Jag har inte skrivit artiklar på min blogg under en tid. Så mycket annat har fått första prioritet. Utmaningarna tränger sig på, samhällsförändringarna sker allt fortare, och det är inte lätt för kyrkans folk att ta in förändringarna, acceptera verkligheten och finna vägar in i framtiden.
Under våren har två vägval som vi i stiftsledningen tror är nödvändiga skapat frustration och ilska. Försök har gjorts att finna alternativ som gör att vi slipper de svåra besluten. Dessa har gällt dels stiftets konfrmandläger i egen regi på vår stiftsgård i Undersvik, dels stiftsgården Breidagård utanför Uppsala med inriktning på andlig fördjupning, retreat och andliga samtal.

Vägvalen rör upp känslor, prioriteringarna ifrågasätts, underlagen för beslut ställs ifråga, varje tänkbart alternativ förs fram. Som om vi inte undersökt dem.

Så går vi in i ett beslutsläge om Breidagård. Då visar sig att det råder en samsyn om att andlig fördjupning med retreat och andliga samtal inte bara har varit viktigt i det förgångna utan hör framtiden till.
Många försöker finna felsteg som begåtts under senare år. Och sådana finns. Jag jämför för min del vad Breidagård kostade när verksamheten var i full gång med utsikterna som nu finns för en eventuell nystart. På stiftsfullmäktige redogjorde vår utomordentliga chef Egendom om investeringsbehov på ca 10 miljoner. Hon var försiktig som en tjänsteman ska vara. Med tanke på den undermåliga byggnadsstatusen för bostadsdelen Härbärget och med befintliga 18 platser jämfört med behovet av 25 handlar det snarare om ett investeringsbehov på 15 miljoner. Jag konstaterar att det dessutom behövs ca 3,5 miljoner för driften varje år. Kontraktsprostar och andra engagerade i stiftet som hört av sig och som jag i grunden delar visioner, värderingar och prioriteringar med saknar som jag ser det tyvärr förankring i den svåra verklighet som vi står i som stiftsorganisation och som i realiteten hela vår kyrka konfronteras med. Det handlar inte bara om värderingar utan om fakta.

Trots all samsyn om betydelsen av prioritering av andlig fördjupning handlar den kritiska debatten de facto om kära miljöer och fastigheter ska behållas eller inte. Det inger betänkligheter. Stiftets plan är att fortsätta prioriteringen av andlig fördjupning men använda Sigtunastiftelsen och den andra stiftsgården Undersvik. Det är smärtsamt för mig som för så många andra, men inte desto mindre nödvändigt.
Så kommer jag att tänka på gamle vännen och medarbetaren, professorn i teologisk etik, från 1980 rektorn vid Pastoralinstitutet i Uppsala Holsten Fagerberg, Jag hade förmånen att arbeta tillsammans med honom under några år som amanuens och biträdande lärare i homiletik. Holsten var lite kärv, inget charmtroll, inte så gångbar i media, knappast anpassad för en senare kommunikationsstyrd strategi för image. Han var gammaldags men behandlade alla lika. Han var sann, uppriktig och en stor människovän. Han bars av stora ideal och såg alltid den enskilda människan och samtidigt mänskligheten.

Holsten betonade att varje etiskt ställningstagande måste vara buret av fakta och värderingar. Det räcker inte med fakta, inte heller med bara värderingar. Jag tror att han hade rätt och det gäller för mer än de etiska ställningstagandena. I vår tid när Fake News härjar beroende på brist på bildning och för att vissa mål ska nås , när vi lider av sviterna av en postmodern teologi som tycktes tro att allt är beroende av vad enskilda funnit vara sant och att all sanning är relativ, då behövs en förnyad reflektion över den gudomliga uppenbarelsen som innebär att Gud ger oss något som vi inte har av oss själva och uppenbarar sanningen om vårt livs ursprung, mening och mål.

