Den som sett på reklam TV under året kan inte ha undgått hur spelbolagen växer i antal. Redan under våren var ökningen dramatisk och den tycks ha tilltagit under hösten. De är nu så många nu att det behövs särskilda hemsidor för att få överblick över dem.
Lockropen i spelbolagens reklam uppvisar en aldrig sinande kreativitet. Startkapital erbjuds, vinsterna utbetalas inom fem minuter och så vidare. Riskerna för förlust redovisas inte. Stora summor utlovas, som i verkligheten bara några få kan få dela av och de många spelarna med förluster betalar för.

Med tanke på ökningen av spelbolag och att en allt större del av reklamtiden i TV kanalerna finansieras av dem måste verksamheten gå med stor vinst genom att locka många att spela. Stora pengar hamnar utomlands. Beskattningen är låg.

En viss skärpning av kontrollen över spelbolagen är på gång men kommer knappast att råda bot på detta växande samhällsproblem. I den politiska debatten har det varit tyst. I medierna förekommer enstaka inslag. Det berättas om alla idrottsutövare och tränare som tydligen medverkar i reklamen utan större betänkligheter – med ett undantag, Charlotte Kalla som fått höra om konsekvenser för dem som hamnar i spelberoende och förstör för sig själva och andra. I ett annat inslag berättas om den spelare som förlorat miljoner och bjudits på resor och annat av spelbolag för att fortsätta sitt spelande.

Det här kommer inte att gå väl för många spelare och deras nära och kära. Det är dags att detta samhällsproblem uppmärksammas på allvar. Liksom i de flesta andra samhällsfrågor finns också ett grundläggande personligt ansvar för de egna handlingarna och deras konsekvenser för andra.

Under denna vecka i kyrkoåret är temat Samhällsansvar. Även i kyrkan är det alltför tyst om spelandet som samhällsproblem. Enskilda medarbetare möter människor som är spelberoende och försöker hjälpa dem i den utsatta situation som de och deras kära befinner sig i. Det är viktigt att problematiken tas upp i församlingarna, inte minst i konfirmand- och ungdomsverksamheten.

En av Dagens böner från den gångna söndagen täcker in den här utmaningen för oss:
O Gud, du som har satt oss att leva här i världen, låt oss besinna vårt ansvar, så att vi alltid tjänar dig och vår nästa. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Tillsammans med stiftsdirektor Solveig Ininbergs och stiftsstyrelsens vice ordförande Anna-Lena Arousell Berglund har jag besökt Zimbabwe och vår evangelisk-lutherska systerkyrka i en avgörande tid i landets historia. Den 93-årige ledaren och enväldshärskaren Robert Mugabe har tvingats avgå. På en och en halv månad har mycket skett. Det är samma parti i ledningen, och någon avgörande ideologisk förändring är knappast att vänta. Presidenten Mnangagwa är åldrad och har varit med sedan frigörelsen från den engelska kolonialmakten. Kan man vänta någon avgörande förändring?

Men verkligheten tränger sig på. Folket måste ha mat. Det håller inte med 90 % arbetslöshet. En regim kan inte plundra sitt eget folk. Som exempel har polisen i Zimbabawe ägnat sig åt att bötfälla människor, inte minst vid vägspärrar. Medlen har inte tillfallit statskassan utan gått direkt till klanen Mugabe och på senare tid särskilt till hans hustru Grace Mugabe som aspirerade på att bli president. Det blir för mycket för militären och andra ledande kretsar.

I slutänden kan inte ens en diktatur bestå utan någon form av legitimitet. Ett tänkbart framtidsscenario kan vara en kinesisk modell med stark marknadsekonomi och enpartistyre. Konsultationer med Kina har skett före det som i realiteten var en militärkupp. Men jag kan ha fel. Den nye presidenten har utlovat fria, öppna och transparenta val i augusti. Så blir det nog, och utan våld som tidigare. Saken är ju den att lättnaden och glädjen är så stor att det regerande partiet Zanu-PF bör vinna lätt, särskilt som det gjort oppositionens frågor till sina. Oppositionen är försvagad. Frågan är vad som sker på sikt.

