Idag på Septuagesima vigdes i Uppsala domkyrka sex personer till präster. Här följer ett något förkortat vigningstal.

Dagens tema Nåd och tjänst kan översättas som att Gud ger och vi gör tjänst som Guds medarbetare. Det ger ett grundperspektiv på vad det är att vara kristen, församling och kyrka i det samhälle och den värld där vi ska utöva vår tjänst. Gud har handlat med oss genom dopet och kallat oss till den gemensamma tjänsten att dela evangeliet i ord och handling. Gud använder sig av människor för att Guds rike ska utbredas, ibland utan att den som används själv vet om det. Gud ger och vi tar emot. Det kan tyckas enkelriktat. Men sambandet mellan nåd och tjänst, mellan Gud och människa är mer dynamiskt än så. Gud har ju utblottat sig själv och blivit en av oss genom att bli en tjänare bland oss. Och vi får dela med oss av Guds nåd, som förvaltare av Guds nåd i dess många former som det står i Första Petrusbrevet.

Det är mot den bakgrunden vi får ta till oss de utmanande och ödmjuka orden i evangeliet som kan stå som en överskrift över vår tjänst som kristna och även som kyrkans vigda tjänare: ”Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Det handlar inte om självutplåning och svag självkänsla. Budskapet är att det självklart hör till att vara kristen att göra tjänst, det är ett liv som flödar fram ur tron. Det bygger på att Guds nåd bär vår tjänst, att det som Gud har gjort i Jesus Kristus är vi kallade att dela med andra. Några ord ur 1 Johannesbrevet 3:16 kan hjälpa oss tyda budskapet: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder och systrar.” Vi har fått vår tjänst från Gud. I den tjänsten får vi dela det evangelium som vi själva fått ta emot och använda de personliga gåvor, kunskaper och erfarenheter vi har fått. En dag går tjänsten tillbaka till Gud. Då tar Gud emot oss av nåd. Tiden för vår tjänst är över.

Det är en stor källa till tacksamhet och glädje att det finns gudomlig nåd i sådant överflöd att den räcker till alla. Dagens episteltext ur Filipperbrevet är genomsyrat av den glädjen. Aposteln Paulus blev en villig tjänare när han väl omvänts till tro på Kristus efter att ha förföljt de kristna. Kanske den personliga bakgrunden spelar in när han betonar att kärleken är lika viktig som budskapet. Kärleken öppnar människors hjärtan. Vi behöver möta varandra som medmänniskor. Då kan vi ta till oss det kristna budskapet på ett personligt sätt.

Paulus visar sin samhörighet med de andra lärjungarna och omsorg om dem. Nåden förenar dem i tjänsten att dela evangeliet om Jesus Kristus med andra. Gud ger till dem och handlar med dem. Kallelsen är i fokus. Filipperbrevet påminner oss om att prioritera det väsentliga, att hålla fast vid Kristus och växa genom att formas av den gudomliga kärleken. Då kan vi i vår tjänst återspegla och ge vidare det som vi får ta emot av nåd.

Kära prästkandidater, ni har en lång förberedelseprocess bakom er, som inleddes med att ni fick ta emot en personlig kallelse. Ni lämnade in intresseanmälan och gjorde praktik, deltog i antagningskonferens och blev antagna. Ni har studerat i flera år och levt med i församlingens liv. Guds nåd har burit er. Och nu ska ni vigas till tjänst som det gudomliga Ordets tjänare, Kristi tjänare.

I vigningsbönen ber vi att Gud genom sin heliga Ande ska ta er i tjänst som präster i sin kyrka. Ni helgas, välsignas och sänds till att göra tjänst för Guds rike för att detta rike ska bli synligt genom att Guds vilja sker.

Man kan undra lite över Jona, den ovilliga, egensinniga tjurskallen som även har synpunkter på vad Gud gör. Han skulle nog inte komma igenom en antagningskonferens i Uppsala stift. Gud prövar Jona på annat sätt. Gud är oändlig i sin nåd och barmhärtighet och visar det genom att använda honom. Det går att spegla sig också i berättelsen om Jona.

Det börjar inte bra för honom. Gud såg att folket hade upphört med sin ondska och avstod från att bestraffa människorna. Jona blev missnöjd för han tyckte inte om dem. Det svårt att gilla andra, särskilt om de är annorlunda eller till och med fiender. Jona ansåg att de inte var värda Guds nåderika handlande. Han gick in på Guds eget område och blev tillrättavisad. Hur lätt är det inte också för oss att tala om vad Gud gör och ska göra. Vi kan inte använda oss själva som måttstock med vad vi förmår. Det går inte att projicera de mänskliga livsvillkoren på Gud som är större än allt vad vi kan tänka oss. Gud ger och handlar med oss av nåd, vi får tjäna med den kraft Gud ger.

Det var inte heller lätt för Jona att ta motgångar. Gud gav honom ett kurbitsträd för att skydda honom. När Gud lät det vissna ner ville Jona bara ge upp och dö. Han blev återigen tillrättavisad av Gud för att han var arg och besviken över något som han inte förfogade över.

