Hård kamp i juryn om bästa manus

2012 år pris till bästa manus i Bergmans anda delades ut torsdag 28 juni under Bergmanveckans fjärde dag. Från 65 inskickade manus hade 25 valts ut till den sexhövdade juryns bedömning.

Efter en hel dags jurydiskussioner stod diskussionen om två diametralt olika manus och en utslagsröst fick demokratiskt fälla avgörandet.

Fuga av Jakob Márky, Göteborg

Priset på 140 000 kr gick till slut till ett manus av Jakob Márky, en 33-årig göteborgare med svensk-ungerska rötter. I centrum av berättelsen Fuga, står en yngre man –  Christoffer – som mycket ung en lovande konsertpianist och tyngd av en aristokratisk exilungersk familjs krav på Christoffers framtida framgång.

Christoffer har dock inte kunna infria den självmedvetna släktens höga förväntningar på prestation av yppersta märke och den klassiska musiken har blivit en tvångströja.

Juryns motivering

”Ett spännande manus, mycket visuellt och med många bottnar – både psykologiskt och som samhällsskildring. Ett tillstånd, en människa och kanske en nation på gränsen till sammanbrott. En exilens melankoli som ger nya bilder av ett kosmopolitiskt Sverige.”

Manus med många dimensioner

Personligen tyckte jag detta manus stack ut ur den mängd av intressanta berättelser som kommit in. Tre dimensioner av ett filmiskt arbete i Bergmans anda menar jag tydligt kunde urskiljas.

För det första ett bearbetande av en fundamental ensamhet som präglar individens existens. Men också en blandning av fantasi och verklighet, där inre och yttre verklighet överlappar varandra.

Och slutligen, de sköna konsterna i sig som ett potentiellt botemedel mot döden, men i Jakob Markys tappning, förvrängt till ett normativt tvång och ett ödesdigert järngrepp där livet stängs ute.

Angeläget för vår tid

När jag läste Jakob Márkys manus fick jag också nya bilder av ett förändrat Europa och en ny insikt kring en del av de folkomflyttningar som ägt rum sedan andra världskriget.

Jag tyckte mig få inblick i vilka komplexa processer som kan pågå hos en invandrargrupp med stolta anor av ett storslaget förflutet, dvs ungrare med en nationell stolthet av att ha tillhört den absoluta eliten i ett svunnet centraleuropeiskt rike, den Österrikisk-Ungerska dubbelmonarkin som gick under i och med första världskriget 1918.

När jag talade med Jakob Marky så fördjupades detta. Ett vara uppvuxen med en självklar aristokratisk medvetenhet skapar både förutsättningar för något stort – men också komplexa laddningar som han lyckas visa i sitt manus.

Europa med nationalistiska underströmmar

Jakob Markys Fuga ger också en kommentar till den europeiska politikens område där dagens Ungern går i en riktning som är nationalistiskt mörk och potentiellt riskabel.

Via berättelsen i Fuga, pekar en enskild individs kamp med tillhörighet, stolthet och otillräcklighet i flera riktningar och berättelsen hade en stor motivrikedom och nutidsrymd som gör att jag personligen verkligen vill se Jakob Markys manus som färdig film.

Chockglad pristagare

Jakob Márky fick en positiv chock av beskedet och är redan i full gång med planeringen av filminspelningen under hösten. Han berättade energiskt på filmprisfesten under torsdagkvällen om idén bakom sitt manus och hur hela berättelsen kom till liv när han fick den att bottna i hans egen familjs långa historia i Sverige.

Jakob Márky, ett spännande och kommande filmnamn för framtiden.

Tomas Axelson, Kutens Bensin och Creperi Tati, Fårö

Lektor i religionsvetenskap, Falun och Svenska kyrkans juryrepresentant 2012 i ”Efter-Bergman”-juryn

Så har då den unga publikens favorit, Kirsten Stewart gjort den storslagna rollen som Frälsaren i skepnad av Snövit. Kisrten Stewart är mest känd som Bella i The Twilight saga. Som Snövit slänger hon inte bara med håret utan helar sjuka och återuppstår från de döda.

