Jag: Vet du vad som är så bra med mig?
Gud: Din skapare?
Jag: Ja… ok. Om du ska hålla på och ta åt dig all äran så. Men en annan grej. Säg! Vet du? Vet du?
Gud: Jag vill påminna om att jag är allvetande.
Jag: Så du vet vad som är så bra med mig?
Gud: Jag… vet knappt var jag ska börja.
Jag: Men särskild en grej. En extra jättebra grej.
Gud: Ah. Den.
Jag: Just den.
Gud: Den är bra.
Jag: Ja. Att jag aldrig dömer någon.
Gud: Väldigt fint om man kan låta bli det.
Jag: Jag kan låta bli det.
Gud: (om jag tänker efter är det möjligt att det skulle vara lätt att urskilja att det är exakt samma tonfall som när jag sagt åt treåring att deras teckningar är jättefina, men som tur är tänker jag inte efter) Du är jätteduktig.
Jag: Jag skulle aldrig döma någon annan, och vet du varför?
Gud: För att jag har sagt åt dig att låta bli?
Jag: För att… det var värst vad du tar åt dig äran hela tiden. Nej, för att jag tänker efter först. Jag tänker efter hur det skulle vara att vara i den personens skor. Och så dömer jag inte.
Gud: Fint.
Jag: Ja.
Gud: Det vore en bra värld utan fördömanden.
Jag: Ja. Jag hatar när folk dömer andra. Jag kan inte förstå dem. Jag kan inte ACCEPTERA dem.
Gud: Men du dömer dem naturligtvis inte?
Jag: Självklart inte. Men jag bara… jag bara säger att jag tycker inte att det är ok som de håller på.
Gud: Som de håller på med vadå?
Jag: Med att döma andra och hålla på.
Gud: Nej, där sätter du ner foten.
Jag: Jajamensan.
Gud: Du vet vad du tycker, du.
Jag: Ja.
Gud: Och är inte rädd för att säga det.
Jag: Nej.
Gud: Även när det är helt ologiskt.
Jag: Vadå? Vadå helt ologiskt? (Listigt) Nu tycker jag att du dömer mig faktiskt.
Gud: Nej, jag bara säger att det är inte möjligt att både låta bli att döma folk och fördöma dem som dömer folk.
Jag: Men jag fördömer dem inte, jag bara… jag bara säger att jag inte gillar det där dumma de gör.
Gud: Påminn mig igen om vad skillnaden är mellan att döma folk och att säga att de är dumma.
Jag: Döma stavas med ett m och dumma med två?
Gud: Det är i och för sig en skillnad.
Jag: Jag är inte dum. Och jag dömer ingen. Utom de dumma. De som dömer.
Gud: Det här börjar bli som en talövning för folk som behöver öva på det korta u-ljudet och det korta ö-ljudet. ”Dum dömer, dumma dömer”.
Jag: Och också som en fin utsaga om självaste livet och hur bra det blir när man inte dömer.
Gud: Fast kanske mer effektivt som en talövning.
Jag: Du ser alltid allting så –
Gud: Positivt. Kan man inte vara fullständigt logisk i sin etik kan man åtminstone vara ett föredöme i konsten att tala tydligt.
Jag: Föredöme. Det är ett fint ord.
Gud: Ja.
Jag: Jag dömer ingen. Jag bara föredömer. Så kan vi säga.
Gud: Det kanske vi kan.
Jag: Tur att du har mig.
Gud: Och kanske tur att du har mig.
Jag: Och att du har mig.