Jag kan tycka att de mycket vänliga zimbabwierna är på gränsen till naivt optimistiska. Kanske har de rätt. Det kan knappast bli sämre. Det som omedelbart märks för oss som varit här under flera skeden i statens och kyrkans historia är att det medmänskliga klimatet är ett annat. Har man låtit människor gå ut på gatorna och skrika ut sin protest är det svårt att vända tillbaka till tystnad. Människor samtalar öppet om samhällets situation och politik. De statsstyrda tidningarna är för första gången intressanta att läsa. Här kan man ta del av brister i samhället, den nya regeringens kamp mot korruptionen och prisökningar, oppositionsledarens återkomst efter sjukdomsbehandling och kritiska inlägg mot generaler. Och presidenten talar om landets återkomst i en internationell gemenskap med behov av olika former av internationella relationer.

I den här situationen samlades vi i Zishavane som är stiftshuvudstad i det centrala stiftet, där spåren av den svenska missionen är som mest påtagliga efter 114 år. Den gamle vännen biskop Naison Shava avgick efter elva år som biskop, varav fem som den förste ledande biskopen. Han besökte Sverige som ansvarig för ungdomsutbyte redan på 1980-talet, och många gånger därefter. Hans betydelse kan inte överskattas. Många vittnesbörd framfördes om hans lutherska identitet, kamp mot rasismen, organisationsförmåga, stöd för kvinnor och handledning av präster. I mitt tal vid hans avtackning utnämnde jag honom till svensk. Då svarade han: ”Tack så mycket! Hur mår du?” Jag sa: ”Bra. Gott att vara här oss dig idag”. Han sa: ”Tack!”

Den tredje söndagen i Advent vigdes en av hans prostar Kenneth Zibanda till efterträdare. Han går i Shavas fotspår med en evangelisk-luthersk profil, är drivande och kommunikativ. Liksom Shava har han varit i Sverige. Vi överlämnade som gåva till honom ett glashantverk från Ulva Kvarn utanför Uppsala med inslag av stiftets och domkyrkans färger gult och rött.

Våra kyrkor har en oupplöslig relation alltsedan 1903, först som moder- till dotterkyrka, nu som systerkyrkor. Vi har mycket att lära och dela med varandra. Uppsala stift har en vänstiftsrelation sedan 1995, nu bekräftades den för ytterligare fyra år genom det avtal som undertecknades.

Den sista aftonen under vårt besök var vi inbjudna till hemmet hos biskopen i västra stiftet Michael Dube och hans familj. Det berörde. Hans familj är en utvidgad familj med två släktingars barn som de tagit hand om. Alla deltog och delade med sig på olika sätt, socialt och andligt Vi kände oss inlemmade i deras vidare familj. Jag fick förmånen att som biskop välsigna oss alla.

Det var stor uppslutning och bred representation vid biskopsvigningen. Det gällde inte minst för anglikanska kvinnliga biskopar från Australien, England och USA. Här fanns också biskopar från Bangladesh, Church of Ireland och jag från Svenska kyrkan. Noterbart var också den ekumeniska representationen med den romersk-katolske ärkebiskopen i Cardiff i spetsen, som deltog i processionen och vigningsmässan iklädd liturgiska kläder. Jag har sällan deltagit i en så aktiv gudstjänstförsamling som sjöng så att katedraltaket höll på att lyfta. Jag är van vid att anglikanerna sjunger med glädje, föredömen för oss är de. Men detta var något extra. Den irländske biskopen bredvid mig kommenterade att walesarna sjunger mest och bäst.

Uppsala stift har Llandaff som vänstift. Vigningen gav mig möjlighet att bekräfta vår relation och inleda gemenskapen med June som stiftsbiskop. Hon har en gedigen bakgrund, är kompetent och ger ett gott kommunikativt intryck. Närmast kommer hon från den kända katedralen i Salisbury, England som domprost i 13 år, sammanlagt präst där i 22 år. Många därifrån ville delta i högtiden. Biskopen i Salisbury Nicholas Holtam, som är känd för sitt engagemang i klimatfrågan, predikade över Joh 21:15-19, där Petrus tre gånger svarar att han har Jesus kär och sänds till att ge Guds folk den andliga näring vi alla behöver. En god text och predikan när en syster i Kristus vigs till tjänst.

