Du förlorar någon du älskar. Hur, hur länge och hur mycket får du sörja?

Många känner igen sig i varandras sorg och sorgeprocess. Det är lika smärtsamt att förlora en älskad i Frankrike som i Kina, för män som för kvinnor, nu som förr. Men på andra plan skiljer sig sorgen åt från individ till individ. Vi är olika som människor, vi har olika religiösa föreställningar om döden och historiskt ser vårt förhållningssätt till döden annorlunda ut nu än för bara 30 år sedan.

Carin Åblad Lundström som doktorerat på ritualers betydelse för föräldrar som mist ett barn i spädbarnsdöd, menade att behovet av att skapa föreställningen Har hjärtat slutat slå? fyllde behovet av en ritual för mig. Så var det nog.

För att man ska kunna tänka på en svår händelse behöver man göra en slags omlagring av minnet, står det i en artikel i DN ”Händelsen behöver få flytta ner från det perceptuella minnet till det episodiska.”

Annars kan man inte beröra händelsen utan att man återupplever allt om och om igen, i huvudet och i kroppen.

I vårt samhälle är svaret att du får sörja hur du vill och så länge du behöver. Det är bra. Men jag blev också hjälpt av rådet att inte ge mig över. Att inte låta sorgen äta upp mig. Att tänka på de levande mer än på de döda. Det rådet kom från en kvinna som själv förlorat flera barn och som visste att hennes vardag inte skulle gå att uthärda om sorgen paralyserade henne.

Var hennes sorg mindre än min för att hon inte sjukskrev sig i flera månader? Var hennes chanser ”att flytta erfarenheterna till det episodiska minnet” mindre än mina? Det tror jag inte. Men hon hade definitivt andra kulturella och religiösa strategier än jag.

Jag kände att hon på djupet delade min sorg. Men hon lät mig förstå att livet inte var slut.

/Magdalena