Hörru Gud

Luttrad iallafall

Jag: Vet du att det här året delar de inte ut något Nobelpris i litteratur?
Gud: Jag vet. Jag är ju Gud.
Jag: Ja, fast den grejen vet typ alla.
Gud: OK.
Jag: På ett sätt är det väldigt bra att de inte delar ut något Nobelpris.
Gud: OK?
Jag: För då är det lättare att ta för givet att det skulle ha gått till mig.
Gud: Eh. O… K…
Jag: Under ett helt år får jag gå omkring och tänka mig att jag kunde ha varit världens mest kända författare.
Gud: JK Rowling är… och Paulus… och…
Jag: För att de kunde ju ha tillkännagivit mitt namn.
Gud: Ja. Du vet… du vet… jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det…
Jag: Men du är ju Gud.
Gud: Ja.
Jag: Så det vet du nog.
Gud: OK. Vi säger det på det här sättet att du vet ju om att du inte har… du vet, skrivit någon bok?
Jag: Petitesser.
Gud: OK.
Jag: Priset går ju till den bästa författaren.
Gud: Ah.
Jag: Och jag känner mig fullständigt övertygad om att jag måste vara en av de bästa.
Gud: Och hur… hur hade du tänkt dig att de i Svenska akademin skulle bli fullständigt övertygade om det?
Jag: Vadå?
Gud: Hur skulle de få reda på att du är den bästa författaren om du inte skriver någonting?
Jag: Jag förstår inte frågan.
Gud: Om man inte skriver en bok så kan folk inte läsa ens bok.
Jag: Det känns rätt.
Gud: Och om de inte kan läsa din bok kan de inte veta vilken typ av författare du är.
Jag: Men du kan berätta det för dem.
Gud: Mmm. Men det finns så mycket jag kan berätta för dem – och för alla människor faktiskt – och jag jobbar inte riktigt så att jag dyker upp och säger konkreta saker till folk särskilt ofta.
Jag: Det är en av de saker som jag förstår minst hos dig.
Gud: Det är en av de saker som många förstår minst hos mig.
Jag: När ska jag fatta det då?
Gud: Innan du får Nobelpriset iallafall.
Jag: Så väldigt, väldigt snart då?
Gud: Skriv en bok först.
Jag: Du gjorde ju det. Har du fått Nobelpriset?
Gud: Det är faktiskt en relevant synpunkt. Nej, det har jag inte.
Jag: Den är ju ändå en bästsäljare.
Gud: Ja.
Jag: Och innehåller en hel del som är rätt så bra.
Gud: Åh, tack.
Jag: Nåja, om inte ens du får Nobelpriset så kanske jag inte ska kräva att få det.
Gud: Fast då…
Jag: (fattar) Åh nej!
Gud: Fast då kommer det ju att dröja innan du får reda på det där du undrade över. Du vet, varför jag inte ingriper i världen lite oftare.
Jag: Mmm. Just det.
Gud: Just det.
Jag: Så jag måste typ skriva en bok innan jag får reda på det?
Gud: Skriva en bok. Få Nobelpris. Det kan finnas några till steg emellan dem.
Jag: ÅÅÅÅH vad det är komplicerat och vad mycket man måste jobba jämt.
Gud: Ja, så är det att få Nobelpris.
Jag: Å andra sidan kan man bara drömma. Det här året när det inte blev något pris.
Gud: Eller så kan man jobba. Oavsett om man får pris eller inte.
Jag: Du är så himla… luthersk.
Gud: Luttrad iallafall.

Jag vet att jag inte borde, men jag tycker det här ska bli intressant

Jag: Och så skulle jag nog ha avskaffat hela grejen med skoskav.

Gud: Skoskav.

Jag: Ja, det är jobbigt. Jag får lätt skoskav.

Gud: Du ponerar att du är mig och det du väljer att fokusera på att ändra är skoskav.

Jag: Skoskav är jobbigt.

Gud: Krig då? Ondska? Popmusik?

Jag: Ja, ja. Jag vet. Men du har ju inte heller tagit bort de sakerna?

Gud: Nej, jag tycker att det är viktigt att ni människor har fria val.

Jag: Vem väljer skoskav?