Den elaka styvmodern

Snow White and the Huntsman är en filmatisering av bröderna Grimms berättelse om Snövit och filmen håller sig till grundberättelsen. Alla ingredienser är med så det är en saga kryddad med feér, dvärgar och talande speglar. Det görs på ett trovärdigt vis och det är mycket, mycket vackert.

Som styvmodern ser vi Charlize Theron som aldrig varit bättre. Hon är så kall, så elak men ack så vacker. Att vara vacker och oantastlig från tidens gång, helst också odödlig är ett centralt tema i filmen. Stymodern vill vara vackrast och därmed mäktigast men Snövit hotar henne med sin oskuldsfullhet.

Duvor och en enhörning

En scen som särskilt stannar kvar hos mig är när Snövit förstår sin egen kraft och accepterar den. Då är bilden fylld av vita duvor och en enhörning, allt som tillhör sagans attribut. Det är det bästa med filmen. Att den bejakar det magiska i berättelsen om Snövit och gestaltar det med extra allt.

Jag förstår inte riktigt Kirsten Stewarts storhet men tycker mycket om att en ung kvinna får vara den som befriar folket från ondskan och som skapar frid och fred.

Beatrice Lönnqvist

stiftsadjunkt för konfirmand- och ungdomsfrågor, Stockholm

Bröderna Dardenne – belgiskt filmbrödrapar

Den centraleuropeiska filmen intog Bergmanveckans andra dag. Luc och Jean-Pierre Dardenne, med guldpalmvinnarfilmer i Cannes som Rosetta (1999) och Barnet (2005) i bagaget besökte biografen Roy i Fårösund tisdag 26 maj.

De visade också sin prisbelönta film Pojken med cykeln (2011). Uppvuxna på 1950-talet, med en far som var belgisk motståndsman mot nazi-ockupationen var de tidigt intresserade av samhällsberättelser och karaktärer i extrema situationer.

”Sanningen är alltid mindre intressant än fiktion”

De började som dokumentärfilmare på 1980-talet och fick av samtalsledaren Jannike Åhlund frågan om varför de gick över till fiktion. De märkte att de personer som de följde med sitt dokumentära berättande ibland var svåra att regissera.

”Dom sa inte alltid vad vi ville” sa Luc Dardenne med ett skratt. Trots att flera av deras filmer skildrar utsatta människor i samhällets marginaler, nyfattiga mitt i ett europeiskt välstånd, så menar de att de inte drivs av att berätta samhällskritiska berättelser.

”Vi söker det känslomässigt berörande. Vi älskar de här människorna som överlever svåra situationer” underströk Jean-Pierre. Det är det emotionella som är viktigt i berättandet, komplicerade situationer, ovanliga familjekonstellationer.

Bergman och ansiktets mysterium

Bröderna Dardenne såg Ingmar Bergmans filmer som unga i Paris och slogs av att de aldrig sett någon filma kvinnans ansikte eller kvinnans kropp på detta sätt. De konstaterade också att det inte verkar vara lätt att vara barn i Bergmans filmer.

Sökande efter det osynliga

De beskrev utförligt också deras sökande efter något i sitt filmarbete som de inte riktigt kunde sätta ord på. De använda kameran för att söka sig fram efter något.

Att filma det osynliga, hur fångar man in det riktigt stora existentiella frågorna på film? Luc Dardenne menar att frågorna om ont och gott, godhet och ondska måste hanteras helt olika på film.

Ondska en del av en intrig – godhet överraskar

Att skildra ondska är en del av en plan, en intrig, en spänning som är en del av filmberättandets grundgrepp. Ondska har alltid därför något förväntat över sig, något kalkylerat.

