Vi samlas till kyrkomöte där förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan är det stora ärendet. Debatten de senaste åren har i anmärkningsvärd omfattning handlat mer om former och processer – eller avsaknad av processer – än om innehållet i handboksförslagen. Som sista förberedelse inför kyrkomötet fick vi ta del av en revisionsrapport som mest visar gult och rött när det gäller hur handboksarbetet styrts och letts under ett och ett halvt decennium. Enda undantaget är arbetet under de senaste åren som tycks få grönt utan att det omdömet uttalat ges.

Några av de mycket flitiga kritikerna har efterfrågat vad biskoparna tycker mot bakgrund av den kritik som framförts om processen bakom handboksförslaget. Som om processen skulle avgöra vad som ska ske med förslaget. Till det säger jag att det finns berättigad kritik, särskilt när det gäller den nystart som gjordes för cirka sju år sedan. Den debatt som sedan förts har påverkats av de inledande misstagen. Det har inte varit lätt att få tillbaka förtroendet hos dem som känt sig överkörda. Men även andra faktorer som berör kyrkomusik och kyrkomusiker har legat bakom den ofta märkligt hätska debatten. När den själavårdande biskopen Esbjörn Hagberg fått uppdraget som ordförande i den slutliga revisionsgruppen uttryckte jag min glädje till honom och hoppades att gruppens arbete skulle leda till en avgörande förändring av läget. Då svarade han: ”Det går inte!”

I kyrkomötet är det inte utvärdering av kyrkohandboksarbetet som står på ärendelistan utan förslaget till kyrkohandbok. Det är innehållet som behandlas. Och kvaliteten är inte utan vidare kopplad till hur det tagits fram. Ett oklanderligt genomfört handboksarbete leder inte automatiskt till ett bra förslag. Motsatsen gäller inte heller. Kyrkomötet har uppdraget att behandla förslaget utifrån dess föreliggande innehåll.

En förnyelse av kyrkohandboken behövs efter drygt trettio år, och med en kontinuitet tillbaka till 1986 års kyrkohandbok. Under trettio år har mycket skett i gudstjänstlivet liksom ekumeniskt, språkligt och musikaliskt. Nya behov behöver tillgodoses. De allt större skillnaderna inom kyrkan hur gudstjänst firas spelar i hög grad in.

Ändå vill jag något relativisera betydelsen av en ny kyrkohandbok. Visst kan den ge en god grund för gudstjänstlivets förnyelse men är knappast helt avgörande för utvecklingen. Vi vet alla att en viss gudstjänstordning kan ge en levande gudstjänst med god förkunnelse, bred delaktighet, engagerad församlingssång, god körsång och gudstjänstmusik som fördjupar upplevelsen av gudstjänsten. En annan gång används samma ordning i en gudstjänst som saknar alltför mycket när det gäller andlig substans, delaktighet och gemenskap.

När jag medverkar i gudstjänster runt om i Uppsala stift noterar jag att det finns mycket mer att önska när det gäller deltagarnas psalmsång och medverkan i den liturgiska sången. Och apropå den polariserade debatten om gudstjänstmusiken i handboksförslaget: det finns ett sångunderskott i de liturgiska partierna oavsett vilken gudstjänstmusik som används – 1986 års eller något av alternativen i handboksförslaget.

Alltså behövs en rejäl prioritering av gudstjänsten i församlingarna – av förberedelser, deltagande, gestaltning, förkunnelse och delaktighet. Därför samlas präster och kyrkomusiker till gemensam fortbildning i Uppsala stift efter nyår.

Jag tillönskar oss alla ett nådens år 2017. Efter ett oroligt, polariserat och ganska bekymmersamt 2016 känns det angeläget att få uttrycka det. Det gäller även för arbetet med kyrkohandboken som går in i slutfasen.

