”Att älska utan att lida är inte möjligt. Att älska är svårt” konstaterar Ekelöf. Det skulle kunna vara motto för flera av årets nominerade filmer.

Vi började ju i fredags med Lars Lerins och Juniors kärlekshistoria i För dig naken. Om att våga ge sig hän. En film där det är helt oväsentligt att det råkar var två män som älskar varandra. En film om den vardagsnära kärleken.

Lesbiska pojkar

I sista filmen är frågan om sexuell identitet överordnad själva relationen. Ester Martin Bergmarks Pojktanten är en så kallad cross-over, där dokumentärt material varvas med iscensatta minnen eller drömfragment.

Pojktanten är berättelsen om två ”lesbiska pojkars” sökande efter en plats i tillvaron som de får kalla sin. Att kalla sig pojktant blir i sig en motståndshandling, ett sätt att ta makten över språket, och därmed den egna identiteten.  

Kroppar och knivar

Ester Martin jobbar med att skapa kontraster mellan fult och vackert, mellan det naturliga och det konstruerade. Närbilder på hud i vatten och knoppande träd ställs mot knivblad mot blottad hals, människor klädda i plast och skräp.

Det är inte ointressant, men det känns lite som att de är fångna där i badkaret. De kommer liksom inte loss vare sig med varandra eller med sig själva eller med världen.

Svårt att inte jämföra med genusklassiker som Venus Boys eller Paris is Burning (som Judith Butler refererar till i Gender Trouble) där det egna motståndet är insatt i ett större politiskt sammanhang. Pojktanten siktar inte alls dit. Synd tycker jag. Har det inte hänt mer på 10- 20 år liksom.

Vad är trohet?

Debutanten Gorki Glaser-Müller vågar sig in i Bergmanland i En gång om året. Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis spelar ett älskande par som varit gifta på var sitt håll men träffats på hotell en gång om året under 30 år.

De ville inte bli som sina föräldrar. De ville göra något annat. Men nu har mannen skilt sig och frågan ställs på sin spets. Är det vår tid nu? Ska vi åldras tillsammans?

Bakom den konkreta frågan om ett förändrat kontrakt skymtar större frågor om kärlekens och trohetens väsen. Har vi känt varandra ett liv eller en månad? Är vi tillsammans av leda, rädsla eller kärlek? Vad är det som just vi har med varandra? Kan det vara försent för kärlek? En gång om året är en film om våndan över de riktigt stora besluten, om svårigheten att ta ansvar för sitt eget liv.

Kärlek mellan barn

I barnfilmen Isdraken möter vi Mik från Stockholm som blir fosterhemsplacerad i Norrland och träffar supercoola ninjatjejen. Att skildra ung kärlek trovärdigt är en konst och här tror jag dessvärre inte på berättelsen. Anstränger mig verkligen, men kan inte alls se att de gör något roligt med stereotyperna.

Rolig komedi

Det gör man däremot i komedin Flimmer. Om den lilla människans hjälplöshet och tafatthet i tekniksamhället. Här bjuds vi in att skratta med och inte åt karaktärerna. Kärleken mellan ultrabeiga ekonomen och spindelfobiska städerskan knyter an till en fin svensk komeditradition från de första Stig-Helmerfilmerna. Bland annat.

Vinnaren

Och ja just det. Vi har en vinnare också. Som offentliggörs på Dragon Awardsgalan på lördag kväll.  För min del är festen över redan idag.

Grattis till alla göteborgare som fortfarande har en vecka kvar att välja mellan drygt 400 filmer från 80 länder.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Marianne Lindberg de Geer bjuder på dagens hårdaste visning. Dom 237 Piteå tingsrätt liknar inget annat jag har sett. Carl Johan De Geer läser upp den 80-sidiga domen mot modern och styvpappan som misshandlade 4-åriga Michael till döds i Arjeplogs kommun 1990. Till bilderna av mordplatsen, vid stranden av sjön Tjeggelvas, från fem olika vinklar.

Hur skildrar man idag människans ondska? En förälder som plågar sin 4-åring till döds? Det går egentligen inte. Det är för svårt. De Geers grepp är att låta tittaren själv framkalla de fasansfulla bilderna. I plågsam kontrast till den natursköna platsen.

90 minuter dom

Och hur ska språket räcka till? Här sköljs vi över av 90 minuter bokstavlig domstext. Ett hyperdistanserad byråkratspråk. Som väger sannolikheter av uppsåt. Förstod han att de upprepade sparkarna mot huvudet skulle vara dödande? Avsåg han det? Kan vi veta det utom rimligt tvivel?

