januari 2018

Vänlighetens orubbliga, ständiga, magiska kraft

Jag tror på vardagen.
På den milda, eviga effekten av folk som gör sitt bästa
På den magiska kraften i leendet från expediten på ICA
På samhörigheten hos två människor som utbyter en blick på bussen

Jag tror på värmen
På människor som räcker ut en hand mot den som behöver
På den värme som finns i tonfallet hos en vän som undrar hur det är
På värmen hos alla som bär andra i sitt hjärta, i sina böner

Jag tror på vänligheten
På att den räddar både den som är vänlig och den som möts av vänlighet
På att den är kittet som håller oss samman
På vänlighetens orubbliga, ständiga, magiska kraft.

Och jag tror att dessa tre: Vardagen, värmen och vänligheten
Är gåvor från Gud, som, liksom många andra gåvor
Kan verka oansenligt förpackade
Men i själva verket är de rikedomar som ska göra oss fria för evigt
I själva verket är de vapen som ska vända världens öden
I själva verket är Guds sätt att säga: Det finns en plan

Så i en värld där den meningslösa elakheten slår det vardagliga snällheten på fingrarna flera gånger i veckan
Finns det något annat, en motkraft
En styrka som inte böjer sig
En kraft som bär oss
Och ett löfte att godhetens seger ska vara absolut.

Jag är ganska säker på att det inte har med mental ålder att göra

Jag: Jag är så trött.
Gud: Gå och lägg dig då! Jag uppfann sömnen just precis för sådana här situationer.
Jag: Men jag orkar inte.
Gud: Vad gör du då?
Jag: Hänger på Facebook bara.
Gud: Mmm.
Jag: Jag älskar Facebook.
Gud: Man behöver inte vara Gud för att förstå det.
Jag: Jag orkar dessutom inte resa mig.
Gud: Men ändå orkar dina fingrar röra sig över tangentbordet.
Jag: Mystiskt va?
Gud: Det kan vara så att du behöver sova, vet du.
Jag: Bevisa det!
Gud: OK. Gå till den där söta bilden på ugglan som din kompis just lade ut.
Jag: Den som jag kommenterade?
Gud: Just den.
Jag: OK. (Bläddrar fram) Jag har den.
Gud: Läs kommentarerna.
Jag: Va? OK. Men… VA?! Skrev jag så?
Gud: Det ser ut så.
Jag: Men jag… Nä. Det var inte jag. Någon måste ha ändrat vad jag…
Gud: Så någon annan stal dina inloggningsuppgifter och skrev fyrtioåtta Y:n som en kommentar? Till en ugglebild?
Jag: Jag tycker det låter som en rimlig förklaring. För det var iallafall inte jag.
Gud: Jag tycker det verkar lite långsökt.
Jag: Aha. Men det kanske var en del av en plan? Det kanske var någon som tycker att jag borde gå och lägga mig? Någon som tänkte anföra det som BEVIS på att jag är trött? Någon som är allsmäktig och kan —
Gud: Titta inte på mig. Jag går inte in och ändrar vad folk skriver på Facebook. Då skulle jag aldrig hinna göra något annat.
Jag: Men… Jag kanske… Jag måste ha…
Gud: Somnat lite kanske? Fyrtioåtta Y:n.
Jag: Fast det kan ju ha varit en… Dikt? En typ avantgardistisk dikt? För trött, ser du, det är jag verkligen inte.
Gud: Du påminner lite om dina barn faktiskt. När de var ungefär tre år.
Jag: Det var du som ville att vi skulle bli som barn, kommer du ihåg?
Gud: Mmm.
Jag: Så jag gör ju bara som du säg–
Gud: Den som är under tretton får inte ha Facebook.
Jag: Men jag är ganska säker på att det inte har med ens mentala ålder att göra.
Gud: Gå och lägg dig. Just do it.
Jag: Jag ska bara…
Gud: Vet du, i min allvisa godhet ska jag se till att Facebook finns här och väntar på dig imorgon bitti. Gå och lägg dig nu.
Jag: Jaja. OK då.

Godnatt Gud. Det är ändå en bra idé, det där med sömnen. En fin uppfinning, faktiskt. Tummen upp på den.

Godnatt Facebook. Vi ses imorgon.