Med förundran har jag följt debatten om kyrkohandboken, som främst tycks handla om processer, personfrågor och kommunikation eller brist på kommunikation. Remissomgångar har genomförts och en revisionsgrupp arbetar med att ta fram ett slutförslag. Innan förslaget ens är klart pågår olika aktioner för att underkänna och stoppa det. Agerandet inger inte förtroende. Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag. Detta ska sedan bearbetas i kyrkostyrelsen efter samråd med biskopsmötet innan det går till fortsatt behandling i kyrkomötets läronämnd, utskott och plenum.

Från flera håll framförs att det kommande handboksförslaget bör antas som en bilaga till 1986 års kyrkohandbok. Vad är avsikten? Det är ju onödigt när 1986:an kommer att inrymmas i den kommande kyrkohandboken, utom den liturgiska sångvarianten Tonus ferialis som knappast använts. Det är svårt att tolka förslaget om en bilaga på annat sätt än att en lägre kvalitetsstämpel ska sättas på de nya delarna. Det är heller inte rimligt med en sådan uppdelning när Kyrkohandboken är ett grundläggande dokument som ska uttrycka vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Gudstjänsten är grundläggande för kyrkans identitet och enhet.

Den kyrkomusikaliska kritiken riktar främst in sig på den nya gudstjänstmusiken. Det som kommer bort i debatten är att kyrkomötet gjort en tydlig beställning om gudstjänstmusik med olika karaktär. Ska kyrkostyrelsen återkomma med ett förslag som inte svarar mot kyrkomötets beslut? Dessutom riktas kritik mot att behålla den musikaliska serien Tonus solemnis från 1986 (alternativ A i 2016). Med hänvisning till ny forskning anses denna behöva revideras. Det tycks växa fram en samsyn om att ett sådant arbete bör genomföras. Men det hinner inte bli klart i rimlig tid.

Mot den här bakgrunden anser jag att kyrkan behöver finna en form för auktorisation av reviderad och ny gudstjänstmusik. Motsvarande behövs för att anta nya psalmer.

Det är viktigt med igenkännandets glädje i gudstjänsten. För gudstjänstlivets utveckling är det nödvändigt att de som firar gudstjänst har kunskaper och erfarenheter om texterna och gudstjänstmomenten. De måste kunna sjunga de liturgiska sångerna. Det är en stor pedagogisk utmaning att ge deltagarna insikt, hemkänsla och gemenskap i gudstjänsten. Men så kan fler finna vägen in i gudstjänsten och bli verkligt delaktiga.

Med tanke på hur gudstjänstlivet utvecklats under de senaste decennierna och de stora skillnaderna mellan församlingarna är jag förundrad över att det – trots alla åsiktsskillnader i övrigt – tycks råda så stor samstämmighet om att vi i praktiken ska släppa gudstjänstmusiken fri. Det blir konsekvensen om en församling kan anta egen gudstjänstmusik utan tillstånd av domkapitlet. Några anser att det räcker med att det gregorianska alternativet A antas, så kan resten släppas fri, andra vill ha flera alternativ men tillåta att församlingar använder annan gudstjänstmusik utan prövning. Jag anser att detta är en förödande hållning. Hur ska barn, unga och äldre introduceras i gudstjänsten? Hur går det med igenkännandet i den egna församlingens gudstjänst och vid besök i en annan? Här spelar gudstjänstmusiken stor roll. Jag säger ja till mer variation i texter och musik men inom ramen för en kyrkohandbok, som senare kan kompletteras med auktoriserad gudstjänstmusik. Det handlar också om kvalitetssäkring.

Vi har en del att lära av andra kyrkor hur kyrkohandboksfrågorna kan hanteras. Ta exempelvis den engelska kyrkan som inrymmer en större bredd när det gäller andliga och liturgiska traditioner än Svenska kyrkan. Det återspeglas i deras kyrkohandbok, som antas som ett gemensamt dokument för en enhet i försonad mångfald. Kyrkohandboken accepteras av alla. Det är självklart att församlingarna väljer den ordning som bäst uttrycker deras andliga tradition och lokala förutsättningar. Och handen på hjärtat: nog är det väl fler än jag som inte använt all text och gudstjänstmusik i 1986 års kyrkohandbok? Det behöver vi heller inte göra med den kommande kyrkohandboken. Dessutom är det inte möjligt ur ett församlingsperspektiv med de olika förutsättningar som råder.