Godhet däremot är mycket svårt att skildra på ett traditionellt sätt. Godhet uppstår i extrema situationer som något fullständigt överraskande. Luc berättar om en italiensk bergssoldat som kommer till ett hus i ryssland. Trött, ensam och utsvulten, knackar han på i ett hus.

Han släpps in och ser kvinnor och barn och ryska soldater med automatkarbiner. Han får en skål soppa av en kvinna. Äter den och tackar och lämnar huset. Ingen av soldaterna tar upp vapnen och skjuter den italienska fiendesoldaten.

Luc menar att här bryter något urmänskligt fram, en primär humanitet, bortom religion, Gud eller ideologi. Ibland i komplexa och laddade situationer överraskar denna grundläggande medmänsklighet och synliggörs för oss människor. Och det måste skildras på ett överraskande sätt på film. Annars blir det banalt och platt.

Att snudda vid det stora frågorna 

Samtalet med bröderna Dardenne går mot sitt slut. Ett samtal som med gott humör berättar om ett mycket centralt filmskapande i vår samtid. Och på ett intressant sätt illustrerar hur indirekt de stora frågorna om ont och gott kan hanteras.

Det tycks inte kunna adresseras på ett traditionellt och rakt sätt, utan antyds. Det är också en illustration till i vår tid hur små skärvor av en sanning kan vara viktigare att få ta del av och lyssna till än den stora berättelsen av sanningen med stort S.

Med bevarad trovärdighet snuddar samtalet vid existensens kärnfrågor så som de kan se ut på film.

Tomas Axelson,

Bergmanveckan Fårö, lektor i religionsvetenskap, Falun och Svenska kyrkans juryrepresentant 2012 i ”Efter-Bergman”-juryn

Lennart Marklund, kyrkoherde i Fårö och Bunge Församling hälsade välkommen och ett särskilt varmt välkommen till Bergmanveckan som sedan många år förlägger sin invigning av Bergmanveckan till kyrkan på Fårö.

Han underströk hur viktigt det var att intresserade besökare kunde vara i kyrkan som mötesplats. I Bergmans filmer möts heligt och profant, mänskligt och gudomligt, yta och djup, det jordnära och det himmelska, menade Marklund.

Kleerup och Anna Serner

Jannike Åhlund, ansvarig för Bergmanveckan, tackade för att veckan kan ha sin upptakt i Fårö kyrka. Andreas Kleerup, Titiyo, Calle Bagge med flera tog därefter över och framförde ett antal stycken.

Och sedan tog Svenska filminstitututets VD Anna Serner ordet och talade om filmens unika förmåga att skapa insikter i en tid som innehöll många brytpunkter. Serner lyfte in hela den kris som idag präglar utvecklingen i Europa, liksom behovet av filmer som knyter samtiden till det förflutna.

Film kan vara en stunds flykt, att få skratta och bli skrämd för en stund. Men under Bergmanveckan kan filmen få vara något mer än så också. Filmen kan få oss att tänka nytt och förstå vår egen värld på ett delvis annorlunda sätt.

Svartvinbärssaft och kex på kyrkbacken

Invigningen avrundades med det mellanmål som Ingmar Bergman själv bjöd sina medarbetare på under arbetsraster, Mariekex och svartvinbärskex. Därmed är Bergmanveckan igång!

Tomas Axelson,

lektor i religionsvetenskap, Falun

Svenska kyrkans juryrepresentant 2012 i ”Efter-Bergman”-juryn

En film som jag ser väldigt mycket fram emot är Per Flys kommande porträtt av Monica Zetterlund. Filmen har fått arbetstiteln ”Monica Z – Ett lingonris i ett cocktailglas” där filmproduktionen är i full gång. Den danska regissören Per Fly är tidigare känd för filmer som Arvet och Bänken.

Hög mysfaktor

I skön kväll i maj var producenten bakom filmen, Lena Rhenberg från StellaNova Film, i Cannes tillsammans med huvudrollsinnehavarna Edda Magnusson och Sverrir Gudnason och gjorde smyg-pr för filmen.