Gud: Vem väljer ondska eller krig? Det drabbar ändå.

Jag: I de fallen är det väl ändå någon som har gjort något slags oförnuftigt val?

Gud: Men du påstår att alla dina skoval är kloka?

Jag: Hur kommer det sig att vi kommer tillbaka till mig och mina skor?

Gud: Det är inte jag som kommer tillbaka till dem. Utan du.

Jag: Tja, det blir långt och tungt för fötterna att vandra över de himmelska vidderna hela tiden.

Gud: Det beror på. Jag har sandaler jag.

Jag: Jaja.

Gud: Vad mer skulle du göra om du var jag?

Jag: Ja, ja, jag skulle väl ta bort krig och ondska och sånt.

Gud: Vilken specifik aspekt av ondska skulle du välja att koncentrera dig på först?

Jag: Jag vet inte kanske…. eh… mord. Mord är dåliga. De borde förbjudas.

Gud: Ah, dumma mig, jag trodde att jag hade förbjudit dem.

Jag: Förhindras menar jag. De borde förhindras.

Gud: Jag håller med.

Jag: Varför förhindrar du dem inte?

Gud: Du har ingen aning om hur många mord jag förhindrar.

Jag: Du förhindrar ju inte alla.

Gud: Nej. Men det innebär inte att jag tycker att de är ofarliga eller bra.

Jag: Aha!

Gud: Så vad tycker du att jag borde göra?

Jag: Grip in lite mer aktivt.

Gud: Mer. Aktivt.

Jag: Ja. MER aktivt.

Gud: Mer aktivt än att dö för alla syndares skull?

Jag: Mer preventivt liksom.

Gud: Preventivt.

Jag: Ja, du vet så att ingen blir mördad.

Gud: Jag förstår.

Jag: Livet är en gåva.

Gud: Så du tycker att jag skulle få alla människor att stanna upp och tänka: Nej, jag ska inte mörda någon för livet är en gåva.

Jag: Det vore väl vackert.

Gud: Hur?

Jag: Vadå hur?

Gud: Hur ska jag få dem att tänka så?

Jag: Det vet väl inte jag, det är ju du som är Gud.

Gud: I det här scenariot trodde jag att det är du som är Gud.

Jag: Du kan väl hjälpa till lite grann. När allt kommer omkring är ju du Gud.

Gud: OK, vad vill du ha hjälp med?

Jag: Varför kan man INTE göra så att alla stannar upp och tänker att livet är en gåva när de vill mörda någon?

Gud: Vad gör folk med gåvor?

Jag: Tar emot dem?

Gud: OCH

Jag: Använder dem?

Gud: SÅ ATT

Jag: Så att om någon tycker att livet är en gåva så… kanske den personen använder sitt liv så att… aha. Så att den tycker att deras eget liv är viktigare än andras liv?

Gud: Kan hända.

Jag: Så vi får dem att tänka på något annat då.

Gud: Vad?

Jag: Typ: Jag ska inte mörda folk för det är dumt.

Gud: OK.

Jag: Skulle det funka?

Gud: Vad tror du?

Jag: Jag vet inte, jag måste försöka tänka som en mördare.

Gud: Jag vet att jag inte borde, men jag tycker det här ska bli intressant.

Jag: OK, jag är en mördare. Jag är jättejättearg på någon som jag tänker mörda och så PANG slår det mig som en tanke: Jag ska inte mörda folk för det är dumt.

Gud: Ja.

Jag: Och då tänker jag: Haha, det struntar jag i för jag tänker mörda någon ändå.

Gud: Tror du?