Mycket har hänt sedan 1986 och det behövs en uppdatering av texter och gudstjänstmusik, men det är inte det som ensamt ger en gudstjänstförnyelse. När jag reser runt i stiftet märks väldigt lite av den polariserade debatt som förs i olika media. 2016 års handboksförslag används. Det finns en stark förväntan. Vi behöver en förnyad, delvis ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

På Heliga Trefaldighets dag hade jag förmånen att delta i visitationshögmässa i Vårfrukyrkan i Enköping. Det var en festlig högmässa med flera körer, fantastisk psalmsång, en god predikan och bred delaktighet. Orgelpostludiet gav en försmak av himlen. Kollekten pålystes, den gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Det kändes rätt på denna dag som också bär namnet Missionsdagen.

När jag kommer hem hör en präst av sig som är sorgsen över den bön som finns i kollektcirkuläret. Dagen efter säger en teologiskt bildad präst till mig att en sådan bön använder vi inte. Bönen får mig att komma ihåg en ekumenisk samling på 1990-talet då en pastor inledde den gemensamma bönen med ”Gud, vår Far och mor, vi…” Där slutade jag att be. När jag tittade upp såg jag att det var fler än den katolske biskopen Hubertus Brandenburg som stirrade tomt framför sig. Bönen blev exkluderande trots att pastorn säkert avsåg att vara inkluderande. Jag kände mig andligt manipulerad.

Efter vädjan i kollektcirkuläret om en generös gåva till det internationella arbetet följer bönen:
Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

Jag drar mig för att återge den. Att någon skulle kunna känna sig andligt exkluderad av hur Gud tilltalas i denna bön tycks inte ha skänkts en tanke. Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs. Kyrkans uppdrag är att i ord och handling vittna om försoningens hemlighet, den försoning som vi tar emot av nåd och får dela med andra.

Den personliga bönen är hjärtats samtal med Gud och tillbedjan inför Gud. Den kan innehålla mycket som inte hör hemma i församlingens gemensamma bön. Denna bön är inte till för att vi ska förkunna för Gud om Gud eller om Gud för oss själva. Oavsett vår egen teologiska profil och vad som går att teologiskt försvara.

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Vi får stämma in i kyrkans tro att Jesus är Guds son och världens frälsare. Den omsluter inkarnationen som leder till försoningen och uppståndelsen. Gud utblottar sig och blir människa för att förnya våra liv, kalla oss att vara lärjungar och leda oss hem till sig.
De två alternativ för Dagens bön som vår kyrka antagit innehåller de perspektiv på gudsrelationen som Heliga Trefaldighets dag står för och som vi gemensamt kan lyfta fram i bön:

Heliga Treenighet, Fader, Son och Ande, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen.

Det är väl uppenbart att något gick snett kommunikativt, processmässigt och möjligen ledningsmässigt i den allra första fasen av arbetet med ny kyrkohandbok.

Det som verkligen förvånat mig i det förslag som förberetts under lång tid innan det sändes på remiss är det kvalitetsmässigt ojämna resultatet. Det är för många ord, tveksamma ordval och kvalitetsmässigt ojämnt språkbruk i de liturgiska läsningarna. Det får negativa återverkningar i de sjungna partierna i vissa alternativ. De musikaliska serierna är inte tillräckligt genomarbetade och fullständiga. Teologiskt är det uppenbart att särskilt det som berör tillvarons mörka sidor och Jesu lidande och försoningsdöd varit svårt att hantera och uttrycka. Konsekvenserna blev påtagliga i nattvardsbönerna och prefationerna.

Men detta är historia. Sedan i höstas pågår ett omfattande städarbete. De delresultat som jag fått ta del av i biskopsmötet inger förtroende. Teologin analyseras, språket förbättras och de musikaliska svagheterna åtgärdas steg för steg.