Uppsala stift har två andra vänstift/kyrkor som står i olika traditioner och möter skilda sociala utmaningar: evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen och Evangelisk-lutherska kyrkan i Zimbabwe. Den äldsta relationen är till kyrkan i Zimbabwe, som grundades 1903 som en dotterkyrka men numera är en systerkyrka. Relationerna utvecklas steg för steg mellan vänstiften och deras församlingar. Det är oerhört värdefullt att dela kunskaper och erfarenheter. Vi förenas och möts i en andlig gemenskap som bär uppdraget att dela evangelium i ord och handling. Den världsvida kyrkan, som samtidigt är lokal och global, blir synlig för oss. Jesus förenar och enar.

Jag tillönskar oss alla ett nådens år 2017. Efter ett oroligt, polariserat och ganska bekymmersamt 2016 känns det angeläget att få uttrycka det. Det gäller även för arbetet med kyrkohandboken som går in i slutfasen.

Med förundran har jag följt debatten om kyrkohandboken, som främst tycks handla om processer, personfrågor och kommunikation eller brist på kommunikation. Remissomgångar har genomförts och en revisionsgrupp arbetar med att ta fram ett slutförslag. Innan förslaget ens är klart pågår olika aktioner för att underkänna och stoppa det. Agerandet inger inte förtroende. Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag. Detta ska sedan bearbetas i kyrkostyrelsen efter samråd med biskopsmötet innan det går till fortsatt behandling i kyrkomötets läronämnd, utskott och plenum.

Från flera håll framförs att det kommande handboksförslaget bör antas som en bilaga till 1986 års kyrkohandbok. Vad är avsikten? Det är ju onödigt när 1986:an kommer att inrymmas i den kommande kyrkohandboken, utom den liturgiska sångvarianten Tonus ferialis som knappast använts. Det är svårt att tolka förslaget om en bilaga på annat sätt än att en lägre kvalitetsstämpel ska sättas på de nya delarna. Det är heller inte rimligt med en sådan uppdelning när Kyrkohandboken är ett grundläggande dokument som ska uttrycka vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Gudstjänsten är grundläggande för kyrkans identitet och enhet.

Den kyrkomusikaliska kritiken riktar främst in sig på den nya gudstjänstmusiken. Det som kommer bort i debatten är att kyrkomötet gjort en tydlig beställning om gudstjänstmusik med olika karaktär. Ska kyrkostyrelsen återkomma med ett förslag som inte svarar mot kyrkomötets beslut? Dessutom riktas kritik mot att behålla den musikaliska serien Tonus solemnis från 1986 (alternativ A i 2016). Med hänvisning till ny forskning anses denna behöva revideras. Det tycks växa fram en samsyn om att ett sådant arbete bör genomföras. Men det hinner inte bli klart i rimlig tid.

Mot den här bakgrunden anser jag att kyrkan behöver finna en form för auktorisation av reviderad och ny gudstjänstmusik. Motsvarande behövs för att anta nya psalmer.

Det är viktigt med igenkännandets glädje i gudstjänsten. För gudstjänstlivets utveckling är det nödvändigt att de som firar gudstjänst har kunskaper och erfarenheter om texterna och gudstjänstmomenten. De måste kunna sjunga de liturgiska sångerna. Det är en stor pedagogisk utmaning att ge deltagarna insikt, hemkänsla och gemenskap i gudstjänsten. Men så kan fler finna vägen in i gudstjänsten och bli verkligt delaktiga.

Med tanke på hur gudstjänstlivet utvecklats under de senaste decennierna och de stora skillnaderna mellan församlingarna är jag förundrad över att det – trots alla åsiktsskillnader i övrigt – tycks råda så stor samstämmighet om att vi i praktiken ska släppa gudstjänstmusiken fri. Det blir konsekvensen om en församling kan anta egen gudstjänstmusik utan tillstånd av domkapitlet. Några anser att det räcker med att det gregorianska alternativet A antas, så kan resten släppas fri, andra vill ha flera alternativ men tillåta att församlingar använder annan gudstjänstmusik utan prövning. Jag anser att detta är en förödande hållning. Hur ska barn, unga och äldre introduceras i gudstjänsten? Hur går det med igenkännandet i den egna församlingens gudstjänst och vid besök i en annan? Här spelar gudstjänstmusiken stor roll. Jag säger ja till mer variation i texter och musik men inom ramen för en kyrkohandbok, som senare kan kompletteras med auktoriserad gudstjänstmusik. Det handlar också om kvalitetssäkring.