Dom 237 är inte en film, utan en filminstallation. Den spekulerar inte, kan man säga med dagens understatement. Den tvingar sig inte heller på åskådaren (som exempelvis Lars von Trier). Den är obrottsligt trogen offret. Och den prövar ett nytt sätt att berätta om ondskan. Men visst undrar man. Varför? 

Rysk tragedi

Dagens andra fetsmäll  fick jag av svensk-ryska Vi som älskade i regi av Håkan Pienowski. Vi får följa en rysk familj under en 12-årsperiod. Det unga paret som får barn. Pappan som misshandlar och hamnar i fängelse. Farfarn som dekar ner sig. Mamman och farmorn som drar in pengarna. Och inte bryter ihop. Allt i det lilla klaustrofobiska skomakeriet. Pengarna som verkligen inte finns där. Dansen. Barnet som växer. Putin som ljuger på en TV nästan helt utan bild.  

Vi som älskade är en film om fattigdom. Om klass och kön. Som diskret men effektivt sätter in individerna i ett större politiskt skeende.  Filmen skildrar inte bara en familjs nedbrytning och sammanbrott, i paritet med vilken grekisk tragedi som helst. Utan  ett helt samhälles sammanbrott. En värld utan utvägar.

Imorgon börjar vi med barnfilm. Innan solen går ner ska vi ha hittat en vinnare…

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Tuff start på dagen med kärnkraft och missbruk. Produktiva Maj Wechselmann berättar om kärnkraftsolyckan i Fukushima genom svenska Bis ögon (Den mänskliga faktorn). Vad var det som hände och skulle det kunna hända i Sverige? Inte otroligt om man får tro en avhoppad säkerhetsvakt vid Ringhals.

Hon ställer som vanligt viktiga frågor, t ex hur kommer det sig att företagen har till uppgift att kontrollera sig själva när det gäller något som är så farligt som kärnkraft? Och några bilder stannar kvar. Barnen i Japan som inte får leka i träden för att där är strålningen högre än på marken. Man får hoppas att någon ny Breivik inte kollar och får farliga idéer.

Missbruk och medberoende

I Tora Mårtens Colombianos möter vi bröderna Fernando och Pablo och deras mamma Olga. Fernando har hamnat på glid i Stockholm med alkohol och droger. Han åker ner till storebrorsan i Colombia för att komma på fötter. Hela familjen sluter upp och läkarstuderande Pablo är jättetaggad. Det är bara det att Fernando själv inte riktigt är med på noterna. Han checkar ut från behandlingshemmet. Han vill hem till Stockholm. Brorsans besvikelse är enorm.

Starkaste scenen för mig är när mamman vinkar av honom på flyget och bokstavligen lämnar honom i Guds händer. Hon förstår att hon måste släppa honom. Att hon inte kan skydda honom. Att risken är stor att det slutar riktigt illa. Men hon förstår också att hon själv behöver hjälp.

Colombianos är en film om vad missbruk kan göra med en familj. Vad händer med de som försöker hjälpa, men inte lyckas? När kärleken inte räcker?  Vi får se en kämpande familj som är ganska ensam. En styrka är att man bevarar nyanserna i skildringen Fernando. Han har problem, men har blir aldrig någon hänsynslös best.

Vänsterns kris

Efter lunch blir det svensk vänster. Känns ju rätt aktuellt efter Juholt. En ömsesidig sak kategoriseras som ”expermentell” och är en för mig ny variant av dokumentär. Man har intervjuat 7 personer om konflikten Israel/Palestina. Som iscensätts av en och samma skådespelare, Cecilia Nilsson.

Är tanken att bakom alla de olika rösterna och perspektiven finns bara en mänsklighet? Det skulle kunna vara vackert, men det blir inte riktigt kött i min filmupplevelse. Effekten av är snarast utmattning och anonymisering. En 90 min monolog. Man skulle kunna säga att filmen visar hur lätt en komplex verklighet kan reduceras till retorik.

Framtidsdrömmar

Dagens sista film har ett ljusare anslag. Den utspelar sig i Länsmansgården i Göteborg och i centrum står två fotbollstokiga bröder, Lamin och Babu. Det är Real mot Barca. The sky is the limit. Men för en av brorsorna blir livet inte som han tänkt sig.  Han blir allvarligt sjuk och måste hitta något annat än fotbollen att leva för.

Också här möter vi en kämpande familj. Starkaste scenen för mig är när Lamin plockar upp sin mamma på scenen på fritidsgården och kör en hyllningsrap till henne. Den stoltheten! Full salong på Bergakungen och det kändes som att det här var ungdomarnas film.

