I Kristian Gidlunds allra sista inlägg i sin blogg – I kroppen min – skriver han ”…och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst”. Som om att dö är att äntligen få släcka sin törst. Vilken trösterik bild för den som står bredvid.
Även om Aftonbladets kritiker upplever Kristians bok ”I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början”, som bottenlöst sorglig läsning, har Kristians ord i bloggen och läsarnas ord till honom, skapat vågor av igenkänning, medkänsla, värme och till och med hopp. Det bottenlöst sorgliga blir lite lättare att uthärda.
De allra minsta barnen som blir sjuka har inte ord. De kan inte med ord berätta om hur de upplever kroppens förändringar. Hur sjukhusdofterna och behandlingarna påverkar dem. Och vilka bilder de får när de närmar sig livet slut (och alltings början?).
Tänk om även ett mycket litet barn upplever döden som att det äntligen får släcka kroppens oövervinnerliga törst. Så trösterikt att det finns människor med språk som delat med sig av den upplevelsen.
/Helena
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
