Under det gångna året har moskéer i Sverige attackerats vid ett flertal tillfällen. 2015 har börjat lika illa med ett angrepp på moskén i Uppsala på nyårsdagen. Vi får heller inte glömma attackerna på synagogorna och de hot som judiska trosbekännare ständigt utsätts för. Det kan aldrig accepteras i vårt demokratiska land där religionsfriheten och övriga mänskliga rättigheter lagts fast i grundlagen. Vi måste stå upp för de rättigheterna både för enskilda troende och trossamfunden. Angreppen grundläggs genom ovärdiga värderingar som innebär att människor ges olika värde och kan behandlas därefter. Till det osunda hör att värdera människor efter vilken grupp och vilket folk de tillhör med konstruerade egenskaper som tillskrivs dem. På det sättet kan man dela in människor och legitimera trakasserier, hot och angrepp. Det finns alltid samband mellan värderingar och handlande.

Det är en händelse som ser ut som en gudomlig tanke att Guds hus är temat för söndagen efter nyår. Guds hus finns liksom Guds nåd i många former. Vi har uppdraget att förvalta dem efter Guds vilja. Kännetecknande för dem är att Gud där möter oss på ett särskilt sätt så att vår gudsrelation fördjupas.

Det judiska folket kallas redan i Moseböckerna för Guds hus. Gud ingick ett förbund med det folket och gav det ett särskilt uppdrag att vittna om Guds väg och hålla buden. I Nya testamentet kallas kyrkan för Guds hus. I det huset råder Kristus. När kristna lever i tro, hopp och kärlek förverkligas syftet med det. Huset kallas också Kristi kropp, Guds folk och en byggnad vars hörnsten är Kristus och där alla kristna är byggstenar. Vi är Guds hus.

Kyrkan beskrivs också som ett tempel. Evangeliet om Jesus i templet vid tolv års ålder ger oss ett tecken för vad ett levande tempel är. Det var Guds närvaro som gjorde att Jesus sökte sig dit. Där pågick undervisning. Han satte sig bland lärarna, lyssnade och ställde frågor. Det har också vi behov av, kanske mer än någonsin när kunskaperna och erfarenheterna av kristen tro tunnas ut. I templet blev Jesus själv lärare och formade svar på de frågor som ställdes om livets ursprung, mening och mål. Det gör han också i våra kyrkor. Kristus är närvarande och ger av sig själv åt oss, mest påtagligt i den heliga måltiden: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Gud ryms inte och är inte bunden till ett hus men vi behöver dem för bön, lovsång och andlig förnyelse och fördjupning. Därför ska vi inte bara förvalta husen. Det är genom att bruka dem för deras syfte som de blir Guds egna hus. Heligheten sitter inte i väggarna – även om det kan kännas så – utan uppstår när de används så att Gud får handla med oss. Guds hus invigs och är heliga genom att de brukas, det är ett lutherskt synsätt. Då ska vi som med nattvardsgåvorna hålla dem för heliga och värdigt ta tillvara dem som Guds gåvor till oss.

Genom historien finns otaliga vittnesbörd om hur Guds hus attackerats och vandaliserats medan dess bekännare fördrivits. Det har skett av kristna i konflikt med andra kristna, muslimer med muslimer liksom av företrädare för en religion mot andra för att likrikta det religiösa livet. Motiven växlar. Totalitära regimer har önskat utrota religiös opposition och genomföra etnisk rensning. Genomgående finns ett demoniserande av en grupp och ett vi-och-dom-tänkande. Så undergrävs skyddet för Guds hus som fredade platser och människors rätt till religion. Vi ska inte acceptera att sådant sker.

Liksom vi förväntar oss att kyrkor ska vara fredade i andra länder, måste moskéer och synagogor vara det i vårt eget land. Detsamma gäller för människor som utövar sin tro.

Idag har Eva Nordung Byström vigts till biskop för Härnösands stift i Uppsala domkyrka. Det var en fin högtid.

