Gud som är livets källa bor i ljus och skapar ljus. Det är tydligt i skapelsen, från allra första början. Ljuset behövs för livets och växtens skull. Utan ljus tar mörkret över, bildligt och bokstavligt. Det gäller för växter och djur och för oss människor.

Ljuset föder, upprätthåller och ger kraft till livet. Vi söker oss till det. Kyndelsmässodagen påminner om att det ljus som Gud ger svarar mot ett grundläggande behov som är nedlagt i allt levande. Det gäller också för livets mening och mål.

Uppenbarelsens ljus kommer från livets källa. Det är lätt att det ljuset glöms bort när dag läggs till dag och det mesta fungerar för oss. Vi har fullt upp ändå. Det gäller också i kyrkan. Det mångahanda kan ta över så att vi tappar bort det nödvändigaste. Kanske står vi där med fokus på oss själva och vad vi förmår.

Det räcker inte med vår erfarenhet, vad vi ser, inser och tolkar. Det fordras att något upplyser vårt inre och handlar med oss, så att vi får kontakt med livets ursprung, mening och mål. Vi förfogar inte över det. Det krävs att något utanför oss kommer till oss.

Här har dock en avgörande oklarhet och osäkerhet uppstått genom den teologi som brett ut sig under de senaste årtiondena under inflytelse av ett postmodernt filosofiskt tänkande. Den kristna tron placeras i ett personligt rum som är oåtkomligt för andra. Innehållet i den gudomliga uppenbarelsen kan inte fastställas. Allt är tolkning i en personlig gudsrelation. Gud och uppenbarelsen kan enbart uttryckas i metaforer. Har då något ändrats genom Jesus Kristus? Är vi enbart hänvisade till oss själva?

Jag gläder mig över att vår kyrka nu om än väl sent gör en tydlig satsning på att ”dela tro – dela liv”. Jag brukar tala om att vi har ett stort undervisnings- och lärandeunderskott. Med det avser jag ett underskott i kunskaper om kristen tro, erfarenhetet av kristet liv och relationer till kyrka och kristen tro. De är alla viktiga om fler ska finna vägar in i kristen tro och ett liv i tro. Vägen kan se olika ut: den kan börja med kunskaper, erfarenheter eller relationer. Det är när vi ser att kristen tro handlar om våra egna liv som tron föds. I Guds ljus ser vi ljus.

Det finns två teologiska perspektiv på gudomligt och mänskligt som är nödvändiga att hålla samman. De belyser tron som erfarenhet (fides qua) och som innehållet i tron (fides quae). De svarar mot tron som förtröstan på Gud och tron som Guds löften och handlande med oss. Utan gudomligt innehåll – inget att förtrösta på. Utan erfarenhet – tron tar inte gestalt i våra liv. Jesus är världens ljus. Den försoning som Gud ger genom honom helar vår Gudsrelation. Vi sänds till försoningens tjänst, vi kallas att vara ljusbärare.

Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Sänd oss som ljusbärare till andra. Amen

Stjärnor står oftast för något positivt, trots att de kan symbolisera helt olika saker. Stjärnorna på himlen lyser vackert och bildar tecken. Stjärnor som vi beundrar har uträttat något stort inom ett visst område och är berömda för det. När jag gick i lågstadiet klistrade läraren ibland in en guldstjärna i rättstavningsboken som beröm. Till de som gör något gott för oss kan vi skämtsamt säga att de får en stjärna i himlen. En stjärna placeras före födelsedagen i dödsannonser och på gravstenar. Stjärnor i olika färger symboliserar ideologier och pryder flaggor. Viktigast av alla är vår ledstjärna.

Det finns många stjärnor att följa. Det livsviktiga för oss är att följa den stjärna som leder hem till Gud.

Stjärntydarna – eller de tre vise männen som vi brukar kalla dem – försökte tolka skeendena och framtiden med hjälp av stjärntecken. De reste långt för att nå Jerusalem, eftersom de hade kommit fram till att en judisk kung fötts och ville hylla den nyfödde. Genom att följa en nytänd stjärna som blev en ledstjärna till Betlehem fick de vara med om ett genombrott i historien. De fick del av en gudomlig uppenbarelse när de kom till det enkla stallet. Gud handlade, Guds son var där.   

De vise männen från Östern har inspirerat till vidare tolkning och reflektion. Något som fascinerar mig är att de sökte Gud och därför framstår som representanter för jordens alla människor. De längtade efter att få kontakt med det gudomliga och visade så stor tillit till att det kunde ske att de tog med sig heliga gåvor. Denna gång blev deras längtan besvarad genom att Gud kom till dem, var närvarande inför deras ögon. De fick del av mer än de själva kunde hoppas på genom sin egen stjärntydning, som alltid är begränsad av människans förmåga och dunkla blick.

En motsvarande erfarenhet som de tre vise männen gjorde reformatorn Martin Luther 1500 år senare i mötet med Bibeln. När han studerade de bibliska skrifterna kom han fram till att det finns ett centrum och en röd tråd i dem. Han beskrev Jesus Kristus som Bibelns kärna och stjärna. Jesus är centrum och avgörande vägvisare i det frälsningsskeende som Bibeln berättar om. Det fortsätter när vi finner Gud genom Jesus och låter det mötet forma livet. Vi utmanas då att bli missionärer och dela det vi funnit med andra. Så fortsätter Guds uppenbarelsehistoria.