Dikter

För katter äger åkrar, och katter äger natten

Vi äger inte åkern, det gör katten.
Vår mäktiga, mystiska, magiska katt
som vaktar sin åker vareviga natt
För katter äger åkrar, och katter äger natten.

Svarta och smidiga, farliga katter
Tystaste trägnaste konungakatter
Från åkrar som skyddas och värnas av katter
Bärgas vid skördetid storslagna skatter

Vad katten som sitter där tänker och vet
Är en evig och kattelig hemlighet
Men jag som vördnadsfullt ser på
Vet en sak mycket väl ändå

Vi äger inte åkern, för åkern ägs förstås
Av samma katt som av sin nåd så självklart äger oss

Den måste bli till flis

Min hund har hittat en utmaning.
En pinne som är fyra gånger så lång som han själv.
Det är inget hinder.
Han vet att det är en angelägen uppgift.
Man ser hur han gläder sig i sin hundsjäl.
Och jag ser hur han griper sig verket an,
centimeter för centimeter.
För det är en väldigt stor pinne.
Den måste bli till flis.
Först då är jobbet gjort.
Och en väldigt envis hund
blir väldigt nöjd
när han har något verkligt rejält att bita i.
Jag vill tänka så också.
Att en stor utmaning kan var en stor glädje för en envis själ.
Och den går att klara, centimeter för centimeter.
En glad hund i en grön trädgård
Har predikat för mig om det.

Just där bor lågan som hatet aldrig kan släcka

Så mina älskade lever
Ingen dog i en terrorattack
Ingen skadad i ett krig
Som de inte valt att delta i

Mina älskade lever
Mitt liv går vidare
Min vardag finns kvar
Min värld har färger

Och ändå är tillvaron skakad
Och tryggheten rubbad
Och tillvaron avklädd och naken
Och freden en gäckande gåta

Jag kramar dem extra
De där som jag älskar
Kramar dem extra
Som om min kärlek var en sköld

Och ondskan skrattar
Och våldet ler
Åt mamman som försöker skydda
Åt modersomsorg, föräldrakärlek

Åt de enkla fraserna,
de mjuka omtankarna,
De vardagliga ömheterna,
De små, små tecknen på kärlek

När ondskan skrattar och våldet ler
Åt kärlekens vardags små gester
Så anar de inte att just där bor lågan
Som hatet aldrig kan släcka

Så att katterna får vara katter

Föräldrar är hundar, flockbundna,
Lurviga tjänare med vallningsinstinkt
Evigt lufsande mellan lydnad och struktur

Barn är katter, självständiga,
Livliga, nyfikna: kungligheter
Elegant balans mellan jakt och lek

Men i skymningen, när flocken sover
Går jag en kvällsrunda i åkerkanten
Tassar mitt inre, smyger över fälten
Med vild och vidunderlig vighet
Våldsam och vacker som en katt.

För när katten är borta
Dansar kanske råttorna på bordet
Men hunden leker istället katt,
En fri, frodig fantasi
Innan plikten åter kallar

Och detta är hundens aftonbön:
Tack Gud, att just jag i min flock
Utför vakthunds hundvakt
En vän som värnar, en vördnadsfull vallare
Så att katterna får vara katter. Amen.

Väldigt värn vid vår väg

Stadigt och ständigt har hon stått där, i generationer.
Vet vilka som kommit, och har sett vilka som gått.
Välvillig och levnadsvis och van vid vädrets växlingar
Villigt väntat in våren, värdigt väntat ut hösten.

Stadigt och ständigt står hon där, vännen och väktaren.
Varsam, vänlig, vacker: vördnadsvärd och vis
Fåglars bo och katters bro, barnens zoo och vuxnas ro.
Vild och väldig som en viking, vitklädd, varlig som en brud.

Stadigt och ständigt står hon på sitt pass
Villig vakt vid vår åker, väldigt värn vid vår väg
Varma armar vänder sig åt alla håll
Visar världen varsamhet, välkomnar och värnar.

I skuggan är du dig själv

Solen är allas, men skuggan är din.
I solen är du allas, men i skuggan är du dig själv.
I skuggan får ditt ansikte vila, osett, oägt,
Du slipper ha ditt fönster öppet mot världen,
Du får stänga till, vila, vänta.

Och det gör inget.
Du måste inte ut i solen just nu.
Måste inte längta dit, måste inte visa dig.
Skuggan är en trygghet, ditt hem när du tvekar på tröskeln.

Solen är allas, men skuggan är din.
Och så ska livet vara. Ibland är du allas, mitt i ljuset,
Men ibland måste skuggan befria dig. Göra dig till din.

Så vila nu i lugnet, i skuggans befriande mörker.
En dag ska solen kalla dig igen, ut i ljuset, värma din hud
Ge dina dagar färger, alla de där vackra skarpa färgerna.

Men idag får du vara dov och stilla.
Skuggorna sviker dig inte. Där slipper du skenet
Där är du den som lyser. Om och när du vill.

Och hoppet ska vakna i alla oss som vill vara en hund på en åker ibland

Det ska springa en hund på en åker en gång,
en höst, när luften är klar.

Det ska springa en hund på en åker, för att
När allting är lovat och allting är sagt
Är friheten evig för den som får vara en hund på en åker.

Det ska springa en hund på en åker, för att
när färgen är magisk och lukterna jublar
är livet en njutning för hundar på åkrar.

Och hoppet ska vakna i alla oss
som vill vara en hund på en åker ibland.

Det ska springa en hund på en åker en dag
och lova dig att den åkern finns,
den där du ska va´ett med himlen och jorden
och springa och njuta, en hund på en åker.

Bjuda motstånd, som om det vore te i finaste porslin

Det står tistlar vid vår åker.
Vackra, värdiga, och vassa.
Det står tistlar och lär oss om motståndets kraft.
Man behöver inte hata, man behöver inte jaga,
Man behöver inte ljuga och förtala.
Man kan bara stå där.
Vacker, värdig och vass
Och bjuda motstånd, som om det vore te i finaste porslin.

Ibland behöver man vara en maskros,
Stråla som en sol fast ingen vill ha en.
Ibland behöver man vara havre,
Nyttig, tråkig, nödvändig näring.
Och ibland behöver man vara vacker, värdig och vass.
Ha integritet, intensitet och intelligens.
Ibland behöver man vara en tistel vid en åker.
Och bjuda motstånd, som om det vore te i finaste porslin.