Vi har en del att lära av andra kyrkor hur kyrkohandboksfrågorna kan hanteras. Ta exempelvis den engelska kyrkan som inrymmer en större bredd när det gäller andliga och liturgiska traditioner än Svenska kyrkan. Det återspeglas i deras kyrkohandbok, som antas som ett gemensamt dokument för en enhet i försonad mångfald. Kyrkohandboken accepteras av alla. Det är självklart att församlingarna väljer den ordning som bäst uttrycker deras andliga tradition och lokala förutsättningar. Och handen på hjärtat: nog är det väl fler än jag som inte använt all text och gudstjänstmusik i 1986 års kyrkohandbok? Det behöver vi heller inte göra med den kommande kyrkohandboken. Dessutom är det inte möjligt ur ett församlingsperspektiv med de olika förutsättningar som råder.

Mycket har hänt sedan 1986 och det behövs en uppdatering av texter och gudstjänstmusik, men det är inte det som ensamt ger en gudstjänstförnyelse. När jag reser runt i stiftet märks väldigt lite av den polariserade debatt som förs i olika media. 2016 års handboksförslag används. Det finns en stark förväntan. Vi behöver en förnyad, delvis ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

Den senaste tiden har varit varierande och händelserik för mig. Först en veckas upplyftande visitation i Knivsta med goda medarbetare, engagerade förtroendevalda, många ideella och ett församlingsliv i tätort och landsbygd, där gudstjänster firas med delaktighet varje sön- och helgdag i församlingskyrkorna, konfirmand- och ungdomsverksamheten svarar mot ungdomars andliga och sociala behov, diakonin når de utsatta och pastoratet gör en viktig insats i bygget av ett gott samhälle. Visitationen avslutades med att vi firade en sådan mässa i S:ta Birgitta kyrka som kan kallas en delaktighetens mässa.

Som alltid tillkommer personliga samtal när det funnits tid. Så prostmöte måndag och tisdag på stiftsgården i Undersvik, där vi fick dela erfarenheter och föra pastoralstrategiska samtal om de utmaningar vi står i som församlingar, stift och kyrka i vårt samhälle och internationellt.

Varje människa ska behandlas med en sådan värdighet att det blir uppenbart för alla att hon är oändligt värdefull. Så också i kyrkan. Därför måste det vara absolut nolltolerans mot sexuella övergrepp. Kontaktpersonerna i stiften står på de utsattas sida. Det kändes viktigt att tacka ja till inbjudan att på onsdagsmorgonen vid deras samling i Uppsala reflektera över hur vi kan värna varje människas värdighet och integritet.

Sedan iväg till flygplatsen för tre dagar i Lettland. Väl framme i Riga åkte jag direkt till den lutherska domkyrkan för en mässa som inledde den femte teologiska konferensen för Borgågemenskapens lutherska och anglikanska kyrkor. Svenska kyrkan representeras också av professor Sigurd Bergmann, komministern teol dr Anders Mogård, forskningschef Cecilia Nahnfeldt, och ekumenikchef Jenny Sjögreen.

Temat för konferensen är The Spirit of God in the Life of the World (Uppb 3:20-22). Det handlar alltså om vad Anden säger till oss i om uppdraget i dagens värld och det europeiska samhället. Temat belystes ur många perspektiv genom bibelstudier, föredrag, diskussioner och gruppsamtal: hur vi talar om Gud i dagens samhälle; Borgågemenskapen och dess fortsatta resa; de ekumeniska dialogerna; mångfalden inom kyrkogemenskapen och kyrkornas olika kontexter; betydelsen av de karismatiska rörelserna; migrationen som utmaning för kyrkorna; ekumenik i praktiken som framtidsväg för Borgågemenskapen. Alltså många ämnen och intryck, därmed mycket att reflektera vidare över. Men det fanns också tid för personliga möten och ett par timmars för promenad i Riga sista dagen. Se bilden.