Några lyckligt väl utvalda fick se Edda Magnusson tolka Monica Zetterlund ackompanjerad av Peter Nordahl, som är ansvarig för musiken i filmen. Med sin mycket speciella röst lät klassiska jazzpärlor som Waltz for Debby och Sakta vi går genom stan imponerande rätt och gick rakt in i hjärtat på publiken. Hög mysfaktor under vårkvällen med palmer och avlägset havsbrus!

Debut som skådespelerska

Edda, som är från Ystad med isländska rötter, gör sin debut som skådespelerska och är annars mest känd som sångerska i en helt annan genre än jazz. Förra året släppte hon sin andra skiva Goods och provfilmade för regissören Per Fly som en kul grej. Men en provfilmning blev till tre, där hon till slut hade konkurrerat ut en rad erkända skådespelerskor.

Kärlekshistoria

Flera scener har under tidigare av året spelats in i New York och under sommaren fortsätter filmarbetet i Sverige. Peter Birro står för manuset och har tidigare skrivit manus till briljanta ”Hammarkullen” och ”Upp till kamp” som båda sänts i SVT. Manuset fokuserar på kärlekshistorien mellan Monika Z och hennes basist Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) som hårdpluggat tiden kring filmen och lärt sig spela kontrabas.

Omkom 2005

Monica Zetterlund omkom i en lägenhetsbrand i Stockholm i maj 2005 och blev 67 år gammal. Filmen om hennes liv förväntas ha premiär under senare delen av 2013.

Alexandra Therese Keining

Regissör, Stockholm

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Inför Bergmanveckan 25 – 30 juni har en jury arbetat med att i hård konkurrens kora en vinnare i den kortfilmsmanustävling som utlysts till Bergmanveckan 2012.

Priset tilldelas bästa kortfilmsmanus för spel- eller dokumentärfilm med ett produktionsstöd motsvarande 140 000 kronor. Manuset ska vara inspirerat av Ingmar Bergmans ”filmiska verk, stil eller tematik och vara angeläget för vår tid”.

Kyrkan och Bergman?

I juryn har också Svenska kyrkan en plats och under våren har jag haft det intressanta uppdraget att diskutera kortfilmsmanus.  Som förberedelse inför bedömning av sammanlagt 25 kortfilmsmanus tog jag hjälp av Le Mondes filmkritier Jacques Mandelbaums porträtt av Ingmar Bergmans filmskapande i Cahiers Du Cinemas serie, Masters of Cinema.

I sin beskrivning av Bergmans filmskapande blir det tydligt varför det är en poäng att svenska kyrkan har en roll att spela i en manustävling om filmidéer i Bergmans anda. Bergmans universum är genomsyrat av en beroende- och komplex uppbrottsrelation till kristen tro. I fem punkter tydliggör Mandelbaum något han tycker karakteriserar Ingmar Bergman.

Tvivel, ensamhet och botemedel mot döden

1. Han rör sig i en  judisk-kristen föreställningsvärld, med tvivel, hädelse och med ondskans som realitet; ”A Judeo-Christian theatre; doubt, blasphemy & evil”.

2. Han arbetar med den fundamentala och ontologiska ensamheten som präglar individens existens genom en lek med speglar och gemensamma men separata rum: ”Ontological separation of individuals; the use of mirrors and space”.

3. Ingmar Bergman leker med en blandning av fantasi och verklighet. ”Mixing of reality and fantasy”.

4. Den inre verkligheten återspeglas genom ljussättning, klippning och visuella uttryck. ”Inner reality created in lightning, editing and visual expressions”.

5. Och slutligen, konsten själv, är ett botemedel mot själva döden. ”Art in life a remedy against death”.

Svår uppgift

Dessa dimensioner blev också en bra bakgrund kring juryns ganska svåra uppgift att gemensamt leta sig fram till ett manus som kan tänkas bidra med en ny tids berättelser om det samtida Sverige som på något sätt och i någon mening kan tänkas vara i ”Bergmans anda”.

