juni 2018

Så man inte blandar ihop bandypucken med höjdhoppssaltomortalen

Jag: Jag förstår inte det här med fotbolls-VM.
Gud: Det kommer som en stor överraskning för mig.
Jag: Vadå? Du är ju allvetande.
Gud: Och har förmågan till en viss mild änglalik ironi.
Jag: OK, men jag fattar iallafall inte.
Gud: Vill du verkligen fatta?
Jag: Inte fotboll direkt men liksom varför det är så stort.
Gud: Tja. Bollen är rund.
Jag: ?
Gud: Man brukar säga så i fotboll för att påpeka att vad som helst kan hända. Bollen är rund. Jorden är rund. Och till och med du själv kan anses vara ganska —
Jag: Hörru, Gud. Nu pratar vi om fotboll. Och varför så många människor sitter och jublar när någon med väldigt betydelsefull färg på sin skjorta sparkar en boll in i en bur.
Gud: En annan fråga som man också kan ställa.
Jag: Vad?
Gud: Varför en massa folk inte sitter och jublar när mina präster predikar?
Jag: Vad menar du?
Gud: När du predikar. Varför sitter inte folk och jublar då?
Jag: För att jag… för att fotboll… för att de sitter i en stillsam kontemplation av ditt ord. Det är mycket möjligt, till och med troligt, att de jublar på insidan.
Gud: Hm.
Jag: Jag har iallafall ingen information om motsatsen.
Gud: Och ändå undrar du över fotbollens magi?
Jag: Ja.
Gud: Paulus sade det bra.
Jag: Om FOTBOLL? Den där karlen kunde ju aldrig hålla tyst.
Gud: En del av mina apostlar är ganska pratglada. Präster också för den delen.
Jag: Men om FOTBOLL?
Gud: ”jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna pris”. Filipperbrevets tredje kapitel.
Jag: Typ som fotboll?
Gud: Typ.
Jag: Så det är anledningen till att fotboll är så populärt? För att det står i Bibeln?
Gud: Nja. Men det är samma idé. Man kan glömma det som ligger bakom. Sträcka sig mot ett mål. Vilja vinna.
Jag: Och det är… bra grejer?
Gud: Glömma det gamla. Det gör vi i vår tro. Syndaförlåtelsen.
Jag: Mmm. Fast vi slipper jogga och grejer.
Gud: Sträcka sig mot det som ligger framför oss. Det gör vi i vår tro, längtar efter att komma närmare vårt mål.
Jag: Fortfarande utan att jogga.
Gud: Och vilja vinna.
Jag: Det är väl ändå inte kristet?
Gud: Varför inte? Kristus vann.
Jag: Över ondskan, ja.
Gud: Det är väl en bra vinst? Den bästa, faktiskt.
Jag: Det är det väl. Ja, det är det.
Gud: Att rikta in sig mot ett mål. Ett mål som inte skadar någon annan, ett som handlar om bra spel och bra träning av de där kropparna jag gett er.
Jag: Ja.
Gud: Och att man kan njuta av fotboll även när man inte spelar. Du vet, hålla på folk, delta i dramat även på håll. Utan att jogga, som du brukar säga.
Jag: Jaja.
Gud: Så fattar du?
Jag: Jag fattar att fotboll är spännande ifall man bryr sig.
Gud: Men man måste inte bry sig om fotboll.
Jag: Vilken tur.
Gud: Men man måste bry sig om något. Man måste hämta de där historierna någonstans, de som ger oss en drivkraft att gå vidare, att resa oss upp en gång till, att orka fortsätta livet och möta utmaningar. Att kämpa tillsammans. Att—
Jag: Som en predikan.
Gud: Som en slags predikan, ja.
Jag: Typ väldigt likt de spännande och dramatiska och upplyftande historierna som vissa av oss alltid har i våra predikningar?
Gud: Typ kanske lite grann åt det hållet. Fast liksom mer spännand—- liksom mer intressa— liksom lite mer sportanpassade. För många människor gillar sport.
Jag: Jag skulle förstås kunna predika lite mer om sport.
Gud: Det vore antagligen en väldigt intressant utmaning. För dig och för församlingen som skulle lyssna.
Jag: Jag vet inte, jag kanske skulle behöva lära mig lite mer om sport först.
Gud: Kanske.
Jag: Du vet, så man inte blandar ihop bandypucken med höjdhoppssaltomortalen.
Gud: Mmm. Kan också vara bra att lära sig lite om det.
Jag: Eller så kan jag bara hålla mig till sådant jag vet.
Gud: Eller så kan du titta lite på fotbolls-VM och lära dig lite terminologi och så som du kan använda sedan. Det är fullt med bra ord som man som präst kan ha användning av.
Jag: Bollen är rund.
Gud: Du ser, du lär dig redan.
Jag: Bollen är rund, vad som helst kan hända.
Gud: Jag ser fram emot det.