Mot denna bakgrund kan man inte annat än höja på ögonbrynen åt den häftiga kritik som ledande kyrkomusiker och andra kyrkomusikaliskt engagerade levererar utan nyanser. Det finns anledning till kritik men denna saknar alla proportioner. Jag anser även att den till stor del saknar förankring i den kyrkliga verkligheten. Jag ska förklara vad jag menar med det.

Varför fortsätter en stor majoritet av försöksförsamlingarna att använda kyrkohandboksförslaget trots de uppenbara teologiska, språkliga och musikaliska bristerna? Som biskop besöker jag församlingarna, firar gudstjänst och samtalar med präster, kyrkomusiker, övriga anställda och medarbetare. Ett bra svar är nog att behovet av förnyelse är utomordentligt stort. Längtan efter fler musikaliska uttryck än den traditionella gregorianiken är stark. Tonus solemnis i gällande kyrkohandbok återkommer i serie A men behöver som kritikerna hävdar revideras på ett kompetent och varsamt sätt. Bristerna bör gå att åtgärda.

Många kyrkomusiker verkar anse att den nya serie B har högre musikaliska kvaliteter än de andra nya serierna. Jag kan personligen förstå det. Men det synsättet delas inte utan vidare i särskilt de mindre försöksförsamlingarna.

Som biskop är jag bekymrad över att många församlingar inte ens har ansökt hos domkapitlet om att fortsätta med försöksordningarna. Även när jag kommer på besök skäms man inte för att blanda serierna. Ofta minskas de liturgiskt sjungna partierna ner. Än vanligare är att endast ett alternativ används, gärna det enklaste Helig och O, Guds lamm. En pastoral anledning till det här är att de gudstjänstfirande deltar alltmer sällan och då gäller det att de har en möjlighet att känna igen sig, och utan större svårigheter sjunga med. Det kan jag förstå men det visar också på behovet av musikalisk bredd med flera serier som är sångbara.

Det är väl självklart att en ny kyrkohandbok ska ha god kvalitet. Men en sådan kvalitet kommer inte endast till uttryck genom en akademiskt högtstående kyrkomusikalisk bearbetning eller för den delen genom ett fullödigt samspel mellan ord och toner. I ett gudstjänstliv avgörs kyrkohandbokens kvalitet av hur den blir mottagen och använd av dem som firar gemensam gudstjänst. Vår stora utmaning gäller att fler ska fira gudstjänsten som en delaktighetens mässa.

Det är meningslöst att diskutera vad som kunde gjorts bättre från början. När nu ett bättre förslag är på väg och väntetiden redan är alltför lång kan inte jag och många med mig acceptera att den nya kyrkohandboken fördröjs ytterligare. Nuvarande oklara mellanläge kan inte vara länge till. Det är hög tid att vi blir konstruktiva. Fortsatt bearbetning, remissbehandling och slutjustering ligger framför oss innan beslut fattas.  Rödpennan får användas när något inte håller måttet.

Alla behov kommer inte att kunna tillgodoses med denna revison av kyrkohandboken. Därför behöver vår kyrka finna en form för ett kontinuerligt och kompetent arbete för utveckling av liturgisk text och musik.

Kyrkohandboksarbetet handlar inte bara om kontinuitet med det förgångna utan om förnyelse i vår tid. Endast så kan det kvalitetsmässigt bärande från gångna tider leva vidare. Endast så kan nya tiders teologiska och musikaliska uttryck anknyta till det som visat sig andligt hållbart genom tiderna.

Jag är övertygad om att med den nystart som nu skett kommer vi att få ett teologiskt, musikaliskt och pastoralt försvarbart förslag till kyrkohandbok. Om vi hjälps åt.

Idag har Eva Nordung Byström vigts till biskop för Härnösands stift i Uppsala domkyrka. Det var en fin högtid.

Under vigningshelgen har ursprungsbefolkningarna stått i fokus i seminarium, gemenskap och gudstjänst. Så var det också vid vigningsmässan, där dagens evangelium lästes och psalmen När vintermörkret kring oss står sjöngs på samiska. Så manifesterades att Kristus förenar över alla indelningar och gränsdragningar.  

