nära till att först stanna till inför vårt behov av att försonas med livet. Ofta handlar de mest populära filmernas berättelser om det. För att försonas med livet behöver vi kärlek, livsmening, se möjligheter och känna tillit och hopp. Goda drömmar är viktiga. Och man kan lära sig något om sig själv och livet genom att tyda drömmar, både de på film och drömmarna i sömnen. Drömmar kan öppna nya perspektiv och få oss att växa som människor. Liksom en vision kan de dra oss mot en bättre framtid.

För att kunna försonas med livet måste vi också på något sätt hantera de separationer och förluster som livet innehåller, inklusive den stora separationen som döden innebär. Många av må bra-filmerna bearbetar separationerna i våra liv. Det går inte att fly undan dem. Men det är avgörande viktigt att komma igenom dem, kunna leva med dem och gå vidare.

Sanning och försoning ihop. Det gäller i en enskild människas liv, i ett samhälle och för mänskligheten. Det är en erfarenhet vi bland annat kan hämta från Sydafrika när de skulle göra upp med det rasistiska Apartheidsystemet. Ingenting kunde göras ogjort. Men de sanna berättelserna behövde få sägas och höras. Utan dem ingen verklig försoning.

Så vad gör vi av våra liv? Vi håller på med så mycket som inte är till någon som helst nytta om vi ska må bra. Vi lägger oproportionerligt med tid och kraft på sådant som inte gör livet meningsfullt eller oss lyckligare.

Så det handlar om att prioritera relationerna. Till Gud som är livets källa och som vill att vi ska släcka vår existentiella törst i den källan och visa vägen till den. Till oss själva som oändligt värdefulla och älskade och som har mycket att bidra med. Till vår medmänniska, vi behöver varandra.

Ska vi må bra, leva försonade och dela med oss av den kärlek som kommer från Gud, då behöver vi prioritera det som ger liv och förnyar liv.

Helhjärtat ska vi leva. Den unikt helhjärtade är Jesus som gestaltar Guds vilja och offrar sig av kärlek. För att öppna en väg genom död till liv för oss alla. Under filmfestivalen i Arjeplog har jag också tänkt på gestalter i filmens värld som är Jesusgestalter för mig. Den förste jag tolkade så var Jack Nicholson i Gökboet. Han är en befriare som offrar sig för fångna människor. Det andra exemplet är Michael Nyqvist i Så som i himmelen. Vi ber i Herrens bön att Guds vilja ska ske på jorden så som i himmelen. Det försöker han gestalta med stora svårigheter i en by, dessutom i en kyrklig miljö där det i stort sett saknas vilja till förnyelse. Genom det han säger, gör och låter byborna vara med om upptäcker människor sina personliga gåvor och vad de kan betyda. De rätar på ryggarna och formar en god framtid. Han offrar sig med sitt liv som insats.

Livet segrar är det kristna budskapet. Så låt oss prioritera livet. Gud är livets källa.

Hur blir det ett mänskligt möte med Gud? Hur ska jag kunna ta till mig att kristen tro svarar mot min och hela skapelsens längtan, sökande och behov? Och att Gud längtar och är närvarande innan jag själv inser det? Så mycket är väl klart att min personliga berättelse måste få speglas i den stora berättelsen om Gud, människan och skapelsen. Då kan något hända med mig som får betydelse också utanför mig själv.

En ingång är att upptäcka att vi är skapade till Guds avbild, älskade och oändligt värdefulla, med personliga resurser att älska, välja det goda före det onda, bygga, utveckla och betyda något för andra. Att vara Guds avbild inrymmer en livsresa. En annan ingång är att upptäcka att Guds Ande redan finns i luften vi andas och kan ge oss tro och livskraft.

Vid stränderna och badplatserna finns livbojar, ibland kallade frälsarkransar. När biskop Martin Lönnebo som nybliven pensionär ville ta fram ett redskap för överlevnad i tro och liv kallade han det för frälsarkransen. Inför den internationella lanseringen användes Pearls of Life, Livets pärlor. Tillsammans säger de vad saken handlar om. Frälsarkransen ger oss beståndsdelarna för ett liv med Gud. Livets pärlor ger oss möjlighet att med ord och känslor ge uttryck åt det som är våra liv. Det Gud ger svarar mot våra behov, och det vi är och bär med oss har med Gud att göra. Med Gud växer vi som människor. Frälsarkransen bär livets pärlor.

Jagpärlan och gudspärlan är de första två. Jag och Gud kopplas samman. De övriga pärlorna täcker in våra liv. Ingen del av livet göms undan, och det finns rum för det mest personliga i hemlighetspärlorna och för vår sårbarhet, smärta och sorg i nattens pärla. För att kunna leva inför Gud behövs tystnadspärlorna mellan de andra pärlorna.

Tron bär livet och livet får livsrum i tron. Jag tror det är därför som frälsarkransen – livets pärlor – används av så många personligt, i samtal och i kyrkans undervisning. Frälsarkransen med livets pärlor visar en väg till delaktighet och delande.