På väg in i biskopsretreatens vilsamma tystnad inför Guds ansikte förberedde vi oss genom några timmars pilgrimsvandring. För mig blev det en vandring i bön och förbön.

Mina tankar stannade inför Jesusorden i Matteusevangeliet 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Under min pilgrimsvandring med Den uppståndne formades en bön:

Jesus, du är hos mig och går vid min sida. Du lägger din välsignande hand på mina axlar som min vän. Bördan blir lätt. Du visar mig vägen och hur jag kan vandra den. Stanna kvar hos mig. Amen

Det som hände under pilgrimsvandringen fick en fortsättning. Vid den efterföljande samlingen fick jag möta vänskapens ikon från 600-talet i Egypten som ett gudomligt tilltal. Jesus lägger sin högra hand på abboten Minas axlar. Jesus kallar oss sina vänner och går vid vår sida. Så är det. Därför vandrar jag vidare.