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Då var festen igång, den 35 årgången av Göteborgs internationella filmfestival. Kulturministern kom hit med ett färskt filmavtal i portföljen och på invigningen får vi veta att hon gillar Metallica och att hennes drömroll på filmduken är Lovis i Ronja Rövardotter.

Göteborgs stora pris till Simon och ekarna

Ett pris delades ut redan  ikväll. Publiken röstar fram Göteborgs stora filmpris bland de tre som var nominerade  till årets guldbagge (Apflickorna, Play och Simon och ekarna). Inte helt otippat gick priset till Lisa Ohlins storfilm Simon och ekarna .

Allt är tomhet

Öppningsfilmen då? Haussade Avalon med Johannes Brost i högform. Det är mycket flackande blickar utan prat. Det är förtvivlan. Oförmåga att ta beslut. Män utan riktning och mål. Förutom pengar. Allt är tomhet liksom.

Roligaste repliken: ”Båstad är det nya Almedalen. Om Palme levt nu skulle han vara här.” Business and Pleasure and Politics flyter ihop. (Och visst är det gamla proggaren Carl-Johan De Geer som får yttra dessa klokheter.)

Naket om kärleken

Betydligt allvarligare tidigare på eftermiddan när juryn smygstartar med Sara Broos För dig naken. Här möter vi Sveriges kanske största nu levande konstnär, akvarellmålaren Lars Lerin. Han har levt hårt. Missbrukat. Sökt efter kärlek. Nu får vi vara med när Junior från Brasilien kommer till Sverige för första gången.

Och det är verkligen naket, utblottat. Kan man välja att börja älska en annan människa som man egentligen inte känner? Hur pinsamt blir det när man inte kan prata med varandra? Kan man välja att fortsätta älska fast man egentligen inte orkar, fast man blir sjuk av det? Ja kanske. Men oron får att allt ska paja går inte riktigt ur kroppen ens när filmen är slut.

Sara Broos är Lars Lerins guddotter och det finns en ömsinhet i tilltalet. Men visst undrade jag ändå ibland om vi verkligen skulle vara med här, i det mest personliga. Hur förändras kärleken av det delandet?

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Visst fokus på barn och unga under gårdagens guldbaggegala. Genom Apflickorna, Play och Las Palmas. 

Apflickorna

Apflickorna blev kvällens stora vinnare med tre statyetter: bästa film, manus och ljud. Filmen har hyllats på festivaler runtom i Europa och filmen var även nominerad till Svenska kyrkans ungdomsfilmpris i våras. Där man dock inte nådde ända fram. Malena Janson, som satt med i juryn, tipsade om filmen här så sent som i december, ”Ungdomsfilm med bultande hjärta”. 

Apflickorna handlar alltså om maktspelet mellan två tjejer som tränar i samma Voltigelag. Det är en originell film. Kärv, stiliserad, obehaglig. Absolut sevärd, och möjlig som utgångspunkt för ett samtal om makt och hierarkier i vänskapsrelationer. Här sprängs gängse normer för vad det innebär att vara ung kvinna. Men det är inte en film som utan  ansträngning ”kan tolkas i ljuset av evangeliet”, som ett av våra kriterier lyder.   

Play

Ruben Östlunds Play kammade hem två insekter, bästa regi och bästa foto. Även här handlar det om maktlek bland barn och unga, fast nu med fokus på etnicitet och klass. Skrev ett inlägg om filmen här i november (Gastkramande maktlek.)

Filmen satte igång en våldsam debatt om integration, mångkultur och konstnärens ansvar. Där bl a Jonas Hassen Khemiri skrev en poetisk betraktelse i DN över filmens komplexitet. Som twittrades sönder och rycktes ur sitt sammanhang. Synd eftersom filmen förtjänar ett seriöst samtal.

Det ska vi försöka bidra till genom ett panelsamtal på Världens fest i Malmö i början av september.  Under rubriken ”Makt, lek och politik” leder domkyrkokaplan Lena Sjöstrand ett samtal med Julia Jarl, festivalproducent på BUFF (Barn- och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö) och Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenska Dagbladet. Frågeställningen gäller hur världspolitiken syns i barns lekar och vilket ansvar vuxenvärlden/konstnären har att förstå och gripa in?

Las Palmas

Johannes Nyholm fick baggen för bästa kortfilm med sin Las Palmas. Obetalbar crossover med dockteater om en turistbaby som trashar en bar i ett semesterparadis. Vansinnigt roligt. Med lite god vilja också politiskt med udden mot Nords bristande kulturella kompetens eller vanligt hyfs.

Därutöver en stänk olust: är det OK att skratta åt ett barn på detta viset? Men 1-åringen äger scenen utan tvekan. Kolla själva! Har gått i SVT i höst och lär komma tillbaka.