Jag: Det är iallafall så jag tänker när jag äter choklad. Då vill jag inte lyssna på folk som är dumma och säger att det är dumt att äta choklad.
Gud: Och du tänker att samma logik är applicerbar på mord som på choklad?
Jag: Tror du inte?
Gud: Jo.
Jag: Så vad ska vi göra då? Om vi inte kan få slut på varken skoskav eller mord?
Gud: Vad tycker du?
Jag: Jag tycker att vi ska göra vårt bästa för att fortsätta tänka på saken.
Gud: Det låter misstänkt likt den sortens beslut som fattas i en byråkrati.
Jag: Och i högt stående andliga människors liv.
Gud: Mm.
Jag: Så slutsatsen är ungefär det som fröken lärde oss på lågstadiet?
Gud: Livet förändras mycket mindre mellan lågstadiet och vuxenvärlden än vad ni människor tror.
Jag: Var mot kamraterna som du vill att kamraterna är mot dig.
Gud: Jag tror jag sade det innan frö–
Jag: Så jag ska försöka uppföra mig så att ingen någonsin vill ge mig skoskav?
Gud: Mm.
Jag: Jag kan ju inte lova att ingen kommer att mörda mig.
Gud: Dessvärre går det inte att lova sådana saker.
Jag: Det är jobbigt att vara Gud.
Gud: Ja.
Jag: Om jag var Gud skulle jag tröttna på människor.
Gud: Omöjligt.
Jag: Men om JAG var Gud…
Gud: Det är det som är omöjligt.
Jag: Ah.
Gud: Men jag lovar att jag inte tröttnar på dig.
Jag: Tack.
Gud: Hur mycket du än jobbar på det.

Jag sade inte att du var någon särskilt bra robot

En gång ska Gud och jag gå ut och gå över de himmelska vidderna, och jag ska ställa den fråga som jag så länge funderat över till Gud. Och sannerligen, Gud ska svara med en hastighet som vida överstiger de flesta av dagens operativsystem.

