Jag är glad över allhelgonahelgen och vad den kommit att betyda för många människor. Det sägs att 50 % av befolkningen besöker kyrkogårdarna för att tända ljus och minnas sina bortgångna. I ett land där tabut kring sex ersatts av ett tabu kring döden är det ett hälsotecken. Helst borde alla åtminstone en gång per år konfronteras med livets realiteter, dvs. att vi förlorar våra nära och kära och en gång själva ska dö. Det fördjupar våra perspektiv på livet och kan bidra till att vi som lever i dödens närhet tar våra relationer på allvar. Vare sig våra bortgångna främst är förknippade med försoning, trygghet och kärlek eller med skuld, smärta och ouppklarade relationer finns en möjlighet att vid grav och minnesplats överlämna dem och oss själv i Guds kärleksfulla famn.

När jag idag vandrade till vår familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård tänkte jag på Nathan Söderblom, som den 8 november för 100 år sedan blev ärkebiskop. Jag ska i några blogginlägg belysa vad hans insats kan betyda för oss. Idag låg det nära till hands att tänka på att han var förtrogen med förluster och sorg. Han hade också förlorat barn, förutom andra nära släktingar och vänner. Jonas Jonson framhåller i sin biografi ”Jag är Nathan Söderblom satt till tjänst” (Verbum 2014) att Långfredagen och Alla Helgons Dag var de mest betydelsefulla helgdagarna för Nathan.

I Söderbloms teologiska tänkande är korset och helgonen avgörande. Hans personliga, frigörande möte med Kristus under studietiden – när de gamla bekännelsemönstren och kraven blivit övermäktiga – gjorde att han kunde finna förtröstan hos den levande Guden, som är närvarande i livets svåraste skeenden liksom inför uppgifterna för dagen som kommer. Under påverkan av personlighetsfilosofin, med tilltro till de religiösa gestalternas avgörande betydelse, lade han stor vikt vid att helgonen med sina liv visar att Gud lever. Gud är den levande Guden som uppenbarar sig i historien genom helgonen.

Det finns ett samband mellan korset och helgonen. All världens synd och död, skuld och förtvivlan, ensamhet och övergivenhet, tomhet och utsatthet finns på det kors som formas av en stam med riktning till Gud och en tvärarm som sträcker sig ut till medmänniskan till höger och vänster. Kristus är Helgonet. Gud handlar på korset genom honom. Helgonen som följer Kristus är vanliga människor som visar på korset som ett verksamt tecken för levande Gud. Det följer en påskdag. Himmelen öppnar sig. Hoppet lever.

Så ber jag än en gång Jesusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. Amen

Gemenskapen bär i dödens närhet när jag går tillsammans med många andra för att minnas, sörja och tända ljus på graven i allhelgonatid. Marschaller är tända på kyrkogården för att vi ska finna vägen. De fallna löven i sin höstrika färgprakt vittnar om jordens skönhet och om livets skörhet och begränsade tid.Döden kommer vi inte undan. Det blir tydligt en helg som denna. I TV och tidningar berättar programledare och andra om anhöriga som de saknar och tänder ljus för. De vittnar om kärlek och smärta i sina personliga förluster. Det känns som om döden blir extra påtaglig i år genom de skrämmande morden i Ljungsbro. Och till veckan börjar i TV en programserie i åtta delar med den övertydliga titeln ”Döden, döden, döden”, liksom för att riktigt slå fast dödens ofrånkomliga realitet. Det är sunt att inte fly undan döden eftersom den ger perspektiv på livet. Men vi behöver också finna mening och hopp.

Jag gläder mig över att de äldre, föräldrarna och barnen går tillsammans till sina anhörigas gravar för att dela sorg och tacksamhet. Jag tänker på barnen, som enligt Jesus är våra föredömen när det gäller hur vi ska komma in i Guds rike. De kan också lära oss att hantera sorgeprocesser. Barnen bara är, öppna för det som livet inrymmer, spontana också inför det svåra. De går in i sorgen men stannar inte kvar i den. Inget barn skulle orka med det. Vi kan lära oss att bearbeta sorgen genom att gå in i den för att sedan gå vidare – gång på gång. Då skiftar sorgen ansikte även om den finns kvar.

Varför skulle smärtan försvinna när den har kärleken som källa? Om vi inte älskade skulle vi inte erfara den. Den är kärlekens smärta. Den djupa kärleken har många rum. I ett annat sådant finns tacksamheten. När vi fått perspektiv på den personliga förlusten utvidgas tacksamhetens rum. Där finns goda och lärorika minnen, ett gemensamt liv och erfarenheter som fördjupade synen på livet. I efterhand kanske också tacksamhet över Guds närvaro i det svåra. Tacksamheten har liksom smärtan kärleken som källa. Om vi inte älskade skulle vi inte känna tacksamhet. Den är kärlekens tacksamhet.

Döden river isär och drar gränser. Vi har möjlighet att välja det liv, som föder på nytt, bygger upp och inrymmer framtid. Livet är en gåva, som vi har uppdraget att förvalta.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Lär oss att vandra i ditt ljus. Amen

I allhelgonatid faller de färgrika löven till marken efter att de gjort sin insats under våren, sommaren och hösten. Dagarna blir mörkare. Vi påminns om de förluster vi bär med oss och vår skörhet och sårbarhet. Det som ligger bakom kommer ifatt oss samtidigt som vi ställs inför den framtid som är okänd för oss.

Det hjälper inte att fly undan det svåra. På bara några få år har ett Halloweenfirande växt fram i Sverige. Jag kan undra vad det står för. Kanske är det en affärsidé. Det kan väl i och för sig ses som en kul grej att få klä ut sig i masker som visar det otäcka i livet och den hotande döden. Och att få skrämmas litet och kittlas av det obehagliga i en skräckfilm. Men nog verkar det som en flykt från verkligheten.

Ett bättre alternativ är att vi fördjupar vår syn på livet. De personliga förlusterna kan vara av olika slag men har det gemensamt att relationer brutits. Därför har sorgen och saknaden många ansikten. I allhelgonatid påminns vi om de nära och kära som lämnat oss. Det kan ha skett med jordelivets egen logik eller traumatiskt. Döden kan ha kommit som en befrielse eller som en chockartad förlust då tiden plötsligt tycktes stanna. Sorgen präglas dessutom av hur relationen såg ut och av det som aldrig kunde bearbetas eller lösas. Med tiden brukar den ändra karaktär. Oavsett hur vår personliga sorg och saknad är får vi använda böneorden Förlåt, Tack och Hjälp. Eller bara överlåta allt utan ord inför Gud.

Vi tänder ljus till minne, i kärlek och tacksamhet och som hoppets tecken. Mörkret ska inte omsluta oss. De många ljusen påminner om ljusets källa. De visar också på en gemensam uppgift för oss i allhelgonatid: att se och bry oss om varandra.