Det finns mycket att glädjas över efter ännu ett kyrkoval. Det blir som tidigare en bred representation i beslutsorganen. Det är viktigt för kyrkans förankring. Vi kan vara tacksamma över de förtroendevalda som ställer upp och tar ansvar. Det ökade valdeltagandet innebar också att inflytandet från politiska krafter som vill förändra kyrkan i en svensk-nationalistisk riktning kunnat begränsas. Vår kyrka har sina rötter i det heliga landet och är en del av den världsvida kyrkan. Försöket att tysta kyrkans röst i det svenska och globala samhället kommer inte heller att lyckas. Det hör till kyrkans uppdrag att dela evangeliet i ord och handling.
Kyrkan riskerar dock att dras isär genom det nuvarande valsystemet som gör det möjligt att agera på kyrkans nationella nivå utan nämnvärd förankring i församlingar och stift och med en egna politiska agendor som ger en snedvriden bild av Svenska kyrkan som trossamfund. Det ger också det felaktiga intrycket att kyrkan styrs och leds uppifrån från en oberoende nationell nivå.
Kyrkan framträder som församlingar och stift. Det som gör kyrkan till kyrka finns i varje församling. Stiften är grundläggande i en episkopal kyrka för att främja och ha tillsyn över församlingslivet. På nationell nivå är det församlingar och stift som samlas för att ta ansvar i kyrkans gemensamma angelägenheter. Tanken att de som tillhör kyrkan tar ansvar på kyrkans nationella nivå – uttryckt genom direktval till kyrkomötet – är ett nytt påfund. Det har blivit möjligt att bedriva rikskyrkopolitik. Det märks också på de frågor som drivs genom motioner, yrkanden och debatt i kyrkomötet. Kyrkans avgörande framtidsfrågor – som har med livet i församlingar och stift att göra – har hamnat i skymundan. Det behöver utvärderas.
Till årets kyrkomöte finns återigen motioner om valsystemet. Önskemål framförs om att kyrkan ska återgå till lokala direktval med indirekta val från den lokala nivån till stift och kyrkomöte. Även några biskopar har ställt sig bakom motionerna. Utifrån vad jag sagt om den nationella nivåns och kyrkomötets uppdrag kan jag förstå dem. Men det finns problem med förslaget. Kritikerna mot indirekta val har en poäng i att det finns risk för ett demokratiskt underskott. En sådan ordning förutsätter nästan personval till kyrkans alla nivåer. Man kan inte gärna förena nuvarande lokala direktval – på många håll utan eller med bara få nomineringsgrupper – med indirekta val byggda på nomineringsgrupper till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
Det finns ett tredje alternativ som behöver tas med och värderas i en bred översyn av valsystemet. Det fanns i1998 års kyrkoordningsförslag och fick starkt remisstöd. Det innebär direkta val till församlingar och stift samt valet till kyrkomötet sker indirekt från stiften. Det kan motiveras med att församlingar och stift är kyrkans grundläggande pastorala enheter, som samlas och tar ansvar i kyrkomötet.