Sveriges Televisions Uppdrag granskning har granskat själavården i kyrkan för att undersöka om det förekommer att präster och andra i kyrkan vill ”bota” homosexuella. Bakom ett sådant förhållningssätt måste i så fall ligga att homosexualitet är ett beteende som kan ändras, att det går att välja sexuell orientering eller till och med att homosexualitet är en sjukdom. Det skulle vara ytterst anmärkningsvärt, särskilt som sjukdomsstämpeln togs bort i Sverige redan 1979. Här gick Svenska kyrkan före och redan 1974 publicerades antologin ”De homosexuella och kyrkan” med Holsten Fagerberg som redaktör. Arbetet för fördjupade kunskaper, vidgade perspektiv, öppenhet och varje människas rätt till sin sexuella orientering har fortsatt sedan dess.

Det som nu tycks förekomma hos några få bakom stängda dörrar går helt på tvärs mot detta och skulle även strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Det handlar i grunden om människosyn. Uppdrag granskning ställer en utmanande fråga om kyrkans syn på sexualiteten och hur den tillämpas i praktiken som fordrar ett svar.

Sexualiteten hör till att vara människa. Den kan vi inte välja. Ibland har kyrkan felaktigt gett det intrycket.  Sexualiteten hör till skapelsen. Den är Guds gåva och en integrerad del av människans liv. Den hör till våra grundläggande behov. Ibland talar vi om sexualiteten som om den endast är relaterad till vissa ”sexuella” handlingar. Men den är alltid närvarande, innesluter hela människan och har konsekvenser för hennes längtan, perspektiv och kommunikation med andra. Det är inte möjligt för oss att fly undan den, Sexualiteten finns, därför att vi är människor. Det är inte bara en ytlig ”läggning”, det är en orientering som berör hela personligheten.

Den här synen på sexualiteten som integrerad i själva den mänskliga existensen har blivit tydligare när vi i vår kyrka under flera decennier studerat, samtalat och tagit ställning i frågor om homosexualitet och samkönade relationer. Vi har brottats med de bibliska texterna. Vetenskapen har också gett oss fördjupade kunskaper. Därför måste vi dra slutsatserna att sexualiteten inte är något som människan väljer och att det finns skillnader i sexuell orientering. Både sexualiteten i sig och orienteringen handlar primärt om vad vi är, först i andra hand om vad vi gör. Men det är viktigt att vi tar ansvar för hur vi lever med vår sexuella orientering.

I slutet av 1990-talet tog kyrkomötets läronämnd principiell ställning till homosexualitet, år 2005 gjorde kyrkomötet det.  Vi accepterar fullt ut människor med homosexuell orientering. De finns redan i kyrkan. Vi tar därför avstånd från synsätt och handlingar som innebär att homosexuella ska ”botas” från sin sexuella orientering. Spåren förskräcker när människor undertryckt sin sexualitet. Som kyrka verkar vi för att alla människor får möjlighet att leva i kärleksfulla, trogna och livslånga relationer.

Det här synsättet måste självfallet prägla själavården i kyrkan. Den är till för den som söker själavård. Utgångspunkten är att alla är välkomna sådana de är. Syftet är att den som kommer till själavårdande samtal ska få fördjupad självkännedom med god självkänsla och tillit till de möjligheter som livet ger henne. Varje människa är älskad av Gud, har ett oändligt värde och ska behandlas med värdighet. Prästen ska som själavårdare bidra till att den enskilde fördjupas som människa i sin relation till Gud och till andra.

Kyrkan ska inte bidra till att människor föraktar sig själva, döljer sitt verkliga jag eller går in i sexuella relationer som de inte klarar av och därmed skadar andra.  Kyrkan ska understödja att människor tar ansvar för hur de utövar sin sexualitet. Då är det nödvändigt att börja med att förkunna att sexualiteten är en gåva i våra liv. Jag är människa, därför älskar jag.