Vi lyckades till slut och det ska bli spännande att få deklamera årets manuspristagare vid en prisutdelningsceremoni på torsdag 28 juni på Fårö.

Tomas Axelson,

lektor i religionsvetenskap, Falun

Svenska kyrkans juryrepresentant 2012 i ”Efter-Bergman”-juryn

I väntan på Jakten ser jag Vinterbergs förra film Submarino från 2010. Den rör sig i samma område som Sebbe och Vegas, om barn som får betala priset för icke-fungerande föräldrar.

Dop

Det börjar med ett dop. Två bröder tar hand om sin nya lillebror medan mamman festar. De försöker göra rätt, men det är inte lätt. De snattar välling på affären. De döper, i faderns och andens namn.

Att sonen glöms bort är ett förebud om att det här inte kommer att gå bra. Här finns ingen frälsare, ingen mamma och absolut ingen pappa.  

Arvssynd

Bröderna växer upp och ja, historien upprepar sig. De utvecklar egna missbruk. Den yngre brodern försöker ta hand om sin son, medan han knarkar. Det blir hemskt många, utdragna och plågsamma scener där pappan lämnar sonen för att ”gå på toaletten”.

Den äldre brodern fungerar lite bättre, bor på härbärge med andra udda existenser. Men så fort man anar en strimma medmänsklig värme, blir han sviken och lämnad.

Banalt lidande?

Blir inte riktigt klok på Submarino. Filmen handlar om det svåraste. Ändå har den en distanserad, kylig hållning. Jag blir helt enkelt inte drabbad, vilket känns lite konstigt när den handlar om det den gör.

Kanske kan man beskriva Submarino som en film om det banala lidandet, som bara pågår, utan förändring, utan hopp. 

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Veckan efter Cannes var det dags för den 52 Barn- och ungdomsfilmfestivalen i tjeckiska Zlin. Jag hade förmånen att få göra jurydebut där 2008 och det var en mycket lärorik erfarenhet. Liten stad, mitt ute på landet, ett jättebiopalats.

Vissa av oss minns tjeckisk dockteater i SVT på 70-talet med fasa, andra med ljuv nostalgi. Tveklöst är att man har en lång och imponerande tradition av att göra kultur med och för barn.

Det som slog mig starkast när jag var där var att här stod barnen i centrum och att det genomsyrade allt, inklusive publiksamtalen. Där har vi något att lära.

Nordiskt i Zlin

Faktum är att nordisk film har stått sig rätt bra i Zlin.

2006 var det Martin Jern och Emil Larsson (dansk skalle) som kammade hem det ekumeniska priset med sin debut 14 suger. Om festande medelklassungdomar som går över gränsen.

Där lyckas man enligt min mening med konststycket att behandla frågan om våldtäkt på ett känsligt och icke-spekulativt sätt.

Vad händer i tjejen, i familjen, i gänget? Enligt min mening är detta dansk skalles starkaste film, som fortfarande håller trots några år på nacken.  

Skräck och våld

2008 fick jag vara med och dela ut pris till Ole Bornedals fantastiska ungdomsskräckis Vikaren (Min fröken är en utomjording), som året innan vann Svenska kyrkans ungdomsfilmpris.  I filmens centrum står Paprika Steen som empatilös alien, en monstervikarie. Riktigt smart och rappt om vad som gör oss mänskliga. (Kärleken, såklart.)

Ifjol satt Nils Lundström från Kraftstationen i Malmö i juryn. Då blev det danskt igen, Kaspar Munks Hold om mig (Hold me tight). Ett rafflande tonårsdrama om identitet, kärlek och grupptillhörighet. Har tyvärr inte sett att den kommit till Sverige.  