Så är vi beroende av Gud som förmår göra mer än någon människa kan be eller tänka ut. Det är det centrala budskapet på Heliga Trefaldighets dag

De som tar fram Oxfords uppslagsverk har slagit fast att ”post-truth” är 2016 års ord. Det kan väl inte förvåna någon, särskilt med tanke på den amerikanska valkampanjen och hur direkta lögner och halvsanningar sprids i sociala medier.

Sanning i en objektiv mening har trängts tillbaka av de senaste decenniernas postmoderna tänkande. Sanningen har individualiserats och relativiserats. Det avgörande är vad vi personligen finner vara sanning. Ingen sägs förfoga över den. Vi formar vår egen värld. Om det är sant för mig är det sant. Innehållsfrågorna kommer i skymundan. Det som gäller bestäms av vad vi känner, upplever och vill uppnå. Men nu börjar vi se konsekvenserna av det postmoderna tänkandet. Det är post-truth som gäller. Vi lever i tiden efter sanningen. I de sociala och politiska sammanhangen slungas värderingar ut utan fakta. Etiska ställningstaganden fordrar dock både fakta och värderingar om inte ska gå vilse, som individer och samhällen.

Många ojar sig över Donald Trump och de påståenden om verkligheten och värderingar som hans kampanj producerade i högt tempo för att behärska medieutrymmet. Men det är bara ett ytterlighetsexempel i en allmän trend. Påståenden som inte kan faktakollas innan de slår rot sprids därför att de stödjer strävandena, även om de är uppenbart falska. Ändamålen helgar medlen. De stora sociala medieföretagen har fått problem genom att de utnyttjas och har svårt att förhindra missbruk av de plattformar de erbjuder för kommunikation. Desinformation är en framgångsfaktor särskilt när utbildnings- och bildningsnivån är låg. Människor tar gärna till sig det som passar de egna behoven och syftena.

Jag noterar att en och annan som företräder ett postmodernt tänkande är bekymrad över att lögnaktiga påståenden sprids vidare utan faktakoll och att sanningen sitter trångt. Men hur är det med självkritiken? Även i kyrkans sammanhang finns sådana påståenden som cirkulerar på sociala medier. Den postmoderna teologi som vuxit sig allt starkare under de två senaste decennierna har i hög grad bidragit till den individualism och relativism i synen på sanningen som brett ut sig i kyrkan. Karakteristiskt för den är att sanningsbegreppet inte knyts till den gudomliga uppenbarelsen utan enbart till den enskildes bild av verkligheten och sökande efter en livshållning. Här finns ett brott med vår kyrkas bekännelsetradition där innehållet i kyrkans tro hålls samman med den personliga tron som förtröstan på det Gud ger. Jag menar också att det postmoderna teologiska tänkandet indirekt bidragit till den samhällssituation där sanningen alltmer hamnat på undantag.
Vid kyrkomötets inledning uttryckte generalsekreteraren i Lutherska världsförbundet Martin Junge sin tacksamhet över Svenska kyrkans stöd och insatser inför och under högtidlighållandet av reformationsåret i Lund och Malmö den 31 oktober. I samband med det underströk han att de lutherska kyrkorna måste vara en motkraft när det gäller att lyfta fram fakta, avslöja lögner och motverka sanningsrelativismen.

Kyrkan lever av den nåd och sanning som uppenbaras i Jesus Kristus. Hennes uppdrag är att dela den med andra i ord och handling. Nu får vi tända ljus i adventstid som tecken för det uppenbarelsens ljus som genom honom kommer till det folk som vandrar i mörkret. Mörkrets krafter ska vika undan i våra liv. Ännu ett nådens år från Gud inleds denna helg. Den gudomliga uppenbarelsen svarar mot den längtan och det sökande som skapelsen bär. Vi är inte ensamma, Gud är med oss.