Som en mindre uppbygglig beredelse före vigningsmässan läste jag i nättidningen att en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter motionerar om att den lag som förbjuder registrering av ”ras eller etniskt ursprung” ska ändras så att Kriminalvården kan registrera ”nationalitet”. Ursprungsnationalitet för föräldrar till fångar ska registreras av Kriminalvården. Varför, kan man undra? Förmodligen för att särskilja och värdera.

”Nationalitet” står i Sverigedemokraternas besynnerliga tolkning för en nationell samhörighet med en specifik ”folksjäl”. Endast den som helt och fullt assimilerats kan ha en sådan nationalitet. Det betyder exempelvis att den samiska befolkningen enbart kan ha en svensk nationalitet om den kulturellt helt har assimilerats in i svenskheten. Däremot kan samerna tydligen ha svenskt medborgarskap. Knepigt att hänga med? Inte konstigt, eftersom hela argumentationen är lömsk: människor tillskrivs vissa egenskaper beroende på en ”nationalitet” som inte ringas in av tillhörighet till ett visst land. Dessutom är argumentationen historiskt, kulturellt och socialt okunnig. Den har hämtats ur folkets grumliga djup och har påtagliga likheter med det som återfinns i historiens skräpkammare. Inte ens i kyrkomötet slipper vi den.  Säg ifrån, och motverka samtidigt allt som socialt och ideologiskt ger den grogrund!

Det här synsättet är oförenligt med en humanistisk och kristen människosyn. Dessutom driver den fram en avkristning. Evangeliet om Jesus Kristus befriar, dopet infogar människor i en gemenskap över alla rum och tider och nattvarden samlar ett Guds folk runt hela vår jord.

I kyrkan fick vi idag ta emot det budskap som bygger en god framtid: ”Bered väg för Herren!” Bibelläsningarna berättade att vi är kallade att vara Kristi tjänare, förvaltare av Guds hemligheter och budbärare om honom som kommer till oss och är närvarande mitt ibland oss. Så får vi bidra till mänsklig värdighet, försoning, barmhärtighet och rättvisa för alla.

Det hör till att vara människa att växa, både bokstavligt och bildligt. Det går knappast att tänka sig att stanna upp, att i fortsättningen bara vara det man är. Genom nya kunskaper och erfarenheter kan vi utvecklas och fördjupas. I allhelgonatid påminns vi om att ta vara på livet, själva och tillsammans.

Det förgångna blir närvarande och påtagligt för oss. Smärtsamma upplevelser, tragiska förluster och alla goda minnen som vi bär med oss aktualiseras. Vi minns dem som inte längre finns mitt ibland oss. Vi får tacka för alla som gjort våra liv rikare och låtit oss att växa som människor. Det är också viktigt att inte glömma det svåra, att lära av det som varit och ta till sig det som bär vidare.

Helgelse är ett teologiskt ord för att växa som kristen människa, som människa och kristen. Kristen tro ger fördjupning åt mitt liv som människa. Alltså måste helgelsen vara viktig. Själv ser jag den som Guds handlande med mig, varje dag, hela livet. Det är inte lätt, om ens möjligt, att se några resultat, att jag blir heligare och mer helgonalik. Fast det är vår kallelse. Helgon vittnar ju med sina liv om att Gud lever, som ärkebiskop Nathan Söderblom uttryckte saken för ett sekel sedan.

Vem åstadkommer helgelse? Jag eller Gud? Jag tror att allt som gäller min frälsning och andliga växt är Guds verk. Det är bara möjligt för Gud. Om helgonens liv visar att Gud lever betyder ju det, att det är Gud som helgar. Men det är också så, att jag har friheten att stänga dörren för Gud och avstå från att lyssna till Gud.

