För tjugoett år sedan idag blev jag präst. Som de vise männen bar jag fram mina gåvor till Jesus – inte guld, rökelse och myrra, men tre förmågor: Förmågan att snacka, förmågan att dricka jättemycket kaffe och förmågan att tro på Gud.
Då tänkte jag att det skulle vara de perfekta gåvorna: mina predikningar skulle vara så välformulerade att folk omedelbart skulle börja älska Gud. Och de skulle älska mig och bjuda mig på kaffe och prata med mig. Och då skulle min tro på Gud rädda världen.
Och lite som för de vise männen blev det väl för mig. De där gåvorna hör man inte så mycket talas om efter att de blivit avlämnade. Och tur är väl det, i mitt fall. För baby-Jesus och himmels-Jesus har några saker gemensamma. Jag tror att de uppskattar gåvor som innebär att man håller tyst, håller om och håller ut.
Så det här har jag lärt mig:
-att om man verkligen vill hjälpa någon vars liv har gått sönder gör man oftast mycket större nytta om man lyssnar än om man pratar
-att det inte är särskilt viktigt om församlingsborna tar mig till sina hjärtan eller inte. Men däremot är det ofattbart viktigt att jag tar församlingsborna till mitt hjärta.
-att oavsett hur mycket iver och entusiasm jag än lägger in i min tro på Gud, kommer det aldrig att vara lika mycket iver och entusiasm som Gud lägger in i sin tro på mig.
Så med mina gåvor blev det som de blev. Men Guds gåvor håller, som Guds gåvor plägar göra. Relationen finns där. Jag fortsätter hoppas att stjärnan leder vidare mot nya insikter och nya år, fler och fler prästationer. För det blir sällan så bra som när det blir annorlunda än man tänkt sig.
Och prästlivet är nästan helt och hållet annorlunda än jag hade tänkt mig.
Förutom det där med kaffet så klart. Den grejen håller än.