Fiendskap som förvandlas

Men i år tog sydkoreanen Han Lee hem priset. Punch är en berättelse om hur fiendskap mellan elev och lärare förvandlas till vänskap. Så här tyckte juryn:

”A young man in Korea who comes from a poor, underprivileged family has never lost his faith but learned to solve his problems by violence.

He even prays for the death of his biggest enemy, a school teacher, but is changed instead to find himself in a sensitive story of friendship and love.

It is an exciting tale from a distant culture in which we find deep values of hope and understanding shared all over the world.”

Oddsen att den släpps i Sverige är väl rätt höga, men visst blir man ändå nyfiken. Den ekumeniska juryn bestod av Helena Babicka-Zvolska, Celákovice (Tjeckien), Bernd Merz, Hamburg/Berlin och Debora Penzo, Rom.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Tillsammans med Lars von Trier gjorde Thomas Vinterberg dansk film stor över hela världen när de båda grundlade manifestet Dogme 95, ett regelverk för förenklad filmproduktion.

Med sin andra långfilm som blev mer eller mindre ett kulturfenomen, ”Festen”, tog han ingen regicredit (regel i Dogme 95) som regissör för den moderna klassikern men slutade ändå som prisvinnande mottagare av bland annat guldpalmen för juryns pris i Cannes 1998.

Mellanspel

Efter några större internationella produktioner som ”It’s all about love” med Claire Danes, Jaoquin Phoenix och Sean Penn som följdes av ”Dear Wendy” återvände Vinterberg till sina rötter med den danska lågbudgetproduktionen ”En man kommer hem.” Filmen sålde dock bara 31,232 biljetter och ansågs som en ännu en flopp.

Bättre gick det för ”Submarino” som åter igen visade Vinterbergs känsla för familjedynamik i en rå men rörande historia om våld och drogberoende.

Efterlängtad comeback

Under årets filmfestival i Cannes gjorde Vinterberg absolut en efterlängtad comeback genom att tävla om Guldpalmen för bästa film med långfilmen ”Jakten.”

Ingen guldpalm blev det för filmen, men väl det ekumeniska priset och ett väldigt välförtjänt pris till Mads Mikkelsen som bästa skådespelare .

I sann Vinterberg-anda handlar filmen om human nature och medmänsklighetens bräckliga tilltro. Storyn utspelas också under jultid, vilket jag tror är ytterligare en medveten plantering av Vinterberg.

Istället för en härlig julstämning där man ska vara snälla och tänka på varandra, så är man liksom ännu hemskare mot varandra.

Tillfällig dagisfröken

När filmens huvudroll Lucas (Mads Mikkelsen) börjar arbeta tillfälligt på en förskola vänds hela hans liv upp och ner på några timmar. Från att ha varit en väldigt omtyckt person och viktig sten i den mosaik som ett samhälle utgör, blir han plötsligt en persona non-grata, ett offer för en ologisk masshysteri.

Det här är helt klart Vinterbergs starkaste film sen ”Festen.” Den har också en del likheter med den senare. Familjedynamik är ett starkt och provocerande ämne för Vinterberg som här åter igen vänder helt på begreppet. Istället fokuserar filmen på de katastrofala följder som sker när människor vänder sig emot varandra och det pressande grupptrycket.

Starka scener

”Jakten” innehåller två av de starkaste scener jag har sett på film på väldigt länge. En av de mest intensiva scenerna utspelar sig i kyrkan på julafton och markerar definitivt storheten i Mads Mikkelsens spelkonst.

Filmens fotograf, Charlotta Bruus-Christensen som också vann pris i Cannes för bästa bild, förstärker upplevelsen ytterligare.

”Jakten” är en dramathriller som du inte får missa om du var ett stort fan av ”Festen.” Du kommer inte bli besviken, jag lovar.

”Jakten” har premiär i Danmark i januari 2013 och distribueras av Nordisk Film.

Alexandra Therese Keining

regissör, Stockholm