Lettiska kyrkan i Lettland har aldrig skrivit under Borgådeklarationen utan har endast deltagit som observatör. Numera är den Lettiska kyrkan utomlands helt självständig och har upptagits i Borgågemenskapen. De har gått skilda vägar teologiskt. Splittringen är nu synliggjord när utlandskyrkan har en kvinna som ärkebiskop, Lauma Susevic, medan hemkyrkan i juni 2016 gått ett avgörande steg vidare genom att i sin konstitution införa en bestämmelse om att endast män får vigas till präster. Sedan 1993 då Janis Vanags blev ärkebiskop har det varit praxis. Inte heller när två nya biskopstjänster infördes gjordes något för att åter göra det möjligt för kvinnor att prästvigas. Utlandskyrkan har dessutom några egna präster och församlingar i Lettland.

Teologikonferensen präglades i viss mån av de spända för att inte säga konfliktfyllda relationerna. Den inhemska kyrkan tog demonstrativt liten del i konferensen. Det är uppenbart att Lutherska världsförbundet kommer att påverkas negativt av utvecklingen. Borgågemenskapens kyrkor står samlade bakom Lettiska kyrkan i utlandet i en kyrkogemenskap som utvecklas och fördjupas.

14 biskopar från vardera Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT) och Svenska kyrkan har varit samlade till gemensamt biskopsmöte i Rättvik under fem dagar och därefter i de olika stiften. Det har varit dagar av andlig gemenskap, lärande och delande av erfarenheter.

Med tanke på att det finns konfliktpunkter främst i etiska frågor är det kanske inte så förvånande att journalister ställer frågor om homosexualitet och samkönade äktenskap när de båda kyrkornas biskopar samlas för första gången på det här sättet. Men det börjar bli tjatigt kan jag tycka. Fast vi har väl själva bidragit till det inskränkta perspektivet på vad som är avgörande för kyrkans uppdrag i samhället. En fråga om syftet med det historiska biskopsmötet kunde varit journalistiskt motiverat. Jag kan försäkra att vi inte gömda undan några kontroversfrågor, de kom upp när någon ville, främst i personliga samtal.

Vi samlades för att belysa de utmaningar vi står inför och dela kunskaper, erfarenheter och perspektiv. Allt i syfte att förstå hur de olika sammanhang våra kyrkor står i påverkar oss som ledare och kyrkor och att stärka förtroendet mellan oss. I dagliga andakter och gudstjänster speglade vi oss i Apostlagärningarnas berättelser om de första kristna. Förkunnelse, bön, liturgiska läsningar och sånger gav ingång till analys och delande. Det slog mig att de flesta av psalmerna och sångerna var andligt innerliga och Jesuscentrerade. Det återspeglar att vi har en gemensam och ännu levande historia.

Efter en vecka tillsammans kunde vi utan svårigheter och i stor enighet göra ett gemensamt uttalande med uppmaningar till våra kyrkor och våra egna förpliktelser som ledare. Originalet är på engelska men finns nu också i svensk översättning: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1305786. Jag hoppas att det gemensamma biskopsmötet och uttalandet också kan få positiva återverkningar i Lutherska världsförbundet. Det bör ha betydelse att biskopar i två av de största medlemskyrkorna i en konfliktfylld tid väljer att samtala om hur de stora utmaningarna ska kunna mötas gemensamt och i den kontext vi själva lever.

Det har varit mycket inspirerande att ha två av biskoparna som gäster i Uppsala stift några dagar, särskilt som båda har varit och är framträdande när det gäller kyrkans mission i Tanzania och i grannländerna, särskilt Malawi och Burundi. Biskop Job Mwbilo från sydvästra stiftet har varit ordförande i en styrelse för evangelisation och mission medan biskop Ambele Mwaipopo från Lake Tanganyika-stiftet har varit kyrkans missionssekreterare. De har mycket att bidra med inte minst när det gäller hur vi kan gå in i dialog med människor av annan tro utan att sudda ut vår kristna tro och kallelse. De underströk vänskapens betydelse och att det är nödvändigt med samverkan för att undvika polarisering i samhället och att motverka religiös extremism.

