maj 2018

Den måste bli till flis

Min hund har hittat en utmaning.
En pinne som är fyra gånger så lång som han själv.
Det är inget hinder.
Han vet att det är en angelägen uppgift.
Man ser hur han gläder sig i sin hundsjäl.
Och jag ser hur han griper sig verket an,
centimeter för centimeter.
För det är en väldigt stor pinne.
Den måste bli till flis.
Först då är jobbet gjort.
Och en väldigt envis hund
blir väldigt nöjd
när han har något verkligt rejält att bita i.
Jag vill tänka så också.
Att en stor utmaning kan var en stor glädje för en envis själ.
Och den går att klara, centimeter för centimeter.
En glad hund i en grön trädgård
Har predikat för mig om det.

Gud Dömer – Personer Räddas

En dag ska Gud och jag gå över de himmelska vidderna och prata om GDPR.

Jag: Så kan jag bara stryka mitt namn ur Livets bok när jag vill?
Gud: Varför skulle du vilja det?
Jag: Jag bara undrar om jag kan.
Gud: Varför undrar du det?
Jag: För jag kan stryka mitt namn ur alla andra register.
Gud: Så..
Jag: Så det där med Livets bok är ju ändå det mest långlivade av alla register.
Gud: Ja. Eller så är det inte ett register riktigt.
Jag: Nähä. Jag har sett framför mig en stor bok i bokstavsordning, fast sådär som en gammal familjebibel där du skriver in alla som döps.
Gud: Frycklund, Charlotte. På sin plats i bokstavsordningen. Som om du någonsin skulle hålla dig på en förutbestämd plats… och förresten: Jag för inte bok på det sättet.
Jag: Jaså?
Gud: Det är ingen sådan där Disneyartad jultomtelista där jag skriver upp goda och dåliga gärningar, och sedan gör någon slags bokföring.
Jag: Jaså?
Gud: Det är mer som en kamera som följer dig överallt och spelar in allting.
Jag: Bild är också personuppgift, det kan man läsa i…
Gud: Och varje gång du bekänner dina synder och får förlåtelse så raderas hela filmen från början.
Jag: Va?
Gud: Japp.
Jag: Så du bara tar bort alltihopa?
Gud: Ja.
Jag: Du undanröjer alla bevis?
Gud: Jag förlåter. Allt försvinner.
Jag: In i mörkret?
Gud: Ut ur mörkret. Bort från mörkret. In i ljuset.
Jag: Är det GDPR?
Gud: Ja.
Jag: Nej, det är det inte.
Gud: Gud dömer, personer räddas.
Jag: Mmm.
Gud: När du ber om förlåtelse, så försvinner alltihopa. Det finns inget kvar att döma på.
Jag: Då är du… bättre än GDPR?
Gud: Det känns som en väldigt lågt satt ribba att ta sig över, men ja. Jag är bättre än GDPR.
Jag: Men alltså du tar bort synd och sådant, det är helt ok tycker jag. Men det här andra då? Med att ta bort människor? Gör du det?
Gud: Det låter inte riktigt som GDPR. Mer som maffian.
Jag: Men gör du det?
Gud: Jag tar inte bort människor.
Jag: Inte ens när de dör?
Gud: De dör inte. De laddas bara upp till molnet.
Jag: Ge dig, på riktigt.
Gud: Ge. Dig. På. Riktigt. G. D. P. R.
Jag: Ge dig.
Gud: På riktigt.
Jag: På riktigt.
Gud: Jag ger dig, på riktigt. Nåd. Och alltid nåd.
Jag: Jag vinner aldrig de här diskussionerna.
Gud: Nänä, men så är jag ju Gud också.

Just där bor lågan som hatet aldrig kan släcka

Så mina älskade lever
Ingen dog i en terrorattack
Ingen skadad i ett krig
Som de inte valt att delta i

Mina älskade lever
Mitt liv går vidare
Min vardag finns kvar
Min värld har färger

Och ändå är tillvaron skakad
Och tryggheten rubbad
Och tillvaron avklädd och naken
Och freden en gäckande gåta

Jag kramar dem extra
De där som jag älskar
Kramar dem extra
Som om min kärlek var en sköld

Och ondskan skrattar
Och våldet ler
Åt mamman som försöker skydda
Åt modersomsorg, föräldrakärlek

Åt de enkla fraserna,
de mjuka omtankarna,
De vardagliga ömheterna,
De små, små tecknen på kärlek

När ondskan skrattar och våldet ler
Åt kärlekens vardags små gester
Så anar de inte att just där bor lågan
Som hatet aldrig kan släcka