oktober 2017

Ödmjukhet är typ den tråkigaste dygden

Jag: Tycker du att du har humor?
Gud: Bra fråga, tycker du att du har humor?
Jag: Det behöver vi väl inte ens fundera på. Klart att jag har humor. MASSOR av humor.
Gud: Mmm.
Jag: Den stora frågan är om du har humor.
Gud: Tillräckligt med humor för att känna igen ett roligt skämt när jag ser det.
Jag: Till exempel som mina skämt.
Gud: Mmm.
Jag: De är VÄLDIGT roliga.
Gud: Mmm.
Jag: Men om humor bygger på överraskning, och du redan vet allting, hur kan du skratta då?
Gud: Jag kan skratta av glädje. Oöverraskad glädje.
Jag: Låter ju jättekul.
Gud: Om jag vet allting, så följer det logiskt att jag också vet hur det känns att skratta åt ett riktigt gött skämt.
Jag: Ett sådant som jag drar.
Gud: Och jag har lagt ner några skämt alldeles själv i skapelsen också.
Jag: Listigt.
Gud: Ja.
Jag: Som… män?
Gud: Inte alla män.
Jag: OK.
Gud: Kul va? ”Inte alla män?” Jag kan till och med hashtagskämta.
Jag: Det är väldigt användbart. Har jag hört.
Gud: Och hela den här förmågan att dra skämt som du är så stolt över, OCH förmågan att uppskatta skämt, den har jag också lagt ner i mänskligheten.
Jag: Det är en av de bästa gåvorna.
Gud: Det säger du om choklad också.
Jag: Gränsfall att humor är bättre.
Gud: GRÄNSFALL?
Jag: Jaja. Jojo. Humor är nog bättre.
Gud: Så är det svar på din fråga?
Jag: Typ.
Gud: Men….?
Jag: Men grejen är att min humor måste väl vara lite bättre än andra människors humor?
Gud: Eh.
Jag: Jo men alltså det finns en massa folk som har annan humor som inte är lika rolig som min.
Gud: OK. O. K. Oooookeeeej.
Jag: Joho. Och då undrar jag bara varför det är så orättvist? Varför har du inte välsignat dem i lika hög grad som du har välsignat mig?
Gud: Jag kanske bara har välsignat dem på andra sätt?
Jag: Med andra gåvor än humor?
Gud: Kanske. Eller med annan humor.
Jag: Det blir ju så komplicerat om alla ska hålla på att ha olika sorters humor.
Gud: Jag gillar när det blir komplicerat.
Jag: Ja… det är sant. Det märks.
Gud: Jag gillar saker som är komplicerade så mycket att jag till och med skapade humor. För att påminna er om att saker är komplicerade.
Jag: Som?
Gud: Som jag till exempel. Jag är väldigt komplex.
Jag: Tell me about it.
Gud: Så stor att ni inte ens kan förstå min storhet.
Jag: Ja.
Gud: Så då ger jag er humor, en liten glimt ibland av något större. Som ni nästan kan fånga in, men inte riktigt.
Jag: Jag fattar inte.
Gud: Exakt.
Jag: Men alltså jag fattade nästan.
Gud: Precis.
Jag: Så jag ska bara… stå här och begripa att jag inte kan fatta?
Gud: Ja.
Jag: Och det tycker du är roligt?
Gud: Som du sade: Humor bygger på överraskning.
Jag: Och du blir inte överraskad av att jag inte fa – – ah.
Gud: Men nu vet du.
Jag: Jag har humor för att den lär mig att förstå dig.
Gud: Inte riktigt.
Jag: För att humor lär mig att förstå att jag inte förstår dig.
Gud: Nu närmar du dig.
Jag: Det låter otroligt likt ödmjukhet.
Gud: Nu börjar det brännas.
Jag: Men ödmjukhet är typ den tråkigaste dygden.
Gud: Och humor den roligaste.
Jag: Åh vad det är komplicerat.
Gud: Ja. Men det är kul.

