Jag: Tycker du att du har humor?
Gud: Bra fråga, tycker du att du har humor?
Jag: Det behöver vi väl inte ens fundera på. Klart att jag har humor. MASSOR av humor.
Gud: Mmm.
Jag: Den stora frågan är om du har humor.
Gud: Tillräckligt med humor för att känna igen ett roligt skämt när jag ser det.
Jag: Till exempel som mina skämt.
Gud: Mmm.
Jag: De är VÄLDIGT roliga.
Gud: Mmm.
Jag: Men om humor bygger på överraskning, och du redan vet allting, hur kan du skratta då?
Gud: Jag kan skratta av glädje. Oöverraskad glädje.
Jag: Låter ju jättekul.
Gud: Om jag vet allting, så följer det logiskt att jag också vet hur det känns att skratta åt ett riktigt gött skämt.
Jag: Ett sådant som jag drar.
Gud: Och jag har lagt ner några skämt alldeles själv i skapelsen också.
Jag: Listigt.
Gud: Ja.
Jag: Som… män?
Gud: Inte alla män.
Jag: OK.
Gud: Kul va? ”Inte alla män?” Jag kan till och med hashtagskämta.
Jag: Det är väldigt användbart. Har jag hört.
Gud: Och hela den här förmågan att dra skämt som du är så stolt över, OCH förmågan att uppskatta skämt, den har jag också lagt ner i mänskligheten.
Jag: Det är en av de bästa gåvorna.
Gud: Det säger du om choklad också.
Jag: Gränsfall att humor är bättre.
Gud: GRÄNSFALL?
Jag: Jaja. Jojo. Humor är nog bättre.
Gud: Så är det svar på din fråga?
Jag: Typ.
Gud: Men….?
Jag: Men grejen är att min humor måste väl vara lite bättre än andra människors humor?
Gud: Eh.
Jag: Jo men alltså det finns en massa folk som har annan humor som inte är lika rolig som min.
Gud: OK. O. K. Oooookeeeej.
Jag: Joho. Och då undrar jag bara varför det är så orättvist? Varför har du inte välsignat dem i lika hög grad som du har välsignat mig?
Gud: Jag kanske bara har välsignat dem på andra sätt?
Jag: Med andra gåvor än humor?
Gud: Kanske. Eller med annan humor.
Jag: Det blir ju så komplicerat om alla ska hålla på att ha olika sorters humor.
Gud: Jag gillar när det blir komplicerat.
Jag: Ja… det är sant. Det märks.
Gud: Jag gillar saker som är komplicerade så mycket att jag till och med skapade humor. För att påminna er om att saker är komplicerade.
Jag: Som?
Gud: Som jag till exempel. Jag är väldigt komplex.
Jag: Tell me about it.
Gud: Så stor att ni inte ens kan förstå min storhet.
Jag: Ja.
Gud: Så då ger jag er humor, en liten glimt ibland av något större. Som ni nästan kan fånga in, men inte riktigt.
Jag: Jag fattar inte.
Gud: Exakt.
Jag: Men alltså jag fattade nästan.
Gud: Precis.
Jag: Så jag ska bara… stå här och begripa att jag inte kan fatta?
Gud: Ja.
Jag: Och det tycker du är roligt?
Gud: Som du sade: Humor bygger på överraskning.
Jag: Och du blir inte överraskad av att jag inte fa – – ah.
Gud: Men nu vet du.
Jag: Jag har humor för att den lär mig att förstå dig.
Gud: Inte riktigt.
Jag: För att humor lär mig att förstå att jag inte förstår dig.
Gud: Nu närmar du dig.
Jag: Det låter otroligt likt ödmjukhet.
Gud: Nu börjar det brännas.
Jag: Men ödmjukhet är typ den tråkigaste dygden.
Gud: Och humor den roligaste.
Jag: Åh vad det är komplicerat.
Gud: Ja. Men det är kul.