Jag: Hur vet man att du inte är en robot?
Gud: Eh… va?
Jag: Den frågan var du inte beredd på va?
Gud: Jag vill påminna om vad ordet ”allvetande” betyder.
Jag: Men varför sade du ”Eh… va?” om du redan visste vad jag skulle säga?
Gud: För du tycker om när jag reagerar med förvåning.
Jag: Aha!
Gud: Aha?
Jag: Aha! Proves my point! Du är som en robot!
Gud: Förklara.
Jag: Du förutser vad jag vill och så utför du det. Som en bra robot.
Gud: Tanken på att jag skulle vara en robot. Av alla grejer.
Jag: Bevisa att du inte är det.
Gud: Turingtesta mig.
Jag: Så jag ska typ sitta vid en dator i ett rum och skriva frågor till dig och så ska du skriva in svaren på en annan dator i ett annat rum och så ska jag lista ut om du är en robot eller inte?
Gud: Det är så Turing-testet går till.
Jag: Jag går bredvid dig här på de himmelska vidderna och jag är ÄNDÅ inte säker. Jag vet inte att det skulle bli tydligare om vi var i olika rum.
Gud: Point taken.
Jag: Så. Bevisa att du inte är en robot.
Gud: Jag har aldrig… alltså jag gillar inte riktigt det där med bevis och så.
Jag: Du vill att vi ska tänka själva?
Gud: Och känna efter i era hjärtan.
Jag: Hur har den strategin funkat hittills tycker du?
Gud: Rätt bra faktiskt.
Jag: Aha. Men det kanske du bara tycker för att du är en —-
Gud: Jag har en alternativplan. Bevisa att jag är en robot.
Jag: AH! Listigt. Den gillar jag. Få se här… Du är en robot för att du – ja, men det jag sade i början. Du gör som jag vill.
Gud: Tycker du verkligen att jag gör som du vill?
Jag: Inte särskilt ofta egentligen.
Gud: Så?
Jag: Jag sade inte att du skulle vara en särskilt bra robot.
Gud: Så du menar att jag är en robot och dessutom en dålig robot?
Jag: Jag SÄGER inte. Jag argumenterar för.
Gud: För att vara en dålig robot har jag hållit ganska länge, ändå.
Jag: Ja.
Gud: Så…
Jag: Du kanske är bra ur hållbarhetssynpunkt men dålig ur människouppassarsynpunkt?
Gud: Den saken kan jag hålla med om.
Jag: Aha!
Gud: Jag är inte en människouppassare.
Jag: Förutom när du torkar folks fötter.
Gud: Jag ÄLSKAR människorna. Men jag gör inte alltid som ni vill.
Jag: Jag för min del vill inte ha mina fötter torkade, tack.
Gud: Ok, det är ok. Jag hade ändå inte tänkt—-
Jag: LURAD! Nu gör du som jag vill igen.
Gud: Om du syftar på att jag ibland låter bli att göra det du inte vill, så…
Jag: Det kan vara så att du är en robot och att du bara lurar mig.
Gud: Så nu är jag en lurig robot?
Jag: Ja, det skulle du kunna vara.
Gud: Grundproblemet är inte om jag är lurig eller inte, utan om jag är en robot eller inte. Och – det här är inte ett bevis direkt men en slags idé åt dig. Jag är inte en robot för jag har skapat er. Jag är ett ursprung, inte ett resultat.
Jag: Är du säker?
Gud: Väldigt säker.
Jag: Du kanske är resultatet av människors längtan efter mening.
Gud: Så jag inte finns på riktigt utan bara som en tanke?
Jag: Typ.
Gud: Då är jag iallafall ingen robot.
Jag: En tankerobot? En robottanke?
Gud: Men jag finns. Och jag är starten på allting. Och jag är slutet på allting. Jag är den jag är.
Jag: Och du menar att en robot inte är den den är?
Gud: En robot är den du säger åt den att vara.
Jag: Om jag är duktig på att programmera kanske.
Gud: Men jag är bara den jag är. Jag är, om man så vill, kärleken.
Jag: Och kärleken är ingen robot?
Gud: Kärleken är långt ifrån en robot.
Jag: Programmerad kärlek.
Gud: Det finns inte. Det är oberäkneligheten som gör kärleken levande. Det är livet som gör kärleken oberäknelig. Det är kärleken som gör oberäkneligheten till en del av livet.
Jag: Är inte helt säker på att jag hängde med där.
Gud: När det gäller robotar så tänker man ut så många instanser som möjligt och så programmerar man för det.
Jag: Ja.
Gud: När det gäller mig så kan man inte ens börja ana med tankarna en liten miljontetusendelstrilljardendel av vem jag är.
Jag: Så att… du kanske är en väldigt, väldigt bra robot?
Gud: Kanske. Förutom att du nyss kom fram till att jag var tvungen att vara en väldigt väldigt dålig robot, om jag nu är en robot.
Jag: Hur ska du ha det egentligen?
Gud: Jag? Det är du som försöker pressa in mig i formen ”robot”.
Jag: Mäh.
Gud: Ni gör det iochförsig rätt ofta.
Jag: Försöker robotisera dig?
Gud: Nej. Nej, det händer inte så ofta. Men ni försöker få in mig i en form. Förminska mig, förstå mig. Det kommer ni aldrig att klara.
Jag: För att… för att… för att… är det vi som är robotarna?
Gud: Nej. Ni är inte tillräckligt logiska eller tjänande.
Jag: Det borde finnas ett slags raffinerat Turing-test för att fastställa vem som är en Gud.
Gud: Det finns redan.
Jag: På riktigt?
Gud: Javisst. Jag brukar kalla det för ”en promenad över de himmelska vidderna”.
Jag: På. Riktigt.
Gud: Allt jag gör är på riktigt.
Jag: Även det här samtalet?
Gud: Hmm.

