Jag skulle ha varit föräldraledig hela våren och hade bokat en resa  för att hälsa på farmor och farfar i Amirs hemland. Vi reste i alla fall och värmde oss av deras kärlek och omsorg. I bagaget hem hade vi med oss en sten till graven:

” I utkanten av stan ligger stenhuggerierna på rad. Vi åkte dit och gick först hela gatan och sneglade i ögonvrån på stenhuggarna och stenarna. I slutet av gatan ligger en begravningsplats. Vi gick in där en stund. Jag minns det vita ljuset. Het sol över vita stenar. Vid ingången ett enormt träd vid en stenarkad som såg ut som en lämning från romarna och en dricksfontän med porlande vatten i skuggan.

Vi har en tyst överenskommelse när det gäller Isac: vi vill göra så mycket som möjligt själva. Vi har inte uttalat det, men jag vet att det är så. Samtidigt är det obeskrivligt ansträngande för oss att ta i de praktiska uppgifterna. En inre konflikt att å ena sidan vilja göra klart och göra det bästa vi kan för vårt döda barn, och å andra sidan inte vilja befatta oss med detta över huvud taget.

Men nu stod vi där framför de öppna stenhuggerierna. Vi blev så väl bemötta. Skickliga yrkesmän som visade oss stenar, olika sätt att göra inskriptionen och typsnitt att välja på. Vi ville ha en den varma, nästan gula stenen. Kanske är det sandsten? Vi vet inte. Vi diskuterade säkert en timma. När det kom till att bestämma vad det skulle stå på stenen kunde vi ändå inte besluta oss. Vi bad om att få komma tillbaka efter en stund.

Vi gick till berättarkaféet där historierna vävs på kvällarna för en tedrickande publik, satte oss på uteserveringen och beställde. En konstnär slog sig ned hos oss och började berätta om sina bilder och böcker. En fin man. Vi bad att få låna en penna och ett papper av honom. Jag skissade på inskriptionen och när han såg namnet Isac sa han med en blick åt Amir: Isac, du hette väl Amir? Amir kunde inte svara. Mannen behövde inget annat svar, han drog sig respektfullt undan.

Vi är så glada för stenen. Vi tycker att den blev så fin och att det känns så bra att få lägga stenen från Mellanöstern på svensk jord. ”Nu har han allt som en död behöver”, som Amir sa. Å, andra sidan tycker jag att det känns fattigt att behöva glädja sig åt en gravsten. Är en grav allt jag får vårda och lägga mina moderliga omsorger på? Det tycks så.”

/Magdalena