På 1990-talet genomfördes den stora psykiatrireformen. De psykiskt funktionshindrade eller sjuka skulle inte längre behöva vistas på institutioner utan integreras bland alla andra i samhället. En god intention. Det grundläggande problemet var bara att många aldrig hade vistats någon annanstans än i skyddade boenden. De friska fick som så ofta fungera som måttstock. Resurserna har skurits ned sedan dess.

Vilka fick betala priset? De psykiskt funktionshindrade som blev ensamma ute i bostadsområdena utan den mänskliga gemenskap som de ändå trots allt tidigare hade. Psykiatrireformens konsekvenser var ogenomtänkta. Åtskilliga psykiskt funktionshindrade fick betala med sin värdighet eller tog sina liv.

Jag kan inte låta bli att tänka att vårt sätt att behandla psykiskt funktionshindrade i hög grad har styrts av vår egen rädsla över att hamna i samma situation.

Vården har de facto byggt på den förutsättningen att alla är psykiskt friska, dvs. har insikt om vad de behöver. Men om det inte är så? Om det hör till en del psykiska funktionshinder att inte ha insikt? Hur barmhärtigt blir det då att lägga ansvaret på den enskilde? Och hur rimligt är det att de som de facto har ansvar inte tar eller kan ta det?

Det finns alltför många människor som känt att de inte alls mår bra men avvisats för att de inte ansetts vara tillräckligt dåliga. Det finns alltför många som inte tagits in för vård och sedan gått under, särskilt de som blivit myndiga och förutsätts ta ansvar men inte kan ta det själva. Det finns många som behövt tvångsvårdats för livets skull men det har inte skett. Varför?

De psykiskt funktionshindrade är några av de mest utsatta i vårt samhälle. Deras röst hörs inte alls som den borde. Människans värdighet i ett samhälle avgörs i hög grad av hur de mest utsatta behandlas. Psykiatrin har rustats ned samtidigt som den psykiska ohälsan ökat. Nu är det dags för en rejäl satsning på psykiatrin och medmänsklig omsorg!

Var och en av oss är oändligt värdefull i Guds ögon. Vi behöver därför behandlas med värdighet. Det är inte så att några är onda och andra är goda. Kampen mellan det goda och det onda pågår ständigt och inom oss alla. Det gäller att välja sida. Vi vet att Gud med nåd och ömhet omsluter oss och allt vi bär på.

Vi är alla funktionshindrade på ett eller annat sätt. Att erkänna det ger perspektiv på livet och de behov som vi delar som människor. Därför bör det finnas livsrum för alla.