Tänk vad jag är rikt välsignad av dig

Jag: Du Gud. Vet du vad jag INTE gillar?
Gud: Jag vet så mycket som att listan är lång.
Jag: Jag gillar inte folk som pratar och pratar och pratar.
Gud: (tystnad)
Jag: OCH pratar.
Gud: (tystnad)
Jag: Hörde du vad jag sade?
Gud: (att bryta tystnaden verkar kräva en kraftanställning) Jag hörde vad du sade, ja.
Jag: Visst är det irriterande?
Gud: Kan kanske…vara det. Ibland. För vissa.
Jag: För ALLA som är kloka.
Gud: Om… om du säger det, så.
Jag: Jag hatar det!
Gud: Ah.
Jag: Folk som helt själviskt bara tar över samtal och snackar och snackar så man knappt får en syl i vädret!
Gud: Apropå sådana männis-
Jag: Och de verkar totalt sakna självinsikt. De fattar inte ens vad de gör!
Gud: Mm.
Jag: Jag vet inte ens varför du tillverkar sådana modeller?
Gud: Jag tillverkar inte modeller. Jag skapar människor.
Jag: Varför skapar du sådana människor då?
Gud: För att jag älsk-
Jag: Jag FATTAR inte det.
Gud: Nä. Man behöver inte förstå människor för att älska dem.
Jag: Jag VARKEN förstår eller älskar dem.
Gud: Men jag. Jag förstår och älskar dem.
Jag: OK. Varför gör du dem då?
Gud: För att jag älskar—-
Jag: Ja, du ja. Du skulle ju älska en galen hatare.
Gud: Det gör jag. Och jag älskar folk som pra-
Jag: Vet du vad jag tycker man skulle göra med folk som pratar för mycket? Skicka dem på retreat. Så de måste vara helt tysta. Inte säga ett ord. Bara sitta i tystnaden och LIIIIIDA i flera dagar.
Gud: Ja, de gillar inte tystnad så där väldigt mycket. Jag har märkt det.
Jag: Men varför? Tystnad som är så bra. När det är tyst så kan man lyssna på andra.
Gud: Det… har du… du har… alltså… märkt det?
Jag: Javisst. När det är tyst, och inte en massa folk som babblar, så är det fler som lyssnar till mig.
Gud: Som hör dig eller som lyssnar till dig?
Jag: Jag förstår inte.
Gud: Jag förstår.
Jag: Vad förstår du?
Gud: Jag förstår att du inte förstår. Och jag förstår vad du inte förstår.
Jag: Eh?
Gud: Vet du att det finns många nådegåvor. Några har tystnaden som sin gåva. Andra har inte det.
Jag: Jag har det.
Gud: Eh.. Kanske. Jag kan ha glömt att nämna att även självinsikt är en gåva från mig.
Jag: Check!
Gud: Och… eh… en förmåga till självironi.
Jag: CHECK!
Gud: Och…
Jag: Tänk vad jag är rikt välsignad av dig.
Gud: Ja. Det är du.
Jag: Och alla runt omkring mig!
Gud: Mm.
Jag: Åtminstone de som håller käft och lyssnar på mig.
Gud: De ja.
Jag: De ja. De har det bra.
Gud: De har rika inre liv.
Jag: Tack vare mig.
Gud: Eller trots.
Jag: Trots? Är det en nådegåva?
Gud: Var det nådegåvor vi pratade om nu?
Jag: Ja? Det var det väl va?
Gud: Det beror nog på när man slutade lyssna.
Jag: Jag vet väl inte när du slutade lyssna.
Gud: (med vad vissa som skulle beskriva som en suck) Jag slutar aldrig lyssna. Jag lyssnar alltid.
Jag: (nöjt) Det gör inte jag.
Gud: Check.

Ett jordiskt uttryck för att signalera att jag verkligen, verkligen håller med om allt du säger