För katter äger åkrar, och katter äger natten

Vi äger inte åkern, det gör katten.
Vår mäktiga, mystiska, magiska katt
som vaktar sin åker vareviga natt
För katter äger åkrar, och katter äger natten.

Svarta och smidiga, farliga katter
Tystaste trägnaste konungakatter
Från åkrar som skyddas och värnas av katter
Bärgas vid skördetid storslagna skatter

Vad katten som sitter där tänker och vet
Är en evig och kattelig hemlighet
Men jag som vördnadsfullt ser på
Vet en sak mycket väl ändå

Vi äger inte åkern, för åkern ägs förstås
Av samma katt som av sin nåd så självklart äger oss

Fast kanske mest effektivt som en talövning

Jag: Vet du vad som är så bra med mig?
Gud: Din skapare?
Jag: Ja… ok. Om du ska hålla på och ta åt dig all äran så. Men en annan grej. Säg! Vet du? Vet du?
Gud: Jag vill påminna om att jag är allvetande.
Jag: Så du vet vad som är så bra med mig?
Gud: Jag… vet knappt var jag ska börja.
Jag: Men särskild en grej. En extra jättebra grej.
Gud: Ah. Den.
Jag: Just den.
Gud: Den är bra.
Jag: Ja. Att jag aldrig dömer någon.
Gud: Väldigt fint om man kan låta bli det.
Jag: Jag kan låta bli det.
Gud: (om jag tänker efter är det möjligt att det skulle vara lätt att urskilja att det är exakt samma tonfall som när jag sagt åt treåring att deras teckningar är jättefina, men som tur är tänker jag inte efter) Du är jätteduktig.
Jag: Jag skulle aldrig döma någon annan, och vet du varför?
Gud: För att jag har sagt åt dig att låta bli?
Jag: För att… det var värst vad du tar åt dig äran hela tiden. Nej, för att jag tänker efter först. Jag tänker efter hur det skulle vara att vara i den personens skor. Och så dömer jag inte.
Gud: Fint.
Jag: Ja.
Gud: Det vore en bra värld utan fördömanden.
Jag: Ja. Jag hatar när folk dömer andra. Jag kan inte förstå dem. Jag kan inte ACCEPTERA dem.
Gud: Men du dömer dem naturligtvis inte?
Jag: Självklart inte. Men jag bara… jag bara säger att jag tycker inte att det är ok som de håller på.
Gud: Som de håller på med vadå?
Jag: Med att döma andra och hålla på.
Gud: Nej, där sätter du ner foten.
Jag: Jajamensan.
Gud: Du vet vad du tycker, du.
Jag: Ja.
Gud: Och är inte rädd för att säga det.
Jag: Nej.
Gud: Även när det är helt ologiskt.
Jag: Vadå? Vadå helt ologiskt? (Listigt) Nu tycker jag att du dömer mig faktiskt.
Gud: Nej, jag bara säger att det är inte möjligt att både låta bli att döma folk och fördöma dem som dömer folk.
Jag: Men jag fördömer dem inte, jag bara… jag bara säger att jag inte gillar det där dumma de gör.
Gud: Påminn mig igen om vad skillnaden är mellan att döma folk och att säga att de är dumma.
Jag: Döma stavas med ett m och dumma med två?
Gud: Det är i och för sig en skillnad.
Jag: Jag är inte dum. Och jag dömer ingen. Utom de dumma. De som dömer.
Gud: Det här börjar bli som en talövning för folk som behöver öva på det korta u-ljudet och det korta ö-ljudet. ”Dum dömer, dumma dömer”.
Jag: Och också som en fin utsaga om självaste livet och hur bra det blir när man inte dömer.
Gud: Fast kanske mer effektivt som en talövning.
Jag: Du ser alltid allting så –
Gud: Positivt. Kan man inte vara fullständigt logisk i sin etik kan man åtminstone vara ett föredöme i konsten att tala tydligt.
Jag: Föredöme. Det är ett fint ord.
Gud: Ja.
Jag: Jag dömer ingen. Jag bara föredömer. Så kan vi säga.
Gud: Det kanske vi kan.
Jag: Tur att du har mig.
Gud: Och kanske tur att du har mig.
Jag: Och att du har mig.