När missionärer förr i tiden levde under lång tid hos de kyrkor i andra världsdelar som numera är våra systerkyrkor ledde det till ett personligt, andligt och socialt delande. Berättelser fördes hem och inspirerade till engagemang för mission och internationell diakoni. När de unga kyrkorna blev självständiga och skulle klara sig själva försvann en stor del av delandet på plats och berättelserna tystnade alltmer. Vid vårt gemensamma biskopsnöte efterfrågades fördjupade relationer och ömsesidigt lärande genom nya former av utbyte. Utbyggnaden av vänstifts- och vänförsamlingsrelationer samt volontärverksamhet är sådana exempel. Fler personliga berättelser behövs om hur den stora berättelsen om Jesus Kristus tar gestalt i de liv vi lever med sina olika förutsättningar. Vi kan glädja oss över att evangeliet förenar och att vi också känner igen oss i våra kristna syskons erfarenheter. Det fick vi göra redan under den gångna veckan.

Vi måste stå upp för de mänskliga rättigheterna, inklusive yttrandefriheten. När terrorister tränger in på satirtidningens redaktion och dödar för att tysta måste dådet fördömas. Det är glädjande att så många sluter upp för att markera mot terrorismen och för yttrandefriheten. Samtidigt noterar jag att i stort sett ingen i media diskuterar vad den attackerade tidningen torgför. Alla ville plötsligt vara Charlie: ”Je suis Charlie.” Kan det bero på att det just var journalister som dödades? Någon nämnvärd kritisk granskning verkar inte finnas, konstaterade jag senast idag när jag lyssnade på God morgon världen i P 1 på väg till festmässa i Lövstabruk. Självklart ska yttrandefriheten finnas även om vi ogillar innehållet i det som yttras. Påven Franciskus är dock betänksam.

Yttrandefrihet är en rättighet och en skyldighet som måste praktiseras utan att förolämpa, sa Franciskus i veckan under en resa till Filippinerna. Han framhöll samtidigt att religion inte får rättfärdiga våld. Uttalandet har tolkats som att påven vill begränsa yttrandefriheten. Jag hoppas verkligen att han inte menade det, den får inte begränsas.

Påven har dock en poäng i det han säger: – Du får inte provocera, inte kränka, du kan inte förlöjliga andra människors tro. När satirtidningen efter dådet trycktes i miljonupplagor på många språk anser jag att en gräns passerades. Det var något mer och annat än ett försvar för yttrandefriheten. Medierna rapporterar nu – överraskade? – om att muslimer i många länder känner sig provocerade över att deras tro förolämpas. Den oproportionerliga distributionen av satirtidningen leder till polarisering och spelar extremisterna i händerna.

Man ska komma ihåg att det sedan gammalt finns en betydande religionskritik i Frankrike. Tidningen Charlie Hebdo förlöjligar på ett ganska vulgärt sätt inte bara muslimer utan även judar och kristna. Det leder inte till något gott när det som människor håller heligt förnedras. Jag försvarar utan förbehåll journalisternas rätt att skriva vad de vill och tar avstånd från dödande våld mot dem. Men det som skett motiverar inte det som sedan skett, att muslimer direkt provoceras och terroristerna därmed får mer bränsle på intoleransens och den religiösa extremismens brasa.

Det hör till att vara människa att växa, både bokstavligt och bildligt. Det går knappast att tänka sig att stanna upp, att i fortsättningen bara vara det man är. Genom nya kunskaper och erfarenheter kan vi utvecklas och fördjupas. I allhelgonatid påminns vi om att ta vara på livet, själva och tillsammans.

Det förgångna blir närvarande och påtagligt för oss. Smärtsamma upplevelser, tragiska förluster och alla goda minnen som vi bär med oss aktualiseras. Vi minns dem som inte längre finns mitt ibland oss. Vi får tacka för alla som gjort våra liv rikare och låtit oss att växa som människor. Det är också viktigt att inte glömma det svåra, att lära av det som varit och ta till sig det som bär vidare.