Er tjänst som präster är helt beroende av Guds nåd och att Gud handlar med er och använder de goda personliga gåvor som ni var och en har. Berättelsen om Jona visar att Gud är Gud och människan är människa. Vi ska inte placera oss själva i Guds ställe, vare sig på det ena eller andra sättet. För Gud är inget omöjligt. När Gud blir en av oss i Jesus Kristus och handlar till försoning och förnyat liv, finns inget avstånd mer. Vår gudsrelation helas. Så har skett med er. Ni får nu leva genom tron på honom i er tjänst som nådens budbärare i förtröstan på att Gud ger och handlar med och genom er. Guds nåd bär er tjänst.

Källor till inspiration är de vänstiftsrelationer som Uppsala stift har med Evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen, Evangelisk-lutherska kyrkan i Zimbabwe och Llandaff Diocese inom den anglikanska Church in Wales. Relationen till Polen går tillbaka till 1992 och har utvecklats under årens lopp med församlingsbesök, seminarier, ungdomsutbyte och överläggningar.

Lördagen den 7 mars ar jag personligt inbjuden till biskopsvigning i Swidnica i den unika Fredskyrkan från 1600-taleti som numera finns upptagen på Unescos världsarvslista. Det är en evangelisk träkatedral 60 kilometer utanför Wroclaw (Breslau) i västra Polen där strider rasat genom århundradena och gränsen flyttats allt efter hur krigen utvecklats. Här påminner den om vårt behov av fred mellan människor och stater. Det är en evangelisk kyrka som också är ett tecken för den fred i relationen till Gud som vi alla behöver och för fred mellan kristna. Fredskyrkan förkunnar att tiden för konfessionella krig är över.

Till biskop vigdes den lokale kyrkoherden sedan många år, Waldemar Pytel. Han har under många års trogen tjänst haft stor betydelse för att bygga broar mellan människor i Swidniza och vidare ut i Polen. För detta fick han härom året en lokal hedersutmärkelse. Han är en fredsbyggare och blir en biskop för fred. Det återspeglades också vid vigningen med en bred ekumenisk representation, kardinal och biskop från det katolska stiftet samt samhällsföreträdare.

Ibland muttras det i Uppsala om en biskopsvigning i en uppvärmd domkyrka skulle ta 1 timme och 45 minuter. Perspektiven är olika. Det inser jag när jag med förkylning i kroppen i förväg går in i fredskyrkan, som är råkall, värre än utomhus där det är torrare och 9 grader. Påpälsad med liturgiska kläder klarade jag mig ganska bra. Men efter 2,5 timmar kröp kylan in under klädseln. Efter 3 timmars gudstjänst med tal var det gott med en kopp kaffe.

Det var en stor glädje och heder för mig att tillsammans med den avgående biskopen Bogusz assistera den ledande biskopen Jerzy Samiec vid biskopsvigningen och sedan dela ut nattvardsgåvorna. Unikt i den polska vigningsordningen är att övriga biskopar och representanter för andra kyrkor efter själva vigningshandlingen med handpåläggning var och en be för och välsigna biskopen. Jag noterade också att vår systerkyrka inte helt anslöt till den tyska lutherska traditionen och enbart talade om installation av biskop. Istället användes begreppen vigning på tyska och konsekration på engelska tillsammans med uttrycket introduktion av stiftsbiskopen.

Vid gudstjänstens avslutning framfördes hälsningar från andra kyrkor. De avslutades med att den svenske ambassadören Staffan Herrström framförde en hälsning på polska där han utgick från fredstemat och även anknöt till Bibelns budskap om fred, att Gud sänder sin Son: ”Se jag bådar er en stor glädje”. Ambassadören som deltog tillsammans med sin hustru och personal från ambassaden har visat stort engagemang för fredskyrkan, Swidnica och den evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen. Det är fantastiskt vad en ambassad kan betyda för att knyta kontakter, skapa relationer, bidra till samverkan över gränserna och även föra trossamfunden närmare varandra.

Med på resan var också Mats Lagergren som är en av dem som ansvarar för vår vänrelation. Han överlämnade en vacker skål passande nog i Svenska kyrkans färger. Swidnica har en vänförsamlingsrelation till Harmånger-Gnarp i Hälsingland. Kyrkoherde Sofia Aspling deltog och inbjöds att predika i fredskyrkan på söndagen. Eftersom jag måste kurera min förkylning kunde jag inte delta. Men det är förvisso en milstolpe att hon predikade just i den kyrkan. Vår polska systerkyrka viger ännu inte kvinnor till präster men präster från andra kyrkor är fullt ut accepterade. Det är därför glädjande att biskop Samiec deklarerade vid kyrkomötet 2014 att han kommer att verka för att kvinnor vigs också i Polen inom ett par år. En reform förbereds nu genom en gedigen process där teologiska, sociala och kyrkorättsliga aspekter analyseras. Till processen hör också att representanter för systerkyrkorna tillfrågas om sina erfarenheter av kvinnor som präster. Jag fick själv ge mina synpunkter i slutet av förra året.

En biskop för fred behövs i kyrkan som har till uppdrag att tjäna honom som kom för att skänka fred.