Nu går filmen Skumtimmen upp på biograferna. En historia om en pojke som försvann på Öland.

”Den handlar om att tappa bort varandra”, säger Nina Asarnoj när hon recenserar filmen i Kulturnytt idag på morgonen.

Det är beskrivningen av mamman, spelad av Lena Endre, och hennes ansikte som får mig att lystra till. ”Decennier av ångest har lagt sig som en extra hud, en brungrå underlagskräm av sorg.”

Hon vet inte vad som hände hennes femåring. Hon vet bara att han sedan en dag för längesedan är borta.

”Hon kan inte lägga pusslet, för det fattas för många bitar”, tänker jag.

Jag vet vad som hände min unge. Det har ett namn, navelsträngsprolaps. Navelsträngen råkar ligga framför huvudet när vattnet går och kommer i kläm mellan barnets huvud och bäckenbenet. Syretillförseln bryts och på sekunder tar döden över.

Jag har pusselbiten ”hur”, däremot kommer jag aldrig hitta ”varför”. Men den obesvarade frågan är inte ångestfylld längre, den lägger sig inte som en brungrå underlagskräm av sorg över min hud.

Å andra sidan gör den mig vissa dagar fortfarande hudlös.

/Magdalena

Hör radioinslaget här:
Lyssna: Nina Asarnoj recenserar ”Skumtimmen”