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Svenska kyrkan är medarrangörer till fyra seminarier i anslutning till årets filmfestival i Göteborg: två på festivalen och två i Haga församlingshem. 

Gemensamma rum

Måndagen Den 30/1 kl 10 handlar det om våra gemensamma rum och goda miljöer. Annica Carlsson Bergdahl och Jerker Andersson åkte under 2011 runt i Sverige och intervjuade ungdomar till sitt pågående film- och utställningsarbete, Hembygd någonstans i Sverige. Alla medverkande fick själva välja var de skulle bli filmade och många av ungdomarna valde platser präglade av lugn och stillhet. Vilka behov fyller dessa platser? Har behovet av lugn och ro ökat i vårt samhälle och i så fall varför? Och vad sker inom oss när situationen runtomkring gör att vi inte kan välja?

Poeten Olivia Bergdahl leder ett samtal med Marianne Lindberg De Geer, konstnär, Ylva Leitzinger, studentpräst, Jan Jörnmark, docent & fotograf, Agnes Gidestam, arkitektstuderande, samt Annica Carlsson Bergdahl. Samtalet är ett samarrangemang mellan Göteborg International Film Festival, Projekt Röst, Sensus, Centrum för kultur och hälsa och Svenska Kyrkan

Hedersvåld

Lördagen den 4/2 diskuteras fenomenet hedersvåld med utgångspunkt i filmen The Forgiveness of Blood. Filmen utspelar sig i dagens Albanien och gestaltar Kanun – det arkaiska lagsystem som reglerar blodshämnd. Filmen ställer frågor om mångkultur i ett europeiskt perspektiv. 

Från Göteborgs borgs stift medverkan Marika Palmdahl, adjunkt med ansvar för religionsdialogfrågor. Sanjin Pejkovic från Lund leder ett samtal med Ove Sernhede, Göteborg och Lena Israel, Halmstad. Seminariet är på engelska och ett samarrangemang mellan Göteborgs International Film Festival och Svenska kyrkan.

Den fattiges terapi

Söndagen den 29 jan talar Tomas Axelson (högskolan i Dalarna, ledamot av juryn för Svenska kyrkans filmfris 2010) i Haga församlingshem om hur film kan fungera terapeutiskt, för att bearbeta känslor av sorg och förlust, men också för att drömma om andra sätt att vara människa. Filmklipp utlovas. Läs mer här. Arrangörer är Studentprästerna, St. Lukas Göteborg, Kultursamverkan, Svenska kyrkan, Centrum för kultur o hälsa, Sensus

Rättfärdigt våld

Tisdagen den 31 jan samtalar Tomas Axelson och Ola Sigurdson i Haga församlingshem under rubriken ”Messias med rätt att döda – filmvåld, utvaldhet och verklighetsbilder”. Hur skildras världen på film 10 år efter 11/9?  Det blir ett samtal om vedergällning, kulturella konflikter och självrättfärdigt våldsbruk. Filmklipp utlovas från bl.a. Dogville (2003), Ironman (2008) och Gran Torino (2008). Läs mer här. Bakom arrangemanget står Studentprästerna, St. Lukas Göteborg, Kultursamverkan, Svenska kyrkan, Centrum för kultur o hälsa, Sensus.

Danskt och arabiskt

Bland festivalens övriga seminarier blir det bland annat fokus på dansk och arabisk film. Malena Janson (BUFF juryn 2011) deltar i ett samtal om den svenska barn- och ungdomsfilmen (30/1 kl 14). Vad har hänt och hur vänder vi trenden? Se hela seminarieprogrammet här.

Seminarier :

29/1 kl 14.00, Haga församlingshem, ”Film som den fattiges terapi”

30/1, kl 10.00, Lagerhuset,” Våra gemensamma rum”, (festivalpass krävs)

31 jan kl. 18.00, Haga församlingshem, ”Messias med rätt att döda – filmvåld, utvaldhet och verklighetsbilder”

4/2, kl 10.00, Lagerhuset, “The Forgiveness of blood” (festivalpass krävs)

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Sugen på att prata lite längre om några av filmerna på Göteborg filmfestival? Då har du chans att prova på Tala film – tala liv samtal som Svenska kyrkan och Sensus studieförbund erbjuder tillsammans. Nio grupper är redan klara, men  det finns fortfarande platser kvar.

Man samlas i grupper om 8 personer för att samtala om tre filmer. En utgångspunkt för samtalet är att man pratar om vad filmen väcker, inte om den är bra eller dålig. Läs mer om metoden här.