Under vigningshelgen har ursprungsbefolkningarna stått i fokus i seminarium, gemenskap och gudstjänst. Så var det också vid vigningsmässan, där dagens evangelium lästes och psalmen När vintermörkret kring oss står sjöngs på samiska. Så manifesterades att Kristus förenar över alla indelningar och gränsdragningar.  

Som en mindre uppbygglig beredelse före vigningsmässan läste jag i nättidningen att en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter motionerar om att den lag som förbjuder registrering av ”ras eller etniskt ursprung” ska ändras så att Kriminalvården kan registrera ”nationalitet”. Ursprungsnationalitet för föräldrar till fångar ska registreras av Kriminalvården. Varför, kan man undra? Förmodligen för att särskilja och värdera.

”Nationalitet” står i Sverigedemokraternas besynnerliga tolkning för en nationell samhörighet med en specifik ”folksjäl”. Endast den som helt och fullt assimilerats kan ha en sådan nationalitet. Det betyder exempelvis att den samiska befolkningen enbart kan ha en svensk nationalitet om den kulturellt helt har assimilerats in i svenskheten. Däremot kan samerna tydligen ha svenskt medborgarskap. Knepigt att hänga med? Inte konstigt, eftersom hela argumentationen är lömsk: människor tillskrivs vissa egenskaper beroende på en ”nationalitet” som inte ringas in av tillhörighet till ett visst land. Dessutom är argumentationen historiskt, kulturellt och socialt okunnig. Den har hämtats ur folkets grumliga djup och har påtagliga likheter med det som återfinns i historiens skräpkammare. Inte ens i kyrkomötet slipper vi den.  Säg ifrån, och motverka samtidigt allt som socialt och ideologiskt ger den grogrund!

Det här synsättet är oförenligt med en humanistisk och kristen människosyn. Dessutom driver den fram en avkristning. Evangeliet om Jesus Kristus befriar, dopet infogar människor i en gemenskap över alla rum och tider och nattvarden samlar ett Guds folk runt hela vår jord.

I kyrkan fick vi idag ta emot det budskap som bygger en god framtid: ”Bered väg för Herren!” Bibelläsningarna berättade att vi är kallade att vara Kristi tjänare, förvaltare av Guds hemligheter och budbärare om honom som kommer till oss och är närvarande mitt ibland oss. Så får vi bidra till mänsklig värdighet, försoning, barmhärtighet och rättvisa för alla.

För snart sex år sedan skrev jag en medvetet utmanande artikel på DN Debatt som tidningen gav rubriken ”Dags att byta ut skolavslutningen i kyrkan”. Det fattades ett ? Jag ville fästa uppmärksamheten på skolverkets anvisning att det inte får finnas konfessionella inslag i skolavslutningar. Och att det varierade hur man förhöll sig till den. Endera togs de tydligt kristna inslagen bort eller struntade man i anvisningarna. Jag ansåg att kyrkan inte kan ta ansvar för att några elever inte kan delta och bör prioritera andra delar i samarbetet med skolan. Däremot sa jag aldrig att skolan skulle portförbjudas i kyrkan. Kritiken mot min artikel blev stark från helt olika håll. Men märkligt många undvek grundfrågan om förbudet mot konfessionella inslag . Sedan dess har debatten ständigt återkommit.

På DN Debatt idag presenterar skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo juridiska råd som bygger på skollagen. Det görs klart att bön, förkunnelse, trosbekännelse och välsignelse inte får förekomma. Skolavslutningarna kan hållas i kyrkan och präst delta. Men det är skolans avslutning, inte kyrkans avslutning för skolan. Argument om att det inte är ett problem på många håll avvisas.

Så hur kan kyrkan motivera skolavslutningar och andra samlingar i kyrkan? Ett skäl är att kyrkobyggnaderna och avslutningarna hör till kulturarvet. Alla medborgare bidrar via skatten till att bekosta överkostnaderna för kulturarvet. Det är bra om de hittar till kyrkan. Att inte ens kunna vistas i en kyrka närmar sig religionsfobi. Avslutningarna bör utformas så att de respekterar kyrkorummet. Och någon från församlingen bör vara värd. Ett annat skäl är det diakonala mötet med elever och lärare. Vi möts också på det medmänskliga planet i kyrkans sammanhang. Ett annat alternativ är att exempelvis inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid.