Under det gångna året har moskéer i Sverige attackerats vid ett flertal tillfällen. 2015 har börjat lika illa med ett angrepp på moskén i Uppsala på nyårsdagen. Vi får heller inte glömma attackerna på synagogorna och de hot som judiska trosbekännare ständigt utsätts för. Det kan aldrig accepteras i vårt demokratiska land där religionsfriheten och övriga mänskliga rättigheter lagts fast i grundlagen. Vi måste stå upp för de rättigheterna både för enskilda troende och trossamfunden. Angreppen grundläggs genom ovärdiga värderingar som innebär att människor ges olika värde och kan behandlas därefter. Till det osunda hör att värdera människor efter vilken grupp och vilket folk de tillhör med konstruerade egenskaper som tillskrivs dem. På det sättet kan man dela in människor och legitimera trakasserier, hot och angrepp. Det finns alltid samband mellan värderingar och handlande.

Det är en händelse som ser ut som en gudomlig tanke att Guds hus är temat för söndagen efter nyår. Guds hus finns liksom Guds nåd i många former. Vi har uppdraget att förvalta dem efter Guds vilja. Kännetecknande för dem är att Gud där möter oss på ett särskilt sätt så att vår gudsrelation fördjupas.

Det judiska folket kallas redan i Moseböckerna för Guds hus. Gud ingick ett förbund med det folket och gav det ett särskilt uppdrag att vittna om Guds väg och hålla buden. I Nya testamentet kallas kyrkan för Guds hus. I det huset råder Kristus. När kristna lever i tro, hopp och kärlek förverkligas syftet med det. Huset kallas också Kristi kropp, Guds folk och en byggnad vars hörnsten är Kristus och där alla kristna är byggstenar. Vi är Guds hus.

Kyrkan beskrivs också som ett tempel. Evangeliet om Jesus i templet vid tolv års ålder ger oss ett tecken för vad ett levande tempel är. Det var Guds närvaro som gjorde att Jesus sökte sig dit. Där pågick undervisning. Han satte sig bland lärarna, lyssnade och ställde frågor. Det har också vi behov av, kanske mer än någonsin när kunskaperna och erfarenheterna av kristen tro tunnas ut. I templet blev Jesus själv lärare och formade svar på de frågor som ställdes om livets ursprung, mening och mål. Det gör han också i våra kyrkor. Kristus är närvarande och ger av sig själv åt oss, mest påtagligt i den heliga måltiden: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Gud ryms inte och är inte bunden till ett hus men vi behöver dem för bön, lovsång och andlig förnyelse och fördjupning. Därför ska vi inte bara förvalta husen. Det är genom att bruka dem för deras syfte som de blir Guds egna hus. Heligheten sitter inte i väggarna – även om det kan kännas så – utan uppstår när de används så att Gud får handla med oss. Guds hus invigs och är heliga genom att de brukas, det är ett lutherskt synsätt. Då ska vi som med nattvardsgåvorna hålla dem för heliga och värdigt ta tillvara dem som Guds gåvor till oss.

Genom historien finns otaliga vittnesbörd om hur Guds hus attackerats och vandaliserats medan dess bekännare fördrivits. Det har skett av kristna i konflikt med andra kristna, muslimer med muslimer liksom av företrädare för en religion mot andra för att likrikta det religiösa livet. Motiven växlar. Totalitära regimer har önskat utrota religiös opposition och genomföra etnisk rensning. Genomgående finns ett demoniserande av en grupp och ett vi-och-dom-tänkande. Så undergrävs skyddet för Guds hus som fredade platser och människors rätt till religion. Vi ska inte acceptera att sådant sker.

Liksom vi förväntar oss att kyrkor ska vara fredade i andra länder, måste moskéer och synagogor vara det i vårt eget land. Detsamma gäller för människor som utövar sin tro.

På flyget till systerkyrkan och Uppsalas vänstift i Zimbabwe funderar jag över de arga unga männen som syns allt oftare på gatorna, idrottsarenorna och TV-skärmen.