jag: Gud, det där med Donald Trump.
Gud: Åh, honom ÄLSKAR jag!
jag: Gör du?
Gud: Jag älskar dig med förstås. Precis lika mycket.
jag: Men Donald Trump?
Gud: Så klart. What’s not to love?
jag: Eh… jag vet inte var jag ska börja riktigt.
Gud: Jag älskar alla människor.
jag: Jag vet det… men måste du liksom älska… ALLA människor?
Gud: Ja, det måste jag.
jag: Till och med…
Gud: Ja.
jag: Jag fattar inte.
Gud: Jag älskar ju dig, eller hur?
jag: Ja.
Gud: Då fattar du väl att jag älskar precis alla.
jag: För att jag är… vadå? Sämst av hela högen?
Gud: Nej, men jag älskar dig oavsett vad du gör.
jag: Det är tur det.
Gud: Då måste jag ju få älska alla precis lika mycket.
jag: Men inte Do-
Gud: Du har ju barn själv. Du vet hur det är.
jag: Ja.
Gud: Man älskar dem alltid. Även när de inte gör precis som man själv vill.
jag: Aha! Så du erkänner alltså att Donald Trump inte gör precis som du vill.
Gud: Ja, så klart.
jag: AHA!
Gud: Det är inte direkt ett speciellt stort erkännande. Ingen av er gör någonsin precis som jag vill.
jag: Men liksom Donald Trump ändå.
Gud: För dig är han ett specialfall?
jag: Men asså typ ja. Det är han väl för alla.
Gud: För mig är han ett av alla mina barn. Unik och så. Men inte ett specialfall.
jag: Men alltså.
Gud: Var inte orolig. Du kan ändå få vara ett specialfall.
jag: Vad bra.
Gud: Mmm.
jag: Eller? Vänta lite nu.
Gud: Nu pratade vi ju om Donald så då vill jag ändå nämna att…
jag: Ja?
Gud: JAG älskar alla mina barn.
jag: Ja.
Gud: Och ni behöver bli lite bättre på att älska varandra.
jag: Definitivt är det ett faktum att Donald Trump behöver bli bättre på att älska andra.
Gud: Fast det kan ju inte du påverka.
jag: Du menar att…
Gud: Du kan bara påverka dig själv.
jag: Jag tänker INTE älska Donald Trump. And that is final.
Gud: Jag älskar honom så mycket att jag går i döden för honom.
jag: Men jag är ju inte Gud. Man kan inte ställa sådana krav på mig.
Gud: Men JAG är Gud. Så jag kan visst ställa sådana krav.
jag: Men det kommer jag aldrig att —-
Gud: Vilja eller klara?
jag: Jag vet inte. Jag blir så förvirrad jämnt när jag pratar med dig.
Gud: Det är ömsesidigt.
jag: Ömsesidigt som kärleken är ömsesidig.
Gud: Hm.
jag: JUST DET. Jag tänker inte börja älska Donald Trump förrän Donald Trump älskar mig.
Gud: Kärlek börjar, precis som förvirring, med att inte vara ömsesidig.
jag: Om du nu gillar Donald Trump så himla mycket så kan du väl be honom börja med att älska mig.
Gud: Jag är Gud. Jag kan göra både ock.
jag: Det här är ju inte ens… alltså du är ju helt… Han vet ju inte ens vem jag är.
Gud. Det kan vara lättare att älska dig om man inte vet vem…
jag: På riktigt allvar kräver du att jag ska älska Donald Trump?
Gud: Vet du hur jag brukar göra?
jag: Eh. Nä.
Gud: Jag älskar syndaren men inte synden.
jag: Här hade jag trott att vi skulle ha ett trevligt litet samtal om hur hemsk Donald Trump är.
Gud: Vi har ju massor av trevliga samtal. Hela tiden. Som nu till exempel.
jag: Tycker du det här är trevligt?
Gud: Jag älskar att prata med dig!
jag: Naah!
Gud: och jag älskar att prata om Donald. Han behöver kärlek.
jag: Men inte från mig.
Gud: Du kan börja med något lite lättare. Älska någon annan som du ogillar.
jag: Det är ju SVÅRT och liksom —-
Gud: Kristuslikt?
jag: Jag skulle säga tråkigt.
Gud: Det är aldrig tråkigt att vara Kristuslik.
jag: Yada-yada-yada.
Gud: Va?
jag: Ett jordiskt uttryck för att signalera att…
Gud: Ja?
jag: (fegar ur) Att jag verkligen verkligen håller med om allt du säger.
Gud: Ah.
jag: Så jag ska typ älska mina fiender?
Gud: Och be för dem som förföljer dig.
jag: DET gör ju iallafall inte Donald Trump. Förföljer mig alltså.
Gud: Yada-yada-yada.
jag: Vadå? GÖR han det?
Gud: Jag signalerar bara att jag verkligen, verkligen håller med om allt du säger.
jag: Du är ju helt hopplös.
Gud: Tvärtom. Jag är alltid hoppfull. Till och med för att kärleken ska segra i människors hjärtan.
jag: Yada-yada-yada.
Gud: Mmmm.