Kyrkan har flera viktiga arenor tillsammans med skolan. Genom Bibeläventyret, som producerats av bibelsällskapet och är godkänt av skolverket, kan vi hjälpa skolan i dess egen uppgift. Genom diakonalt arbete i skolan kan vi möta elever och lärare. Genom att inbjuda till program i kyrkan kan de elever som vill delta.

Domen har fallit om skolan i kyrkan. Den rättsliga och sociala verkligheten har kommit ifatt oss. Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka utan att finna ett bra samspel mellan kyrkan och skolan.

Även denna gång har DN inte landat helt rätt med rubriken ”Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan ”. Men det kan ingen bestämma. Guds närvaro sköter Gud själv. Och det bär vårt hopp på domssöndagen.

Varje tid öppnar perspektiv och ställer frågor. Vi upptäcker dimensioner i det kristna budskapet som varit fördolda för oss, och nya utmaningar gör att vi lägger betoningen annorlunda. Kontexten är viktig när det sker. Växlingarna är nödvändiga och innebär inte i sig  att evangeliet ändras. Det är paradoxalt nog så, att förnyelse behövs för att kontinuiteten ska bevaras. Avgörande är vad som står i centrum och formar gestaltningen av evangeliet.

Uppbrottet ur enhetssamhället, som inleddes vid mitten av 1800-talet, går nu in i slutfasen. De som vill muntra upp oss i kyrkan talar gärna om att vi är på väg in i det postsekulära samhället som om vi skulle ha passerat det sekulära samhället. Jag delar inte den analysen. Samhället är inte enhetligt och förändras inte likartat överallt och för alla samtidigt. Det verkar för mig helt uppenbart att en del av vårt samhälle faktiskt är helt sekulärt i den meningen att kunskaper om, erfarenheter av och relationer till kyrka och kristen tro saknas. Sekulariseringsprocessen har visserligen många sidor och leder inte bara till förlust av innehåll; den leder också till en öppenhet för andlighet och möjligen för kristen tro. Men jag tror att vi behöver ta till oss verkligheten, att delar av vårt samhälle har avslutat en sådan process och utgör ett sekulärt samhälle.

Det är till stor del men inte enbart en generationsfråga. Det sekulära samhället inrymmer den unga generation som inte kommit i kontakt med kyrka och kristen tro. Där finns barn och ungdomar i åldrar upp till dem som nu bildar familj och ställs inför valet att låta döpa sina barn. Dessa hör förmodligen  till den majoritet av ungdomar som under de senaste femton åren inte deltagit i konfirmandverksamhet.  De har kanske heller inte deltagit i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet, eller i värsta fall har de deltagit men inte fått något till livs. Vissa kommer aldrig in i kyrkan. Ganska många av dem går ur kyrkan, särskilt i städerna där kyrkan står svagast. Jag har frågat några varför det sker. Är de negativa till kyrkan? Nej, inte i allmänhet. Kostar det för mycket? Nej, de flesta har råd. Det är bara i slutänden som pengarna blir avgörande, när de funderar över om de vill betala för det som kyrkan ger. Nej, de finner inget skäl att vara kvar när de inget vet om kyrkan, hennes tro och vad hon gör. De deltar aldrig i kyrkan och möter henne inte. Då dras konsekvensen av att en relation saknas. Man kan använda pengarna till annat. Det här löser kyrkan inte med en så låg kyrkoavgift som möjligt eller genom reklam för vad kyrkan uträttar och för den ”vara” som kyrkan ger sin ”kundkrets”. Det är relationerna till Gud och till den gemenskap Gud ger som behöver återupprättas. Det gäller livet.

Den stora berättelsen måste bli känd, så att fler får upptäcka att kristen tro möter det som de längtar efter. Varje människa behöver få kontakt med livets källa, som ger livsmening, kraft och hopp.