I slutet av varje termin utbryter en debatt om skolans avslutningar och andra samlingar i kyrkan. Det tycks vara svårt att komma till en slutpunkt. Denna gång har den varit ovanligt intensiv efter att skolverket offentligt presenterade sin juridiska vägledning till landets rektorer. Det som inte får förekomma blev då tyvärr tydligare än det som faktiskt är möjligt. Ansvariga politiker bidrar på motsatt sätt. De talar gärna om hur positiva de är till skolavslutningar och julpsalmer men undviker att säga vad som inte går för sig. Att skolverket får motta så hård kritik från helt olika håll kan förvåna något. Skolverket är ju en myndighet under regeringen som ska tillämpa skollagen från 2010 utifrån de motivförklaringar som regering och riksdag gav när den infördes. Jag anser att den förda debatten visar på oklarheter om vad som avses med traditionellt, konfessionellt och religiöst innehåll. Skolverkets exempel på det som inte kan tillåtas när skolan ska vara ”icke-konfessionell” förefaller rimliga. Verkets sätt att tala om ”religiösa inslag” övertygar däremot inte.

Jag anser att det går att skilja på tradition och bekännelse (”icke-konfessionell” enligt lagen har med bekännelse av tro att göra). Religiösa inslag ur en tradition kan användas på flera sätt. En psalm, ett julspel, en bibelberättelse eller beskrivning av en högtid blir inte automatiskt till en bekännelse. Att bön, predikan, trosbekännelse och välsignelse inte tillåts behöver inte hindra att inslag ur den kristna traditionen används vid skolans samlingar. Därför är det viktigt att det som hör till traditionen inte tolkas alltför snävt. Och här kommer skolverkets ansvar in. Min förhoppning är att det en gång för alla ska bli klarlagt att så mycket innehåll kan inrymmas att det blir meningsfullt att ha advents- och julsamlingar. Och det kan också motiveras med att skolan har till uppgift att ge kunskaper om och erfarenheter av religion, traditioner och det kulturarv som hör till alla medborgare. Skollagen är anpassad efter en ny tid och borde inte behöva ändras.

Distinktionen i lagstiftningen mellan undervisning och utbildning är däremot ett problematiskt hårklyveri, som är obegriplig för de flesta. Den öppnar upp för en annan ordning i friskolorna än i de kommunala skolorna. Det blir tydligare om man skiljer på skolans icke-konfessionella undervisning, till vilken skolavslutningarna hör, och det som sker som en frivillig aktivitet. Som kyrka måste vi bidra på likartat sätt vare sig skolans samling för alla elever hålls i kyrkan eller i en annan lokal och oavsett om den anordnas av kommunala eller andra skolor. Kyrkan kan också inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid. Vi kan gemensamt utveckla den lokala samverkan som redan är bra på många håll.

Kyrkan måste själv ta sitt ansvar för att ge kristen undervisning och dela erfarenheter av kristen tro. Här har vi alla en uppgift. Dopet kallar oss till lärjungar. Vi ska ge vidare den kristna tron i ord och handling i våra personliga möten.

Det är advent. Nådens Gud finns hos oss även under detta nya kyrkoår! Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse att Gud kommer till oss i det värnlösa barnet!

För snart sex år sedan skrev jag en medvetet utmanande artikel på DN Debatt som tidningen gav rubriken ”Dags att byta ut skolavslutningen i kyrkan”. Det fattades ett ? Jag ville fästa uppmärksamheten på skolverkets anvisning att det inte får finnas konfessionella inslag i skolavslutningar. Och att det varierade hur man förhöll sig till den. Endera togs de tydligt kristna inslagen bort eller struntade man i anvisningarna. Jag ansåg att kyrkan inte kan ta ansvar för att några elever inte kan delta och bör prioritera andra delar i samarbetet med skolan. Däremot sa jag aldrig att skolan skulle portförbjudas i kyrkan. Kritiken mot min artikel blev stark från helt olika håll. Men märkligt många undvek grundfrågan om förbudet mot konfessionella inslag . Sedan dess har debatten ständigt återkommit.

På DN Debatt idag presenterar skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo juridiska råd som bygger på skollagen. Det görs klart att bön, förkunnelse, trosbekännelse och välsignelse inte får förekomma. Skolavslutningarna kan hållas i kyrkan och präst delta. Men det är skolans avslutning, inte kyrkans avslutning för skolan. Argument om att det inte är ett problem på många håll avvisas.

Så hur kan kyrkan motivera skolavslutningar och andra samlingar i kyrkan? Ett skäl är att kyrkobyggnaderna och avslutningarna hör till kulturarvet. Alla medborgare bidrar via skatten till att bekosta överkostnaderna för kulturarvet. Det är bra om de hittar till kyrkan. Att inte ens kunna vistas i en kyrka närmar sig religionsfobi. Avslutningarna bör utformas så att de respekterar kyrkorummet. Och någon från församlingen bör vara värd. Ett annat skäl är det diakonala mötet med elever och lärare. Vi möts också på det medmänskliga planet i kyrkans sammanhang. Ett annat alternativ är att exempelvis inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid.

Kyrkan har flera viktiga arenor tillsammans med skolan. Genom Bibeläventyret, som producerats av bibelsällskapet och är godkänt av skolverket, kan vi hjälpa skolan i dess egen uppgift. Genom diakonalt arbete i skolan kan vi möta elever och lärare. Genom att inbjuda till program i kyrkan kan de elever som vill delta.

Domen har fallit om skolan i kyrkan. Den rättsliga och sociala verkligheten har kommit ifatt oss. Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka utan att finna ett bra samspel mellan kyrkan och skolan.

Även denna gång har DN inte landat helt rätt med rubriken ”Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan ”. Men det kan ingen bestämma. Guds närvaro sköter Gud själv. Och det bär vårt hopp på domssöndagen.