I en kyrka som har rötter i 1500-talets lutherska reformation är det inte alldeles okomplicerat att tala om helgelse. Det avgörande är att Gud handlar av nåd med oss. Inga mänskliga meriter gäller inför Gud. Människan får en rätt relation till Gud (blir rättfärdiggjord) av nåd genom tron. Kan man då i en luthersk bekännelsetradition tala om helgelse i betydelse av att andligt tränas som människa. Leder inte det till att fokus läggs på människan, vad hon ska åstadkomma, medan Guds frälsningshandlande av nåd förminskas?

Det här är en intressant teologisk fråga. Jag har just börjat läsa en nyutkommen bok av Karin Johannesson, Helgelsens filosofi. Om andlig träning i luthersk tradition. (Verbum 2014) som ger en avancerad analys av den. Boken ingår i en skriftserie inför 500-årsjubiléet av reformationen 2017. Bra för den som söker teologisk fördjupning.

Gud vill mer med oss än att bara ta emot oss av nåd och bekräfta att vi är älskade sådana vi är. Gud kallar oss att växa för livet och vara medarbetare i skapelsen. Så här i allhelgonatid är det många vi saknar. Jag tänker med tacksamhet på min förra biskopskollega Tony Guldbrandzén, tidigt bortgången efter sin pensionering. Han hörde till EFS och kunde väckelsens språk, där helgelse är ett centralt ord. När något var särskilt svårt eller utmanande brukade jag skämta med honom och säga: ”Tony, det är bra för helgelsen!” Han skrattade gott och svarade gärna rappt: ”Hur helgade ska vi då inte bli?” Han visste att det låg ett allvar bakom. I kampen för livet får vi växa genom Guds försorg. Det gäller för oss att leva vända mot Gud och ta emot det Gud ger. Tonys valspråk som biskop var ”Gud verkar – uppmuntra varandra”.

Växandet hör våren och sommaren till. Det är framtidens budskap. I allhelgonatid kan vi anknyta till sommarpsalmen 200, I denna ljuva sommartid, och be: ”Liksom ett träd i sol och regn, så låt min själ i Andens hägn få växa alla dagar den sommar som av nåd jag får. Gud låt mig bära frukt i år, den frukt som dig behagar.”

Över 600 personer med stort kyrkomusikaliskt engagemang har varit samlade i Uppsala till symposium i dagarna tre. Mest av allt har det varit en kyrkomusikalisk högtid i seminarier, konserter och gudstjänster. Sällan har jag hört en sådan församlingssång, föredömligt.

En hel del har analyserats och diskuterats. Den kommande revideringen av kyrkohandboken väcker frågor. En viss oro märks över nedskärningar och svårigheter att rekrytera kyrkomusiker. Organisterna minskar i antal. Men det är nog så att det mesta av nedskärningarna beror på att den kyrkliga seden viker och i spåren av strukturförändringarna tycks det tyvärr bli färre gudstjänster. Det minskar behovet av kyrkomusiker och andra som arbetar med kyrkliga handlingar och gudstjänster.

Den glädje, stolthet och tillförsikt som märktes under kyrkomusiksymposiet har ändå en grund i kyrkolivet. Kyrkomusiken i hela sin bredd har ett starkt stöd bland beslutsfattare och är mycket uppskattad i församlingarna och samhället i övrigt. När sådant som kräver regelbundet åtagande och en hel del tid har problem, håller körerna ställningarna. Det ger så mycket att vara med. Sången och musiken talar till hjärtat och ger inspiration att dela med andra. Vid symposiet försvarade många den kyrkomusikaliska traditionen och framhöll att den går att förena med behoven av ny kyrkomusik liksom med människors önskemål om att få välja sång och musik, särskilt vid de kyrkliga handlingarna.

Den ordlösa bönen – tillbedjan – öppnar relationen mellan människans hjärta och Guds hjärta. Något motsvarande sker genom kyrkomusiken. Dess språk visar på en existentiell och andlig dimension som både är personlig och öppnar för en annan verklighet än den materiella. Denna grundläggande betydelse av kyrkomusiken ville jag uttrycka när jag med stor glädje skulle förklara symposiet för invigt:

Kyrkomusiken öppnar vår inre värld av längtan efter livsmening och fördjupning. Den ger oss ett rum och ett språk för våra innersta behov som människor.

