Jag står på dagis och ska hämta barn, när mobilen ringer.
– Hej, har du tid en stund? Jag har glädjen att meddela att du fått Svenska kyrkans kulturstipendium.
Barnen stojar, det är september 2012 och luften klar och hög – vad finns det för ord som beskriver de där ögonblicken när man blir hög av glädje och klar i tanken av målmedvetenhet? Stipendiet ger mig tid till ett projekt som jag burit på länge. Mitt bland de levande barnen på dagis blir jag lycklig över att få skildra det motsatta – tomheten efter ett barn som dog.
Jag fick Svenska kyrkans kulturstipendium för att göra en musikföreställning om att förlora barn. Sissel Lifs autentiska texter är grunden, jag bearbetar dem och skriver musiken. Sissel skriver berättarmanus.
Nu är det maj 2013 och sjumannaensemblen har mötts för första gången för att börja repetera. Det var två dagar av intensivt arbete för att få en känsla för föreställningens form. En av oss har själv förlorat ett barn, någon av oss har vandrat med någon närstående i sorgen. Men repetitionerna präglas av ett starkt ljus.
Om mindre än ett halvår är det premiär på Teater Brunnsgatan 4, i Stockholm. Jag och ensemblen tänkte blogga under resan dit. Det blir också inlägg från personer som på olika sätt har erfarenhet av att förlora barn.
Följ oss. Dela med dig av dina tankar, om du vill.
/Helena Andersson Bromander