Ledarna i Djurgården kände sig så hotade att de avgick. De fans som gillar klubben hotar dem som de är beroende av för att det ska bli bra resultat. Statsminister Reinfeldt, som också är en Djurgården supporter, rycker ut för att meddela att gränsen är passerad. Hoten kan inte accepteras. Förre polischefen och landshövdingen Björn Eriksson som utrett våld kopplat till idrotten förklarar att det finns kopplingar till vanlig brottslighet. Det gäller att jaga de skyldiga och bura in dem! Nog är gränssättning bra men det löser inte grundproblemet: varifrån kommer de arga unga männen? De har blivit fler och det märks också inom politiken. Det gäller att synas och att säga ifrån. De känner sig tydligen själva hotade. Den mansbild som visar sig är inte tilltalande.

Det ökade utanförskapet bland unga är en viktig faktor. Rötterna finns i arbetslöshet, social segregering, bristande integrering av nya svenskar och liknande. Men varför finns då så få arga unga kvinnor, eller är de dolda? Kanske tar sig deras utanförskap andra uttryck. Vi vet att tjejer i skrämmande hög grad mår dåligt med psykiska problem och självskadebeteende. Kravbilden är stark: det gäller att synas och ha rätt image för att duga. Det finns något i vår konsumtionskultur som är obarmhärtigt för unga människor som söker sin identitet, vill vara någon och betyda något för andra.

Jag funderar över om inte rötterna till problematiken ligger än djupare. Vilka är förebilderna för ungdomar? Saknas ett tillräckligt samspel med vuxna under de år då identiteten formas? Vi som upplevt ungdomars frigörelseprocess i vår närhet vet hur viktigt detta samspel med både män och kvinnor är för dem. Sverige anses vara ett av världens mest jämställda samhällen. Men ibland tänker jag att det främst är så på en samhällspolitisk nivå. Det är klart vad som gäller i Sverige. Men där relationer levs och utvecklas, där ser det alltför ofta annorlunda ut.

Vart tar männen vägen? De tycks välja bort de människovårdande yrkena. Jämställdheten utvecklas framför allt så att kvinnor inom omsorgsyrkena också intar positionerna som chefer och ledare. Och det är ju bra. Men blir samhället alltmer uppdelat?

I Svenska kyrkans verksamhet är det en stor övervikt av kvinnor. Med tanke på att män alltid dominerat är det väl i och för sig inte hela världen. Men det bästa är om både män och kvinnor finner det meningsfullt att delta. Och jag oroar mig ibland över att alltför få killar – särskilt av den lite stökigare sorten – deltar i kyrkans konfirmand- och ungdomsverksamhet. Har vi blivit för mysiga, så att den gode kämpen, motorentusiasten och den sportige inte känner sig hemma? Det handlar inte bara om killar. Ett tecken kan vara att på de platser där det finns scouting blir det också en jämnare fördelning av unga kvinnor och män.

Det blir nog färre arga unga män om de unga männen får spegla sig i vuxna förebilder och umgås med unga kvinnor på ett vettigt sätt. Och när knappast någon längre känner till den syndakatalog som kyrkan förknippats med kanske vi på ett nytt sätt skulle kunna bidra till att goda värderingar och förhållningssätt formas. Sådana uppstår inte utan vidare. Vi måste ta gemensamt ansvar i samhället.

Jag brukar i andra sammanhang propagera för att kyrkan ska använda sig av många språk, så att det finns plats och innehåll för fler. Det gäller nog inte minst för unga i kyrkan. Vi måste nog tänka till och samtala om det här. Det räcker inte med budskapet att vi alla är värdefulla och får komma sådana vi är. Det är en bra början. Men de unga männen och kvinnorna vill få bidra med sina personliga gåvor och betyda något för andra. Att så många vill vara konfirmandfaddrar visar på det. Delaktighet är motsatsen till utanförskap.