Kyrkomusiken ger oss tillgång till den stora berättelsen om Gud som livets källa, försonare och livgivare. Genom musiken och sången möter vår längtan Guds närvaro och längtan efter oss.

Kyrkomusiken bär ett kulturarv genom generationerna. Det kulturarvet vidgas när vi brukar vår tids kyrkomusik.

Det är gott att få bli välsignad tillsammans med andra i gudstjänsten. Idag fick vi ta emot den gamla, aronitiska välsignelsen med orden ur Bibel 2000 och förslaget till kyrkohandbok: ”Herren välsignar er och beskyddar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred. I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn.” Jag hoppas att det blir en övergång till detta alternativ som har ett begripligt språk och ett tydligt, direkt tilltal.

Det är nästan lika viktigt som att gå över till den moderna översättningen av Herrens bön, Vår Fader. Det finns ingen framtid i att hålla fast vid antikverade verbformer och att använda två versioner av de viktigaste liturgiska texterna. Den stora utmaningen är att fler ska lära känna texterna, förstå dem och använda sig av dem.

En del vill nog använda innehållsargument för att prästen ska använda verbformerna välsigne, bevare, låte, vare, vände och give: det är en tillönskan om välsignelse som uttalas, inte ett konstaterande av fakta. Jag har fått kritik för den välsignelse som avslutar mitt herdabrev, att jag borde använt konjunktiv: Gud välsigne/må välsigna er! Utan att här gå in på specialistfrågor om verbformerna i Gamla testamentet konstaterar jag att Bibelkommissionen har gett goda skäl för sin översättning, som dessutom är begriplig. Jag tänker också på att detta är en icke-fråga exempelvis på engelska: ”The Lord bless you and keep you.”

Jag drar också en innehållslig parallell till de ord som uttalas vid förlåtelsen, dopet och utdelandet av nattvardsgåvorna: Dina synder är dig förlåtna; Jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn; Kristi kropp för dig utgiven. Det är Gud som förlåter, döper, ger Kristi kropp och välsignar. Det som uttalas ges genom Guds ord och löften. När det gäller välsignelsen bör det uttryckas tydligt, särskilt som vi tror att Gud har vänt sitt ansikte till oss genom Jesus Kristus.

En annan aspekt är att det inte bara handlar om ord utan om en sammanhållen välsignelsehandling. Det blir tydligt genom att prästen inleder med en uppmaning – ”öppna era hjärtan för Gud och ta emot välsignelsen” – och avslutar med ett korstecken i Guds namn.

Det finns också den parallellen till förlåtelsen, dopet och nattvarden, att Gud ger och att vi får ta emot med trons förtröstan. För att välsignelsen ska bli till välsignelse behöver vi ta emot och leva av den. Den som välsignar vill att det ska gå väl för oss. Den som välsignar är närvarande hos oss.

Under veckan ska jag åka på retreat tillsammans med övriga biskopar. Det är nyttigt för oss att gå in i tystnaden, i meditation och tillbedjan inför Guds ansikte. Det gäller inte minst för mig som är (alltför) pratglad när jag är tillsammans med andra. Gud välsignar, i tystnaden är det lättare att ta emot det Gud ger.

2013 års nationella forum för sverigefinskt arbete samlas i Uppsala den 8-10 mars under temat På hjärtats språk.

Orden är viktiga, eftersom de är tecken för en verklighet. Det gör skillnad om vi uttalar ord av kärlek eller hat, samhörighet eller främlingskap. De är inte bara känslouttryck utan sanningsanspråk. Vi tror oss inte fånga in kärleken med ord av kärlek men de är tecken för kärlek och förmedlar kärlek.

Orden är viktiga. Därför är det nödvändigt att känna igen dem för att förstå vad de syftar på. Då kan vi kommunicera och göra det på ett sådant sätt att mottagaren uppfattar vad vi vill uttrycka.