Förmågan att dricka jättemycket kaffe

För tjugoett år sedan idag blev jag präst. Som de vise männen bar jag fram mina gåvor till Jesus – inte guld, rökelse och myrra, men tre förmågor: Förmågan att snacka, förmågan att dricka jättemycket kaffe och förmågan att tro på Gud.

Då tänkte jag att det skulle vara de perfekta gåvorna: mina predikningar skulle vara så välformulerade att folk omedelbart skulle börja älska Gud. Och de skulle älska mig och bjuda mig på kaffe och prata med mig. Och då skulle min tro på Gud rädda världen.

Och lite som för de vise männen blev det väl för mig. De där gåvorna hör man inte så mycket talas om efter att de blivit avlämnade. Och tur är väl det, i mitt fall. För baby-Jesus och himmels-Jesus har några saker gemensamma. Jag tror att de uppskattar gåvor som innebär att man håller tyst, håller om och håller ut.

Så det här har jag lärt mig:
-att om man verkligen vill hjälpa någon vars liv har gått sönder gör man oftast mycket större nytta om man lyssnar än om man pratar

-att det inte är särskilt viktigt om församlingsborna tar mig till sina hjärtan eller inte. Men däremot är det ofattbart viktigt att jag tar församlingsborna till mitt hjärta.

-att oavsett hur mycket iver och entusiasm jag än lägger in i min tro på Gud, kommer det aldrig att vara lika mycket iver och entusiasm som Gud lägger in i sin tro på mig.

Så med mina gåvor blev det som de blev. Men Guds gåvor håller, som Guds gåvor plägar göra. Relationen finns där. Jag fortsätter hoppas att stjärnan leder vidare mot nya insikter och nya år, fler och fler prästationer. För det blir sällan så bra som när det blir annorlunda än man tänkt sig.

Och prästlivet är nästan helt och hållet annorlunda än jag hade tänkt mig.

Förutom det där med kaffet så klart. Den grejen håller än.

Killgissa och killgissa

Jag: En kompis till mig är arg över att ordet ”killgissa” heter ”killgissa”.
Gud: Ah.
Jag: För att han tycker att det är förnedrande för män.
Gud: Ah.
Jag: Han säger att kvinnor i lika hög grad som män påstår saker som de inte vet, och gör det med sådan där säker stämma så man tror på det.
Gud: Ah.
Jag: I korthet: att lika många kvinnor killgissar.
Gud: Mm.
Jag: Jag frågade vad han hade för vetenskapliga bevis för det.
Gud: Mm.
Jag: Han sade att han inte visste men att han var helt säker på att han hade rätt.
Gud: Mm.
Jag: Och sedan skrattade jag i en kvart och han fattade inte varför.
Gud: Mmhmm.
Jag: Hahahahaha!
Gud: Mm.
Jag: Jag är så otroligt rolig.
Gud: Mm.
Jag: Det är en av mina bästa egenskaper.
Gud: Hmm.
Jag: Tack vare dig naturligtvis.
Gud: Ah.
Jag: Det förstår jag ju. Att humor är en gåva från Gud.
Gud: Ja.
Jag: Därför är det så bra att jag har välsignats med den bästa sortens humor.
Gud: Ah.
Jag: Eller hur?
Gud: Hm.
Jag: Eller HUR?
Gud: Ehmmm. Jag säger så här: ”Vad har du för vetenskapliga bevis på det?”
Jag: Inga! Men jag är helt säker på att jag har rätt!
Gud: Ah.
Jag: Vänta lite. Menar du att jag —-
Gud: Mmm.
Jag: Men alltså. Att jag —- killgissar?
Gud: Mmm.
Jag: Så.. jag… han… det där som han… ehmm… det stämmer?
Gud: Hmm.
Jag: Men om han hade rä— då var jag inte så himla rolig eller?
Gud: Hmm.
Jag: Men alltså…
Gud: Ah.
Jag: Det var INTE roligt.
Gud: Ehm.
Jag: Jag tycker bara att det är roligt när jag är rolig.
Gud: Mm.
Jag: Så är jag inte rolig då?
Gud: Jag tycker alltid att det finns något att skratta åt hos dig.
Jag: Bra.
Gud: Mmm.