Samma grupp träffas 3 gånger, nämligen 30/1, 1/2 och 3/2 samtliga gånger 17.30. Deltagande kostar 300 kr (i princip självkostnadspris).

Revolt, sorg och kroppsbygge

Årets filmer är norska Revolt (regi av Jens Lien) om att göra uppror i ett miljonprogramsområde 1978, danska Teddy Bear (regi av Mads Matthiesen) om 38-åriga kroppsbyggaren Dennis som fortfarande bor hemma hos sin mamma och bulgarisk/engelska Ave (regi av Konstantin Bojanov), en roadmovie om en ung kvinna som försöker komma vidare efter en familjetragedi.

Föranmälan görs till Millis Ström på 031/708 39 00 eller marie-louise@sensus.se. Mer info av studentpräst Ylva Leitzinger 0702/194 630 eller Annika Broman på Sensus 0703/127 215.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Fredag nästa vecka öppnar Göteborgs filmfestival och i helgen släpptes biljetterna. 12 filmer har nominerats till Svenska kyrkans filmpris, varav 8 dokumentärer. Komplicerad kärlek är ett återkommande tema.

Brost i sitt livs roll

Mest omtalad på förhand bland spelfilmerna är Axel Peterséns debut Avalon, där Johannes Brost gör rollen som 65-årig festprisse. Han kommer ut med elektronisk fotboja och ska göra omstart med nattklubb i Båstad, men det går alldeles fel. Filmen har beskrivits som ”ömsint skildring av den första generationen vuxna tonåringar”, 40-talisterna.  

Isdraken är ett äventyr i Norrlands inland, baserad på Mikael Engströms Augustnominerade ungdomsroman med samma titel (2007). I huvudrollen möter vi 11-årige Mik som mot sin vilja hamnar hos fosterföräldrar i Norrland. Där han för första gången möter kärleken.

Kravlös passion?

En gång om året skildrar hur den kravlösa passionen efter 30 år plötsligt förändras. Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis spelar paret som är gifta på varsitt håll, men träffas på hotell en gång per år. Tills vardagen börjar sippra in och relationen sätts på prov.

Patrik Eklund vann kortfilmspriset Startsladden 2008 med Istället för Abrakadabra. Nu gör han långfilmsdebut  med arbetslivssatiren Flimmer, med Kjell Bergqvist som VD för telekomföretag på dekis.  

Queer kärlek

Ester Martin Bergsmarks självbiografiska Pojktanten handlar om en livslång kärlekshistoria. Filmen är en så kallad hybrid, där dokumentära samtal varvas med iscensatta episoder från uppväxten. Vad betyder det att vi sätter etiketter på varandra och vad händer när vi gör anspråk på att vara något annat?  

I Sara Broos För dig naken möter vi värmlandskonstnären Lars Lerin och hans förhållande med brasilianska junior. En lågmäld film om kärleksdrömmar och kärlekens pris.

Kåge Jonsson och Håkan Pienowski visar en helt annan sida av kärleken i Vi som älskade. Här skildras en rysk familjs sammanbrott i misshandel och fattigdom.  

Framtidsdrömmar och misär

Bland årets dokumentärer hittar vi en film om den svenska vänstern (En ömsesidig sak), rykande aktuellt ämne genom Bengt Ohlssons försorg i DN. (Måste man vara vänster om man sysslar med kultur?).   

Det blir också film om ungas framtidsdrömmar (Drömmar) och missbruk (Colombianos). Maj Wechselmann tar sig an kärnkraftsolyckan i Fukushima (Den mänskliga faktorn) och Marianne De Geer gör en nedstigning i ett brutalt rättsfall, mordet på 4-åriga Michel 1990 (Dom 237 Piteå tingsrätt)

Årets jury

Efter två helsvenska år (2010 och 2011) har vi en dansk representant i årets jury.  Helle Sihm har bakgrund som skådespelare under 70- och 80-talet, men är nu framför allt verksam som filmkritiker. Hon är också fast ledamot i juryn för danska kyrkans Gabrielpris. 

Ola Sigurdson är professor i systematisk teologi vid Göteborgs universitet och föreståndare för Centrum för Kultur och hälsa.  Ett av hans forskningområden rör kulturteologi och 2005 gav han ut antologin Film och religion. Livsåskådning på vita duken tillsammans med Tomas Axelson, Högskolan Dalarna.

Ordförande är Mikael Ringlander, präst och projektledare för kultursamverkan i Göteborg och initiativtagare till priset 2002. Undertecknad sitter i juryn för första gången i år.

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filmbloggen önskar Gott nytt år och tar ledigt till mitten av januari.

Mikael Larrson

handläggare för kulturfrågor