Jag: Jag förstår inte det här med fotbolls-VM.
Gud: Det kommer som en stor överraskning för mig.
Jag: Vadå? Du är ju allvetande.
Gud: Och har förmågan till en viss mild änglalik ironi.
Jag: OK, men jag fattar iallafall inte.
Gud: Vill du verkligen fatta?
Jag: Inte fotboll direkt men liksom varför det är så stort.
Gud: Tja. Bollen är rund.
Jag: ?
Gud: Man brukar säga så i fotboll för att påpeka att vad som helst kan hända. Bollen är rund. Jorden är rund. Och till och med du själv kan anses vara ganska —
Jag: Hörru, Gud. Nu pratar vi om fotboll. Och varför så många människor sitter och jublar när någon med väldigt betydelsefull färg på sin skjorta sparkar en boll in i en bur.
Gud: En annan fråga som man också kan ställa.
Jag: Vad?
Gud: Varför en massa folk inte sitter och jublar när mina präster predikar?
Jag: Vad menar du?
Gud: När du predikar. Varför sitter inte folk och jublar då?
Jag: För att jag… för att fotboll… för att de sitter i en stillsam kontemplation av ditt ord. Det är mycket möjligt, till och med troligt, att de jublar på insidan.
Gud: Hm.
Jag: Jag har iallafall ingen information om motsatsen.
Gud: Och ändå undrar du över fotbollens magi?
Jag: Ja.
Gud: Paulus sade det bra.
Jag: Om FOTBOLL? Den där karlen kunde ju aldrig hålla tyst.
Gud: En del av mina apostlar är ganska pratglada. Präster också för den delen.
Jag: Men om FOTBOLL?
Gud: ”jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna pris”. Filipperbrevets tredje kapitel.
Jag: Typ som fotboll?
Gud: Typ.
Jag: Så det är anledningen till att fotboll är så populärt? För att det står i Bibeln?
Gud: Nja. Men det är samma idé. Man kan glömma det som ligger bakom. Sträcka sig mot ett mål. Vilja vinna.
Jag: Och det är… bra grejer?
Gud: Glömma det gamla. Det gör vi i vår tro. Syndaförlåtelsen.
Jag: Mmm. Fast vi slipper jogga och grejer.
Gud: Sträcka sig mot det som ligger framför oss. Det gör vi i vår tro, längtar efter att komma närmare vårt mål.
Jag: Fortfarande utan att jogga.
Gud: Och vilja vinna.
Jag: Det är väl ändå inte kristet?
Gud: Varför inte? Kristus vann.
Jag: Över ondskan, ja.
Gud: Det är väl en bra vinst? Den bästa, faktiskt.
Jag: Det är det väl. Ja, det är det.
Gud: Att rikta in sig mot ett mål. Ett mål som inte skadar någon annan, ett som handlar om bra spel och bra träning av de där kropparna jag gett er.
Jag: Ja.
Gud: Och att man kan njuta av fotboll även när man inte spelar. Du vet, hålla på folk, delta i dramat även på håll. Utan att jogga, som du brukar säga.
Jag: Jaja.
Gud: Så fattar du?
Jag: Jag fattar att fotboll är spännande ifall man bryr sig.
Gud: Men man måste inte bry sig om fotboll.
Jag: Vilken tur.
Gud: Men man måste bry sig om något. Man måste hämta de där historierna någonstans, de som ger oss en drivkraft att gå vidare, att resa oss upp en gång till, att orka fortsätta livet och möta utmaningar. Att kämpa tillsammans. Att—
Jag: Som en predikan.
Gud: Som en slags predikan, ja.
Jag: Typ väldigt likt de spännande och dramatiska och upplyftande historierna som vissa av oss alltid har i våra predikningar?
Gud: Typ kanske lite grann åt det hållet. Fast liksom mer spännand—- liksom mer intressa— liksom lite mer sportanpassade. För många människor gillar sport.
Jag: Jag skulle förstås kunna predika lite mer om sport.
Gud: Det vore antagligen en väldigt intressant utmaning. För dig och för församlingen som skulle lyssna.
Jag: Jag vet inte, jag kanske skulle behöva lära mig lite mer om sport först.
Gud: Kanske.
Jag: Du vet, så man inte blandar ihop bandypucken med höjdhoppssaltomortalen.
Gud: Mmm. Kan också vara bra att lära sig lite om det.
Jag: Eller så kan jag bara hålla mig till sådant jag vet.
Gud: Eller så kan du titta lite på fotbolls-VM och lära dig lite terminologi och så som du kan använda sedan. Det är fullt med bra ord som man som präst kan ha användning av.
Jag: Bollen är rund.
Gud: Du ser, du lär dig redan.
Jag: Bollen är rund, vad som helst kan hända.
Gud: Jag ser fram emot det.