Igår när jag stod ensam vid Isacs grav kände jag just så; kände mig mindre ensam tillsammans med alla andra som kommit för att besöka sina gravar samtidigt som jag besökte min.

Jag hade glömt tändstickorna och fick hjälp av en pappa som var där med fru och barn. Omtänksamt såg han till att lågorna tog sig ordentligt innan han lämnade tillbaka ljusen:
– De släcks ju så lätt i vinden.
– Ja. Tack.

Vi står där vi våra gravar och vid minneslundarna och vet inte historien bakom varandras närvaro. Har hennes pappa gått bort? Har hans fru dött? Besöker de sin morfars grav? Är det ett barn?

Vi vet inte. Men vi är där tillsammans. På respektfullt avstånd, så att man kan få gråta en stund ifred, trots att det gått så många år sedan det hände, snyta sig och lyfta blicken. Njuta av alla ljus, all mänsklig rörelse.

Sen dricker vi en kopp kaffe i prästgården, eller åker vi direkt hem. De flesta av oss lite mindre ensamma.

/Magdalena