Helgelse är ett teologiskt ord för att växa som kristen människa, som människa och kristen. Kristen tro ger fördjupning åt mitt liv som människa. Alltså måste helgelsen vara viktig. Själv ser jag den som Guds handlande med mig, varje dag, hela livet. Det är inte lätt, om ens möjligt, att se några resultat, att jag blir heligare och mer helgonalik. Fast det är vår kallelse. Helgon vittnar ju med sina liv om att Gud lever, som ärkebiskop Nathan Söderblom uttryckte saken för ett sekel sedan.

Vem åstadkommer helgelse? Jag eller Gud? Jag tror att allt som gäller min frälsning och andliga växt är Guds verk. Det är bara möjligt för Gud. Om helgonens liv visar att Gud lever betyder ju det, att det är Gud som helgar. Men det är också så, att jag har friheten att stänga dörren för Gud och avstå från att lyssna till Gud.

I en kyrka som har rötter i 1500-talets lutherska reformation är det inte alldeles okomplicerat att tala om helgelse. Det avgörande är att Gud handlar av nåd med oss. Inga mänskliga meriter gäller inför Gud. Människan får en rätt relation till Gud (blir rättfärdiggjord) av nåd genom tron. Kan man då i en luthersk bekännelsetradition tala om helgelse i betydelse av att andligt tränas som människa. Leder inte det till att fokus läggs på människan, vad hon ska åstadkomma, medan Guds frälsningshandlande av nåd förminskas?

Det här är en intressant teologisk fråga. Jag har just börjat läsa en nyutkommen bok av Karin Johannesson, Helgelsens filosofi. Om andlig träning i luthersk tradition. (Verbum 2014) som ger en avancerad analys av den. Boken ingår i en skriftserie inför 500-årsjubiléet av reformationen 2017. Bra för den som söker teologisk fördjupning.

Gud vill mer med oss än att bara ta emot oss av nåd och bekräfta att vi är älskade sådana vi är. Gud kallar oss att växa för livet och vara medarbetare i skapelsen. Så här i allhelgonatid är det många vi saknar. Jag tänker med tacksamhet på min förra biskopskollega Tony Guldbrandzén, tidigt bortgången efter sin pensionering. Han hörde till EFS och kunde väckelsens språk, där helgelse är ett centralt ord. När något var särskilt svårt eller utmanande brukade jag skämta med honom och säga: ”Tony, det är bra för helgelsen!” Han skrattade gott och svarade gärna rappt: ”Hur helgade ska vi då inte bli?” Han visste att det låg ett allvar bakom. I kampen för livet får vi växa genom Guds försorg. Det gäller för oss att leva vända mot Gud och ta emot det Gud ger. Tonys valspråk som biskop var ”Gud verkar – uppmuntra varandra”.

Växandet hör våren och sommaren till. Det är framtidens budskap. I allhelgonatid kan vi anknyta till sommarpsalmen 200, I denna ljuva sommartid, och be: ”Liksom ett träd i sol och regn, så låt min själ i Andens hägn få växa alla dagar den sommar som av nåd jag får. Gud låt mig bära frukt i år, den frukt som dig behagar.”

I lördags var jag på Världsdag i Gävle tillsammans med många internationella ombud och andra engagerade. Världens behov stod i fokus. Självklart måste det vara så på en världsdag, och kyrkans uppdrag är ju att dela Guds mission i världen. Det handlar om hela världen, inte bara en del av den. Det handlar om hela människan, inte bara en dimension. Det handlar om alla aspekter på kyrkans uppdrag: att dela evangeliet i ord och handling, samverka med systerkyrkor, tillgodose människans grundläggande behov samt verka för rättvisa, fred och mänsklighetens överlevnad. När det gäller människans och mänsklighetens grundläggande behov är det naturligt att samverka med alla människor av god vilja, med andra kristna och dem som bekänner en annan religiös tro. Har vi då något specifikt att bidra med?

