Dimman låg grå och tät över staden den morgon vårt barn skulle begravas. Vi drack te och plockade ned de saker vi skulle ha till graven. Tungt att andas. Armar som bly. Nallen, en barnvagnsmobil i trä med glada färger, och en vit sten från Albir. Så for vi till sjukhuset. Vi skulle få hämta honom 8:30, men vi var där redan strax efter 8.

Vi ringde på och en man i kirurggröna byxor och vit rock öppnade dörren. Ja, vi kunde stå kvar. Han skulle hämta honom. Vinden svepte runt våra kroppar och yrde upp snön i dörröppningen. Det måste ha uppstått drag. Vi stod knäpptysta, plötsligt förväntansfulla och när läkaren räckte över den lilla vita kistan sträckte vi oss ivrigt fram. Ett stråk av lycka. ”Här står vi och håller i vår son!” En pirrig, ordlös glädje över att få vara så nära vår lille älskade unge igen.

Vi var tillbaka före nio och tog kistan och gick in. Vi ställde den på matbordet och gjorde kaffe. Ingen av oss sa någonting. Jag skrev hans namn på locket och klistrade dit ett hjärta. När vi kom ut igen var det strålande sol och vi åkte till kyrkogården och begravde själva vår son. Vi öste spadtag efter spadtag med jord tills den lilla vita kistan långt där nere inte längre syntes.

Vi har aldrig talat om det. Jag bara vet att vi båda är glada över att han fick komma hem, att vi fick ha honom hos oss, ganska nära för en liten stund.

/Magdalena