I dessa tider när mer eller mindre väl underbyggda avslöjanden om missförhållanden i Svenska kyrkan spelas upp i media är det lätt att bli dyster och att självkänslan får en knäck. Vi har upplevt det förut i kommuner, ideella föreningar, fackförbund och företag. Försvaren för att unna sig något på de egna organisationernas bekostnad, i realiteten på andra människors bekostnad, tycks aldrig sina. De moraliska spärrarna slår inte till. Det ömsesidiga beroendets kulturer utvecklar sig i värsta fall i en nedåtgående spiral. En sak blir i alla fall tydlig: även kyrkan består av människor med förmåga och benägenhet att göra fel. Det kanske är en tröst. Men förväntningarna bör väl vara högre ställda än så? Och den som vill hålla sig borta från kyrkan kan alltid säga: se hur de är, de är inte bättre jag. Och så kan man leva vidare utan att bry sig.

Jag undrar om inte det som har skett ändå har en grund i en individualistisk kultur där den enskilda människan är alltings mått. I kristen tro brukar vi säga att människans inkrökthet i sig själv är en ursynd. Teologiskt och pastoralt har det understötts av en postmodern filosofi och teologi, där Gud placeras i ett oåtkomligt rum och vi är hänvisade till oss själva, våra gudsbilder, våra tolkningar och vägval. Det enda vi anses kunna säga om Gud är i metaforernas form. Ingenting vi uttrycker kan prövas mot något. Vi formar vår värld och avgör vad som är sant. På etikens område blir det intressant med etiska principer. Däremot spelar den personliga moralen en underordnad roll. En del professionella etiker särskiljer etiken från moral. Det har väl också att göra med att allt fokus i vår tid ligger på socialetiken i vår tid, inte på individualetiken. Det måste självklart få konsekvenser. Spåren förskräcker.

Det som skett får inte dölja allt det goda och trogna arbete som utförs i församlingarna. Och som biskop tänker jag på alla de medarbetare som tar ansvar varje dag och inte agerar vårdslöst med pengar och förtroende.

Mot denna bakgrund blir det livsviktigt att lyfta fram allt det stora som vi får ta emot i kyrkan. Gud har uppenbarat sig i Jesus Kristus och handlar med oss. Guds goda Ande ger oss livskraft och förnyar våra liv. Gud ger, fokus hamnar på Gud och inte på oss själva. Då kan något ske med oss.

Uppdraget är viktigt. Många i kyrkan är valda med förtroende. Vilket fint uppdrag, vilket förtroende! Särskilt om man tänker på att det är dopet som ger kallelsen till lärjungaskap och ger den teologiska grunden för uppdraget som förtroendevald. Då måste detta förvaltas så att Guds vilja sker och människor växer i tro och tar livet på allvar. Vi är till för andra. Vi förvaltar andras förtroende.

Kallelsen är viktig. Dopet förenar alla i kyrkan. Det förpliktar oss att dela evangeliet i ord och handling. Inget får skymma kallelsen. Det är en kallelse till tjänst, inte till att göra sig förtjänster på andras bekostnad. Det måste varje kyrkans vigda tjänare vara särskilt medveten om. De har avgett vigningslöften och vigts med vigningsbönens ord om att den heliga Anden ska ta dem i sin tjänst för Guds kyrka.

Då går det inte att vifta bort frågor om hur vi förvaltar och nedtona kritik. Den enda möjliga framtidsvägen är att ta uppdraget och kallelsen på allvar. I kyrkan finns alltid möjligheter till förnyelse och till att sätta andras behov i centrum.

Vi har firat Marie Bebådelsedag med dess glädjebudskap. Maria tar emot ett personligt uppdrag att föda ett unikt barn för världens skull. Hon insåg att det hon skulle göra hade stor betydelse för andra. Det var omöjligt för henne att separera de egna livsvalen från den kallelsen. Hon höll samman det personliga och gemensamma. Så måste det vara. Ingen är en öde ö. Alla livsval och handlingar får konsekvenser. Det är nödvändigt att vi inser det och tar det på allvar.

Som kyrka har vi ansträngt oss under lång tid att frikoppla oss från den gamla syndakatalog som talade om vad en kristen inte får göra. Det skulle gå att känna igen en kristen på den personliga livsföringen. För den drogberoende eller fångne i ett destruktivt beteende gav det stöd in ett människovärdigt liv. För många andra blev det kravfyllt och dömande. Syndakatalogen gav också en lagisk bild av tron och livet.

Pendeln har nu svängt över åt andra hållet. Vi ägnar oss främst åt socialetik. Vi tar del i utmaningarna i vårt samhälle och globalt. Och vi behöver ta dem på allvar – det är verkligen sant och rätt. Men ett kristet samhällsperspektiv behöver inrymma mer än socialetik.

Jag blir alltmer bekymrad över att kyrkans folk allt oftare särskiljer privat och offentligt, personligt och socialt, kollektivt och individuellt, professionellt och ideellt. Det kan vara nödvändigt i vissa sammanhang och under perioder i livet men är förödande som livshållning. Ett exempel är när medarbetare bara deltar på arbetstid eller i särskilda uppdrag men förutsätter att andra ska medverka ideellt på sin fritid. Inte är det i längden hållbart, särskilt inte för den som är vigd till livslång tjänst? Det hindrar inte att alla behöver tid för sig själva och de nära relationerna.

Att skilja mellan socialetik och individualetik är inte heller hållbart. Samhället består av människor och formas av oss gemensamt. Intresset för att analysera och utveckla etikens grundläggande principer tycks vara stort. Mindre självklart är att dra konsekvenser från de etiska grundprinciperna till de moraliska handlingarna. Vi som ägnat åt oss förändrings- och utvecklingsarbete vet att det avgörande är att vandra från vision och grundvärderingar till konkreta handlingar. Det går inte att hålla isär etik och moraliskt handlande. Personligt och socialt hör samman.

Ansvaret för våra egna liv och vår gemensamma framtid är något att reflektera över i fastetid när vi vandrar med Jesus mot korset. Vi kan göra det utan att skuldbelägga vare sig oss själva eller andra.