Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Åter en allhelgonahelg. Lövens många färger påminner om skapelsens mångfald och gör livets förutsättningar tydliga. Färgerna varierar som alltid, år från år. De återkommer men är ändå inte desamma.

Vår familj brukar vandra till graven på Gamla kyrkogården. Det är som förut om åren men ändå inte. Ett litet barn följer med för första gången. Vi går in på kyrkogården och jag tänker på när vi gick in med vår son och min svärmor. Vi insåg att hon skulle vila där, och hon var tillfreds med det. Men vår son, inte så.

Det är en solidaritetens tröst att se de många tända ljusen. Så många liv, goda minnen, förlorad framtid, smärta och längtan. Flera gravstenar vittnar om människor som jag har mött, unga och gamla. Löven i sin färggranna mångfald förkunnar. Våren och sommaren är över för denna gång, saknade. Nu går det att längta efter dem. Löv ska födas på nytt.

Det är en verklig tröst att vandra vid allhelgona med hustru, dotter och de två små. Tvååringen kommer rusande mot mig när jag återvänder efter att ha hämtat en sak. Jag ska vara med. Vi vandrar tillsammans. Hoppas att hon anar vad det betyder för mig. Hon gör nog det när jag tar henne upp i famnen. Hon är fascinerad av de många ljusen och pekar ivrigt: Titta! När hennes mamma tänder ljuset på graven blir hon stilla. Hon är tillfreds, liksom jag.

Jesus säger: ”Jag är världens ljus”. Vi behöver lyssna till honom, följa honom och vara ljus för varandra och för dem vi inte känner än. Så kan mörkret vika undan. Och hoppet leva.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Amen

Jag stannade i kyndelsmässodagens evangelium särskilt inför att den fromme Symeon väntade på Israels tröst. Det fanns nog ett stort behov av tröst med tanke på allt folket gått igenom. Behovet gällde inte en tröst för stunden utan för livet och evigheten. Den gamle Symeon väntade på Messias.

Det judiska barnet Jesus bars till templet av föräldrarna så som sed var enligt lagen, Tredje Mosebok 12 kapitlet. De kom för att helga det åt Gud. I mötet med barnet i templet förstod Symeon att Gud handlat på ett unikt sätt och nu var närvarande hos dem: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Jesus är ett fönster mot himlen. Han, som är världens ljus, är den unika ikonen. Vi är kallade att följa honom som ljusbärare, så att mörkret inte tar över. Dopljuset påminner om det.

Vi behöver mer av andlig förnyelse och fördjupning så att tron blir till liv och vi kan återspegla Gud och göra Guds vilja. Det finns fortfarande behov av tröst, den som leder oss djupare och vidare i livet.

Fastetiden närmar sig. Det är en tid för andlig fördjupning och för att omsätta i handling alla gudomliga gåvor som vi fått. Vi får ta emot och ge vidare. Tänk om vi med våra liv kunde visa på den gudomliga verkligheten, vara levande tecken för Guds närvaro i vardagen, fönster mot himlen!

Om sådana människor handlar fasteboken Vardagsikoner som prosten i Delsbo J Peter Södergård skrivit på ärkebiskopens uppdrag. Med ett jordnära och mustigt språk berättar Peter personligt om erfarenheter av människor som blir fönster mot himlen för honom. Hans fastebok är en bok för eftertanke och samtal när vi vandrar med Jesus fram till påsk. Den kan hjälpa oss att andligt fördjupa våra egna liv och att se spåren av Gud hos människor i vår närhet och runt hela vår jord. Sådana vardagsikoner visar våra behov av det Gud ger och inspirerar oss till att tjäna den gudomliga kärleken i vardagen.