Ett rum är heligt genom att Gud är närvarande där och handlar med oss. Heligheten sitter inte i väggarna, dörrarna eller dem som vistas där, utan i det som sker. Sedan är det naturligtvis så att rummet präglas av hur det används. Det uppfattas som heligt eftersom det är ett rum för mötet mellan människan och Gud. Det här gäller för alla heliga rum, även själavårdens rum. Vi behöver fler heliga rum mitt i livet och ta vara på dem.

Heliga rum kan vanhelgas. Jag använder hellre det ordet än kränkas som ger ett annat perspektiv på samma sak. Det heliga rummet vanhelgas när det används till sådant som är oförenligt med dess ändamål. Det blir inte längre ett skyddat rum för dem som använder det.

Det pågår en debatt om att SVT:s Uppdrag Granskning har försökt granska det som sker i själavårdsrum genom att låta en påhittad konfident tala med en präst, spela in det och sedan konfrontera prästen med resultatet. Jag menar att deras handlande är oetiskt om än inte olagligt eller i strid med någon kyrklig bestämmelse.

Själavårdsrummet är till för den människa som söker själavård, konfidenten. Den absoluta tystnadsplikten om vad som sagts i rummet är till för konfidentens skull, och det är bara prästen som är bunden till den. Det är inte helt ovanligt att konfidenter talar om det som sagts i ett själavårdsrum, och det kan vara besvärligt för prästen att inte kunna kommentera det. Jag vill verkligen understryka att konfidenten måste ha rätt att tala om det som skett. Annars kan övergrepp döljas och åtgärder för att förebygga sådana hindras.

Jag har däremot aldrig hört talas om att en konfident spelat in själavårdssamtal för att kunna redovisa det och använda det mot prästen eller på annat sätt. Själavård gäller bikt och/eller enskild själavård. För att kunna avgränsa den själavård som hör till prästens tystnadsplikt spelar det avskilda rum där konfidenten och prästen möts en avgörande roll. Det säger sig självt att det vanhelgas om det inte längre får vara ett avskilt och tryggt rum.

Uppdrag Granskning har i förväg tydligen funderat på om det är etiskt försvarbart att agera på det här sättet. Redan innan programmet sänts menar man sig kunna avslöja allvarliga missförhållanden och att det legitimerar de metoder som använts. Argumentationen går ut på att ändamålet helgar medlen. Jag menar dock att det är ett oetiskt handlande att vanhelga själavårdsrummet. Särskilt graverande är det att efteråt försöka få prästerna att bryta tystnadsplikten. Genom det lagskydd som finns kan inte en präst tvingas vittna i domstol om det som hör till tystnadsplikten vid själavård, trots att det ibland funnits sådana önskemål för att det skulle vara bra för sakbehandlingen. Uppdrag Granskning har däremot inte visat motsvarande respekt.

Så småningom kommer programmet att sändas och då kommer allt fokus ligga på det som den fejkade själavården handlade om enligt Uppdrag Gransknings version. De berörda prästerna är försvarslösa. Som biskop kan jag inte kräva information och kommentera enskild själavård. Däremot går det att samtala om de sakfrågor som vi har bearbetat under decennier och tagit ställning till.

Min biskopskollega i Karlstad Esbjörn Hagberg, som har en gedigen själavårdserfarenhet och arbetat med frågorna kring tystnadsplikten, har skrivit en artikel på SVT debatt, som också finns på stiftets hemsida: http://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/tystnadsplikten-ar-ett-skydd-for-den-enskilda-manniskan. Jag instämmer i hans analys och bedömningar.

Jag vill avsluta med att framhålla att också prästen har ett grundläggande ansvar för att själavårdsrummet som ett heligt rum inte vanhelgas. Det innebär att prästen förutom att hålla på tystnadsplikten måste ge en god själavård som syftar till att konfidenten ska växa som människa och kristen. Då handlar Gud i det heliga rummet.