I en kommentar till mitt blogginlägg ”Korset försonar” ställde Rebecca frågor till mig om jag anser att företrädare för andra religioner ”genast inte behöver Kristus” och om det finns andra vägar för muslimer till Gud såvida de inte förnekar Kristus. Hennes egen utgångspunkt är: ”Eftersom vi kallar oss själva Kristna så är enda vägen till Gud genom Kristus. Utan Kristus så når vi inte Gud, eftersom de andra ”religionerna” inte erkänner Kristus så kan de ej heller nå Gud.”
För mig handlar det här i grunden inte om att jämföra religioner utan om vår kristna syn på människan och vår gudsbild.

Ser vi det så, att människan är utan gudsrelation och gudserfarenheter innan hon möter det kristna budskapet? Ibland har vi förkunnat Kristus som om det saknas anknytningspunkter. I den heliga skrift som förenar judendom, kristendom och islam förkunnas att Gud skapade människan till sin avbild och till att leva i relation till Gud som medarbetare i skapelsen.

Varje människa har ett samvete och kan ta ansvar för sina handlingar. Hon har förmågan att skapa och älska, är född i en relation och lever i relationer. Därför söker hon sig till livets ursprung, mening och mål, till Gud som gav henne livet. Vilken Gud skulle hon annars söka? Vi kan tycka att många – vare sig de betecknar sig som troende eller inte – söker Gud på fel ställe och sätt. Ett tydligt vittnesbörd om det jag försöker beskriva finns i Apostlagärningarna 17: 22ff där Paulus noterar att atenarna har ett altare åt en okänd Gud som de tillber. Han anknyter till att Gud skapat alla och säger i vers 27-28: ”Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder sagt: vi har vårt ursprung i honom.” Tydligare kan det inte väl inte sägas.

Det betyder inte att var och en blir salig på sin tro, det är en fråga för Gud. Inte heller att alla religioner är likvärdiga och att det kvittar om vi tror på Kristus. Men vi ska inte försnäva vår gudsbild. Som kristna bekänner vi oss till Gud treenig – Fader, Son och helig Ande – skaparen, frälsaren och livgivaren. Det betyder att vi har mer att säga om medmänniskans gudsrelation än det som är knutet till Kristusgärningen. Det unika för mig är gudsuppenbarelsen i Kristus. Gud blir människa, en av oss. Gud kommer till oss och handlar med oss till frälsning, försoning och förnyat liv. Vi är inte hänvisade till oss själva i vårt sökande efter Gud och Guds vilja. Vi har en väg att gå, den bär namnet Jesus. Det är den väg vi fått. Guds vägar förfogar vi inte över.

Hur blir det ett mänskligt möte med Gud? Hur ska jag kunna ta till mig att kristen tro svarar mot min och hela skapelsens längtan, sökande och behov? Och att Gud längtar och är närvarande innan jag själv inser det? Så mycket är väl klart att min personliga berättelse måste få speglas i den stora berättelsen om Gud, människan och skapelsen. Då kan något hända med mig som får betydelse också utanför mig själv.

En ingång är att upptäcka att vi är skapade till Guds avbild, älskade och oändligt värdefulla, med personliga resurser att älska, välja det goda före det onda, bygga, utveckla och betyda något för andra. Att vara Guds avbild inrymmer en livsresa. En annan ingång är att upptäcka att Guds Ande redan finns i luften vi andas och kan ge oss tro och livskraft.

Vid stränderna och badplatserna finns livbojar, ibland kallade frälsarkransar. När biskop Martin Lönnebo som nybliven pensionär ville ta fram ett redskap för överlevnad i tro och liv kallade han det för frälsarkransen. Inför den internationella lanseringen användes Pearls of Life, Livets pärlor. Tillsammans säger de vad saken handlar om. Frälsarkransen ger oss beståndsdelarna för ett liv med Gud. Livets pärlor ger oss möjlighet att med ord och känslor ge uttryck åt det som är våra liv. Det Gud ger svarar mot våra behov, och det vi är och bär med oss har med Gud att göra. Med Gud växer vi som människor. Frälsarkransen bär livets pärlor.

Jagpärlan och gudspärlan är de första två. Jag och Gud kopplas samman. De övriga pärlorna täcker in våra liv. Ingen del av livet göms undan, och det finns rum för det mest personliga i hemlighetspärlorna och för vår sårbarhet, smärta och sorg i nattens pärla. För att kunna leva inför Gud behövs tystnadspärlorna mellan de andra pärlorna.

Tron bär livet och livet får livsrum i tron. Jag tror det är därför som frälsarkransen – livets pärlor – används av så många personligt, i samtal och i kyrkans undervisning. Frälsarkransen med livets pärlor visar en väg till delaktighet och delande.