Oändligheten är väldigt, väldigt länge

Jag: Jag tycker ju mycket om att predika för folk.
Gud: Ja.
Jag: Det känns som att det borde finnas proportionalitet i det. Så att andra gillar att lyssna lika mycket till mina predikningar som jag gillar att predika.
Gud: Det vore ju förstås en idealisk situation för dig.
Jag: Men det verkar som att det inte riktigt funkar så.
Gud: Mmm.. Jag kan verkligen inte förstå varför.
Jag: Inte jag heller.
Gud: Det kan ju vara på två olika sätt: Antingen behöver alla andra bli bättre på att gilla långa vindlande predikningar bara för att –
Jag: Vindlande?
Gud: Eller så kan du bli bättre på att bara säga vad du tänker och sedan inte fortsätta predika en lång stund till.
Jag: Sade du ”svindlande” eller ”vindlande”?
Gud: Vindlande.
Jag: Jag som är så rolig när jag predikar.
Gud: Mmm.
Jag: Jag tycker folk borde vilja fortsätta att lyssna på det i all oändlighet.
Gud: Oändligheten är väldigt väldigt länge.
Jag: Jag kan predika väldigt, väldigt länge.
Gud: En upplevd oändlighet kan kännas väldigt lång. Men en faktisk oändlighet ÄR oändlig.
Jag: Fint sagt.
Gud: Tack.
Jag: Kanske skulle jag predika över det någon gång.
Gud: Kanske bara en gång, ganska snabbt, kanske i duschen?
Jag: Men då hör ju ingen?
Gud: Jag hör.
Jag: Då blir det ju mer som en bön.
Gud: Bön är bra.
Jag: Men då är det ju ingen som skrattar.
Gud: Hur vet du att inte jag skrattar?
Jag: Det är ju jättejättetråkigt om den enda som skrattar typ är en gudomlig person som fattar skämtet i förväg. Och förresten så hör jag inte när du skrattar.
Gud: Om du är tyst en stund. Och lyssnar riktigt riktigt noga. Kanske.
Jag: Kanske.
Gud: Ja.
Jag: Men i själva verket?
Gud: Det finns tillfällen när det är bra att du inte hör när jag skrattar.
Jag: Jag gillar skratt.
Gud: Och jag gillar predikningar.
Jag: Det är ju bra. Fler borde göra det.
Gud: Du vet att man kan predika på en massa olika sätt va?
Jag: Jag vet. Jag predikar för min man om städning, för barnen om vilka kläder som ligger slängda på hallgolvet, för…
Gud: Det finns ett gammalt talspråk: ”Predika alltid, om nödvändigt använd ord.”
Jag: Du tycker att jag ska predika TYST?
Gud: Nja. Det skulle ju innebära att du var tyst.
Jag: Ja. Jättetyst. Helt totalt tyst. Bäcktyst. Tyst som det glädjerika, sköna. Tyst som godheten i Haruki Murakamis böcker. Tyst som den finländska folksjälen. Tyst som bruset i färgen vit. Tyst som —
Gud: Vi ska väl inte gå för långt.
Jag: Så vad menar du då?
Gud: Du kanske inte ska vara helt tyst.
Jag: Aha! Så folk GILLAR när jag pratar?
Gud: Jag. Jag gillar när du pratar.
Jag: Så klart. För att du skapade mig med en viss gåva.
Gud: För att – du vet hur vissa människor tycker att det är vilsamt att ha radion på i bakgrunden, även om man inte lyssnar direkt på den?
Jag: Javisst. Min man brukar — Aha.
Gud: Vilsamt. Din gåva är vilsam.
Jag: Hör du, Gud.
Gud: Ja. Och jag lyssnar till och med alltid. Men alla måste ju inte göra det.