Det är väldigt svårt att vara sur och äta kanelbullar på samma gång

Jag: Vore inte livet bättre om jag vore perfekt?
Gud: Vems liv vore bättre då?
Jag: Tja, mitt. Och alla andras. Varför är jag inte perfekt? Hade inte det varit smart?
Gud: Jag vet inte riktigt om jag förstår.
Jag: Jo men du vet. Du skapade ju själv kanelbullar.
Gud: O… K…
Jag: Och en perfekt människa hade förstås motstått dessa frestelser.
Gud: Så du tror att jag skapade kanelbullar för att lura folk?
Jag: Det är som Edens lustgård.
Gud: Nej, det är som påskens underverk. Du får förtrösta på min nåd.
Jag: Ah. Jo men det är ju så himla lätt att vara from och bara ”du får förtrösta på min nåd”.
Gud: Inte lätt. Inte alls lätt. Dyrköpt.
Jag: Men VARFÖR! Kan det inte bara funka utan en massa fromhet? Jag vill bara VARA PERFEKT.
Gud: Hmm.
Jag: Och sedan ha massor av nåd och sådant också så klart. Men mest vara perfekt.
Gud: Och du känner att kanelbullar hindrar dig i denna längtan efter det perfekta?
Jag: Ja. Och förstås sura människor som gör mig irriterad.
Gud: Så sura människor och kanelbullar?
Jag: Ja.
Gud: Ingen annan har någonsin sammanfattat teodicéproblemet i exakt de orden.
Jag: Det är för att jag är unik.
Gud: Det kan man lugnt säga.
Jag: Så förklara för mig?
Gud: Jag… skapade inte människor sura. Människor blir det ändå ibland.
Jag: För att…?
Gud: För att jag gav er det valet!
Jag: Gav du oss valet att bli sura?
Gud: Jag gav er alla val jag kunde komma på. Så att ni inte skulle vara tvungna att välja mig, utan få välja mig frivilligt.
Jag: Och det har gått bra tycker du?
Gud: Sisådär, skulle jag säga. Men det visste vi ju.
Jag: Så du visste att det skulle bli så här?
Gud: Typ.
Jag: Och ändå gjorde du det så här?
Gud: Exakt.
Jag: VAD ÄR DET JAG INTE FATTAR?
Gud: Jag vet knappt var jag ska börja.
Jag: Du kanske kan börja med de där sura människorna och varför de alltid ska hålla på.
Gud: De har ofta en god orsak till att vara sura, ska du veta.
Jag: De kanske funderar över DIG.
Gud: Om så bara vore fallet. Men de funderar över en massa grejer som gör dem sura.
Jag: Och sedan gör de MIG sur.
Gud: Jag beklagar.
Jag: Det vore jättemycket lättare att vara perfekt om inte en massa andra människor förstörde för mig hela tiden.
Gud: Du menar att det vore lättare att vara snäll emot folk om de redan var snälla och trevliga?
Jag: Ja, så klart.
Gud: Men då är det ju ingen utmaning.
Jag: Vadå? Du menar…
Gud: Jag menar att du har levlat. Du är på avancerad nivå nu. När du var bebis var alla söta och snälla mot dig. Nu har du lärt dig ett och annat och kan hantera lite gnäll.
Jag: Förutom att det kan jag inte.
Gud: Nej, du har inte levlat jättehögt. Men du har levlat. Och du lär dig saker varje dag.
Jag: Men om det är så… att jag har levlat och får hantera sura människor nu…
Gud: Ja?
Jag: Så är inte det ett ganska hemskt sätt att se på sura människor? Att de bara ska finnas till för att jag ska bli bättre?
Gud: Jag ser dem inte bara så. Men om du vill, så kan du se dem så. Om det gör att du lägger ner lite mer omsorg på att bemöta dem.
Jag: Eh. Men alltså vad jag menar är: Vad gör du för de sura människorna? För om hela planen är att jag ska muntra upp dem, så kan jag tala om att antalet sura människor i världen snarast ökar från dag till dag. SÅ snabbt levlar jag inte.
Gud: Nej, du är inte hela min hemliga plan mot surhet. Den har fler komponenter.
Jag. En lättnad. FÖR JAG ÄR EN AV DE SURA IBLAND.
Gud: Nä. Hä. Är. Du?
Jag: Ja. Och snälla säg att ironi inte är en del av din hemliga plan för att bekämpa surhet.
Gud: Nej, men det är roligt ibland.
Jag: Så vad är planen? Ska människor bara trösta varandra?
Gud: Typ så.
Jag: Ah. Ja, det funkar ju bra.
Gud: Det är då man måste förtrösta på min nåd.
Jag: Nu blir det så där fromt igen.
Gud: Du säger det.
Jag: Ja, för att det är irriterande!
Gud: Min IRRITERANDE nåd.
Jag: Just den.
Gud: Så. Sura människor, kanelbullar och min irriterande nåd.
Jag: Typ.
Gud: Du har inte tänkt på att det kanske är just så att frågan har ställts och besvarats i samma mening?
Jag: Va?
Gud: Mitt hemliga botemedel mot sura människor är inte bara andra människor. För andra människor blir också sura ibland, särskilt av sura människor. Så då kommer det där andra in i bilden.
Jag: Din irriterande nåd?
Gud: Exakt. I form av exempelvis kanelbullar.
Jag: Som ett botemedel mot surheten?
Gud: Det är väldigt svårt att vara sur och äta kanelbullar på samma gång.
Jag: Så himla irriterande.
Gud: Jag sade ju det. Det är min nåd.
Jag: OK.
Gud: Så älska din nästa såsom dig själv. Och när det blir riktigt jobbigt: Kanelbullar.
Jag: Din nåd.
Gud: Exakt.