Jag: Jag tycker ju mycket om att predika för folk.
Gud: Ja.
Jag: Det känns som att det borde finnas proportionalitet i det. Så att andra gillar att lyssna lika mycket till mina predikningar som jag gillar att predika.
Gud: Det vore ju förstås en idealisk situation för dig.
Jag: Men det verkar som att det inte riktigt funkar så.
Gud: Mmm.. Jag kan verkligen inte förstå varför.
Jag: Inte jag heller.
Gud: Det kan ju vara på två olika sätt: Antingen behöver alla andra bli bättre på att gilla långa vindlande predikningar bara för att –
Jag: Vindlande?
Gud: Eller så kan du bli bättre på att bara säga vad du tänker och sedan inte fortsätta predika en lång stund till.
Jag: Sade du ”svindlande” eller ”vindlande”?
Gud: Vindlande.
Jag: Jag som är så rolig när jag predikar.
Gud: Mmm.
Jag: Jag tycker folk borde vilja fortsätta att lyssna på det i all oändlighet.
Gud: Oändligheten är väldigt väldigt länge.
Jag: Jag kan predika väldigt, väldigt länge.
Gud: En upplevd oändlighet kan kännas väldigt lång. Men en faktisk oändlighet ÄR oändlig.
Jag: Fint sagt.
Gud: Tack.
Jag: Kanske skulle jag predika över det någon gång.
Gud: Kanske bara en gång, ganska snabbt, kanske i duschen?
Jag: Men då hör ju ingen?
Gud: Jag hör.
Jag: Då blir det ju mer som en bön.
Gud: Bön är bra.
Jag: Men då är det ju ingen som skrattar.
Gud: Hur vet du att inte jag skrattar?
Jag: Det är ju jättejättetråkigt om den enda som skrattar typ är en gudomlig person som fattar skämtet i förväg. Och förresten så hör jag inte när du skrattar.
Gud: Om du är tyst en stund. Och lyssnar riktigt riktigt noga. Kanske.
Jag: Kanske.
Gud: Ja.
Jag: Men i själva verket?
Gud: Det finns tillfällen när det är bra att du inte hör när jag skrattar.
Jag: Jag gillar skratt.
Gud: Och jag gillar predikningar.
Jag: Det är ju bra. Fler borde göra det.
Gud: Du vet att man kan predika på en massa olika sätt va?
Jag: Jag vet. Jag predikar för min man om städning, för barnen om vilka kläder som ligger slängda på hallgolvet, för…
Gud: Det finns ett gammalt talspråk: ”Predika alltid, om nödvändigt använd ord.”
Jag: Du tycker att jag ska predika TYST?
Gud: Nja. Det skulle ju innebära att du var tyst.
Jag: Ja. Jättetyst. Helt totalt tyst. Bäcktyst. Tyst som det glädjerika, sköna. Tyst som godheten i Haruki Murakamis böcker. Tyst som den finländska folksjälen. Tyst som bruset i färgen vit. Tyst som —
Gud: Vi ska väl inte gå för långt.
Jag: Så vad menar du då?
Gud: Du kanske inte ska vara helt tyst.
Jag: Aha! Så folk GILLAR när jag pratar?
Gud: Jag. Jag gillar när du pratar.
Jag: Så klart. För att du skapade mig med en viss gåva.
Gud: För att – du vet hur vissa människor tycker att det är vilsamt att ha radion på i bakgrunden, även om man inte lyssnar direkt på den?
Jag: Javisst. Min man brukar — Aha.
Gud: Vilsamt. Din gåva är vilsam.
Jag: Hör du, Gud.
Gud: Ja. Och jag lyssnar till och med alltid. Men alla måste ju inte göra det.