Om den svårartade typen av blogginlägg som kräver fromma och kreativa läsare

Jag: Jo, du, Gud.
Gud: Ja.
Jag: Jag har fått en blogg.
Gud: Det låter som en välsignelse.
Jag: För alla som läser den.
Gud: Och kanske även för alla som inte läser den.
Jag: För alla helt enkelt.
Gud: Så kan det förstås vara.
Jag: Jag tänkte att jag skulle skriva upp alla våra imaginära samtal i den bloggen.
Gud: Mmm.
Jag: De som vi har i mitt huvud liksom.
Gud: Ja, de måste ju vara fascinerande och spännande på en hel mängd olika sätt.
Jag: Jag vet att du aldrig skulle använda dig av ironi.
Gud: Vem, jag?
Jag: Så du måste mena varje ord.
Gud: Alltid.
Jag: Så då förstår jag dig rätt.
Gud: Nästan aldrig.
Jag: Men det verkar gå bra ändå?
Gud: Det finns underverk överallt.
Jag: Jag är bara bekymrad över en sak.
Gud: Oh, do tell.
Jag: Att folk ska uppfatta det som samtal med någon slags låtsasvän.
Gud: Hur menar du?
Jag: Tja, samtalen är ju påhittade.
Gud: Fast den stora frågan är vem som hittade på hjärnan som hittade på samtalen. Tänk på den du.
Jag: Ja, så småningom. Men nu tänker jag så här: Tänk om folk tror att DU är imaginär?
Gud: Och tänk om de tror att DU är imaginär.
Jag: Jag? Men jag finns ju på riktigt.
Gud: Hur vet du det?
Jag: För att jag typ… är mig?
Gud: Och jag är mig.
Jag: Det låter fint.
Gud: De där gränserna folk har mellan riktigt och påhittat. De är lite absurda tycker jag.
Jag: För att… du inte finns på riktigt?
Gud: Jodå. Oroa dig inte för det. Men grejen är att det finns så många saker som är på riktigt som ingen ens har börjat fundera på att utveckla möjligheter att ens påbörja en förståelse för att ana än så länge.
Jag: Eh…
Gud: Problemet är nästan aldrig att människor tror på saker som inte finns.
Jag: OK.
Gud: Problemet är att ni inte tror på en massa saker som faktiskt finns.
Jag: Men.
Gud: Så nu vet du.
Jag: Nästan ingenting faktiskt.
Gud: (uppmuntrande) I så fall börjar du fatta.
Jag: Det känns fullständigt som att jag inte alls fattar.
Gud: Då är du något på spåren.
Jag: Men.
Gud: Det gör inget. Sådana här ögonblick av klarsyn varar ändå aldrig särskilt länge.
Jag: Eh. Skönt?
Gud: Du är snart dig lik igen.
Jag: Det känns tryggt.
Gud: Det tycker jag också.