Orden är viktiga. Därför har det första språket vi lär oss en särställning, det gjorde att vi kunde utveckla relationer och gå i dialog med omgivningen. Inget annat språk kan inta den platsen. Och när vi blir gamla kan det bli så att det första språket åter intar sin förstaplats om vi förlorar andra språk som vi lärt in.

På hjärtats språk uttrycker att det gäller mer än att göra sig förstådd. I annat fall kunde vi sluta med hemspråksundervisning och avsluta vårt sverigefinska arbete. Då räcker det med att alla lär sig svenska. Men människans behov omfattar mer än att kommunicera med ord.

Hjärtats språk är de språk med vilka jag förmår uttrycka det jag ser, förstår, tänker, tror, hoppas och känner. De är språk som är personliga och gör att jag får leva i en gemenskap med rötter, innehåll och sammanhang som förenar. Hjärtats språk är både mitt eget och delar av en kultur. Därför finns i hjärtats språk ord och handlingar som är unika för mig och den kultur som jag tillhör.

När jag växte upp fanns en oerhörd tilltro till det talade ordet. Det märktes särskilt i kyrkans gemenskap som förde vidare en luthersk tradition med betoning av det levande, förkunnade ordet. Detta tolkades alltför ofta som det talade eller skrivna ordet. Handlingarnas, symbolernas, konstens och dramats språk hade inte så framskjutna platser i kyrkolivet. Bättre var det med sångens, musikens, högtidernas och sedernas språk.

Medvetenheten har ökat om betydelsen av många språk för att fler ska kunna uttrycka sig på sitt hjärtas språk. Flera faktorer ligger bakom den utvecklingen. Den ekumeniska rörelsen, liturgiska förnyelsen och teologiska reflektionen i ett samhälle i snabb förändring bör nämnas. Framväxten av det etniskt, kulturellt och religiöst mångfacetterade samhället har förändrat läget. Den globala kommunikationen i det multimediala samhället har också bidragit. Hjärtats språk bär det andliga livet.

Vi ska använda en mångfald av språk. De behövs för att mångas hjärtan ska vara med.  Och de lästa, skrivna och talade språken är viktiga ur det perspektivet; det gäller de erkända minoritetsspråken och många andra. Även Sverigefödda medborgare talar flera språk. Så ser vår värld ut.

Sedan slutet av 1990-talet har vi använt två versioner av Herrens bön: den gamla Fader vår och den ekumeniska översättningen som inleds Vår Fader. Den nya blir allt mer använd för varje år. Egentligen är det ohållbart med två versioner av den bön som alla bör kunna utantill. Jag anser att det nu är dags att välja med tanke på barn, unga och de som inte är gudstjänstvana. Därför gläder det mig att förslaget till ny kyrkohandbok bara har Vår Fader som alternativ. Den gamla versionen förbjuds inte, och den kan behöva användas ännu några år när det är mest äldre som deltar i en begravningsgudstjänst.  

När jag leder gudstjänsten i en församling har jag brukat följa den lokala ordningen. Men nu vill jag konsekvent använda Vår Fader. Det avgörande är att innehållet ska vara möjligt att ta till sig för alla och att språket inte ska vara antikverat. Ord som ”varde”, ”ondo” och ”ock” hör från kommunikativ synpunkt varken till nuet eller framtiden.

Det går inte att hålla fast vid ålderdomliga verb- och ordformer, när all kraft istället behöver läggas på att dela innehållet i kristen tro med ord som öppnar och handlingar som gestaltar. Det blir heller inte mer andligt, ödmjukt eller korrekt av gammaldags språk.  För övrigt anser jag att vi i sång och liturgi alltid ska uttala mig, dig, och sig som mej, dej och sej.

Personligen skulle jag på några ställen i Vår Fader ha föredragit andra ordval. Och jag får erkänna att när jag är ensam ber jag med de gamla orden. Men det spelar ingen roll. Jag anser att det är en kallelse för mig och alla andra kyrkvana att be med ord som underlättar för alla att bli delaktiga.  Vår Fader är ju en bön om vår framtid.