Nu har jag sett ”Skumtimmen”, filmen med Lena Endre i huvudrollen som jag bloggade om efter att ha hört recensionerna i radio.

Det var som jag trodde. Julia, säger det själv. Mannen som förlorat sin far säger till henne att skillnaden mellan dem är att han kunnat gå vidare medan hon är kvar i sorgen. Då svarar hon med eld i blicken att skillnaden mellan dem är att hon inte vet vad som hände hennes femåring. Hon vet inte var hon ska placera skulden.

Hon anklagar sin pappa för att han den där dagen lämnade barnbarnet ensam med mormodern som inte var riktigt frisk. Hon anklagar sig själv.

I slutscenerna kommer sanningen fram, hela förloppet i detalj. En olyckshändelse, olyckliga omständigheter. Skulden placeras.

”Här har jag anklagat min pappa och så var det du som bar skulden. Du, och bara du!”, säger hon till mannen medan regnet och vinden ristar och piskar deras kroppar. Hon går iväg med sin nedkylda far i det grå ölandet. Verkar lättad och pappan; äntligen återupprättad.

Men var det alltså att placera skulden som var målet med berättelsen? Är det det som förlöser oss?

Skulden sköljde in över mig som en jättevåg och jag virvlade med ner under ytan och ännu längre ner. Hade mitt barn inte dött om jag inte städat och klättrat upp och ner på stegar dagen innan? Om jag hade sagt ja till erbjudandet att göra kejsarsnitt, då hade han inte dött? Barnmorskan räddade mig ur virvlarna när hon upprepade gång på gång att jag bar ingen skuld.

Det hade ju kunnat vara så att jag bar skulden för att mitt barn dog. Det hade ju också kunnat vara så att det var pappan, eller läkaren, eller någon annan som bar skulden för att mitt barn dog.

Hade det hjälp mig att kunna placera skulden? Det var mitt fel, bara mitt! Det var ditt fel, bara ditt! Det var ditt fel, doktorn. Det var ditt fel, Gud.

Filmen är slut och vi får inte veta hur den som dödade Julias femåring överlevde att skulden från och med nu var bara hans att bära. Att det inte fanns någon förståelse för omständigheterna. Han kanske gick rätt ut i havet och dränkte sig? Han kanske kände sig befriad att sanningen äntligen fått sägas. Skulden kanske är lättare att bära än lögnen?

Det kanske är så att när skulden går att placera så är det bra för alla parter att den skyldige tar sitt ansvar. Hade jag överlevt om jag bar skulden? Om barnmorskan sagt att ”ja, du skulle sagt ja till kejsarsnitt”. Nej, då hade livet varit slut för mig. Bara hoppet att kunna försonas med sin skuld hade fått mig att överleva då.

Kanske är det därför det känns ofullbordat att filmen slutar där, i skuldbeläggningen, när förlösningen sker i försoningen. När det känns som att livet kan börja om först i försoningen.

/Magdalena