Som kristen är jag människa i grunden. Som kristen är jag en fördjupad människa. Alltså måste det finnas en gemenskap med andra människor och dessutom något som jag kan bidra med som kristen. I mässan på Andra söndagen i påsktiden reflekterade jag över temat påskens vittnen. Det är verkligen vårt uppdrag att vittna om att döden och allt som kan förknippas med den inte har sista ordet. Och vittna om att livet segrar. I mässan stannade jag själv inför en text ur Första Petrusbrevet 1:3f: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen”. Smaka på det: vi är hoppets människor. Vi har en framtid hos Gud. Det finns något mer än det vi kan se och ta på.

Det hopp som har sin grund i det Gud gör genom sin Son har dessutom betydelse för oss här och nu. Texten fortsätter: ”Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.” Hoppet om den slutliga befrielsen från allt ont får bära vår vardag och dra oss framåt. Som hoppets människor har vi ett uppdrag: hopp. Jag tror att vår kallelse är att bidra med ett hoppets perspektiv i alla de utmaningar vi gemensamt står inför som samhälle och kyrka. Vårt hopp föds av det som Gud gör och ger. Guds rike ska segra och vi kan bidra till att det tar gestalt mitt ibland oss.

På måndagen var jag tillbaka i vardagen för ett möte om strukturfrågor i vackra Roslagen med kyrkoherdar och förtroendevalda ordföranden i Upplands östra kontrakt. Vi står inför en nödvändig förändring av pastoratsindelningen med förhoppningsvis bevarad och möjligen utvecklad församlingsstruktur. Humöret var gott och samtalen uppriktiga. Vi samtalade om de olika former av bärkraft som är nödvändig: pastoral, organisatorisk, ekonomisk och demokratisk. Det är viktigt att se helheten och att kyrkans uppdrag får stå i fokus för det fortsatta arbetet.

Det finns berättigade anledningar till oro vare sig vårt perspektiv gäller världen, det egna livet eller kyrkan. Just därför är det nödvändigt att hämta andlig kraft hos Gud så att livet förnyas. Så kan vi vara hoppets människor och dela hoppet med andra.

Solen skiner och gräset växer. Pepparlaxen och romsåsen smakar bra. Målarburkarna töms på innehåll. Även slyet växer, men lien och motorsågen finns i beredskap. Det är viktigare att slappna av i de sköna utemöblerna. Nu finns tid för eftertanke. Hoppas att du också har det.

Vår gudsrelation lever av Guds nåd, och Gud leder oss till att ta ansvar. Den omfattar hela vårt liv. Det uttrycks i den vision för Uppsala stift som stiftsfullmäktige antog i maj: Hållbar gemenskap där tro och liv kan växa. Det är ett hoppfullt evangelium som får konsekvenser.

Den 27-29 augusti har vi diakon- och prästmöte med temat Liv i försoning. Jag förbereder mig under sommarveckorna och reflekterar utifrån de tolv vägvisare för kyrkan som jag delade vid en framtidsdag i februari och nu också här för din eftertanke i skön sommartid.

Att vara kyrka är

Þ    att hävda människans oändliga värde oberoende av förmågor och prestationer

Þ    att möta medmänniskors behov oavsett deras personliga förutsättningar, livsåskådning och religion

Þ    att kämpa för fred och rättvisa åt alla och att varje människa behandlas med värdighet

Þ    att vara närvarande i sårbarhet och utsatthet, glädje och hopp, i livets avgörande skeden och i vardagen

Þ    att gestalta Guds närvaro så att medmänniskor ser att Gud möter deras längtan

Þ    att dela evangeliets stora berättelse så att den personliga berättelsen får plats i den 

Þ    att förkunna Guds solidaritet med människan, försoning och det nya livet genom Kristus

Þ    att vara en livsgemenskap, där frågorna om livets ursprung, mening och mål bearbetas och det finns möjlighet att växa som människa och kristen

Þ    att fira gudstjänst enkelt och varierat, med andligt djup och delaktighet i de heliga gåvorna

Þ    att gestalta delaktighet som tecken för ett samhälle där alla får vara med och för en kyrka som är en enhet i försonad mångfald

Þ    att leva i global solidaritet så att mänsklighetens ödesfrågor tas på allvar

Þ    att förkunna hoppet om ett framtidsland där alla relationer är helade och Guds vilja råder.