Jag ville ta det direkt med tillverkaren

jag: Du vet det här med fruktflugor.
Gud: Ja. Jag vet. (nöjd suck) Små märkliga varelser.
jag: Små, ja. Varelser, ja. Men märkliga vet jag inte.
Gud: Jag har skapat dem och jag är rätt nöjd. Övermåttan underbara är de.
jag: Inte när de bildar stim i mitt kök i september.
Gud: Äsch, det där är tonåringarna. Du vet ju hur tonåringar är.
jag: Tonåringarna? Som i minst tretton år gamla?
Gud: Nja. Inte riktigt. Men du vet. I överförd bemärkelse. Det är de unga flugorna som inte har kommit till ro ännu. Du vet. Driver omkring i stora gäng. Stannar uppe hela natten. Struntar i vad föräldrarna säger.
jag: Jag brukar dränka dem i vitvinsvinäger och Yes.
Gud: Då dör de iallafall lyckliga.
jag: Jag förstår inte ens varför du gjorde dem.
Gud: För att de har en alldeles egen skönhet och styrka som inte blir mindre bara för att alla inte uppskattar dem.
jag: Men måste de vara i mitt kök?
Gud: De måste inte vara i ditt kök. Men de kanske trivs där.
jag: ”De kanske trivs där.” Fokusera, Gud!
Gud: OK.
jag: Så. Varför trivs de i mitt kök då?
Gud: Det är ju rätt storslaget ändå, på sitt eget sätt.
jag: Mitt kök?
Gud: Att här går du över de himmelska vidderna med din himmelske Fader och Skapare och den stora frågan som du har att ställa är ”varför trivs fruktflugorna i mitt kök”.
jag: Jag har många andra frågor också.
Gud: Jag vet. Men din prioriteringsordning är lite…
jag: Om vi slutar byta ämne så fort det blir svårt nu, Gud.
Gud: Jag vet inte varför fruktflugorna trivs i ditt kök. Det kanske luktar gott för en fruktfluga? Har du frågat dem?
jag: Nej, jag mördar dem mest.
Gud: För att vara en person som vill ta reda på fakta känns det som att du stryper tillgången till fakta rätt effektivt.
jag: Men hur skulle jag kunna fråga dem? Du har ju inte givit dem talets gåva.
Gud: Se vad mycket du har att vara tacksam för.
jag: Men alltså hur ska jag kunna fråga dem?
Gud: Experiment kanske?
jag: Du menar ha olikdoftande saker och se vilka de föredrar?
Gud: Du kanske skulle bli överraskad.
jag: Själva poängen här att jag inte vill bli överraskad.
Gud: Om du inte vill bli överraskad av fruktflugor är jag säker på att det finns goda råd i husmorsgrupper på facebook.
jag: Ja, jo, det gör det i och för sig.
Gud: Aha. Och ändå känner du behovet av att prata med mig.
jag: Jag ville ta det direkt med tillverkaren.
Gud: Jag skapar liv! Ibland har det inget annat syfte än sin egen skönhet. Men det behövs inte heller.
jag: Så fruktflugor finns för att… de är så vackra?
Gud: (generöst) Du är också väldigt vacker.
jag: Som en fruktfluga?
Gud: Nej, nej, inte alls som en fruktfluga. På helt andra sätt. Det är själva poängen med mångfalden som jag har gjort.  Alla bär sin egen skönhet.
jag: Jag tycker nog att jag är lite snyggare än en genomsnittslig fruktfluga.
Gud: Du får så gärna tycka det om du vill.
jag: Tycker inte du det?
Gud: Du är på alla sätt unik.
jag: Och det är något bra?
Gud: Läs på Wikipedia.
jag: På Wikipedia står det inte något om ifall det är bra eller inte. Det står bara att unik betyder ”ensam i sitt slag”. Så att om det inte finns någon mer som jag…
Gud: Och Gud såg att det var gott.
jag: Och det vart afton och det vart morgon.
Gud: Inte för alla fruktflugor.
jag: Nänä.

Så man inte blandar ihop bandypucken med höjdhoppssaltomortalen

Jag: Jag förstår inte det här med fotbolls-VM.
Gud: Det kommer som en stor överraskning för mig.
Jag: Vadå? Du är ju allvetande.
Gud: Och har förmågan till en viss mild änglalik ironi.
Jag: OK, men jag fattar iallafall inte.
Gud: Vill du verkligen fatta?
Jag: Inte fotboll direkt men liksom varför det är så stort.
Gud: Tja. Bollen är rund.
Jag: ?
Gud: Man brukar säga så i fotboll för att påpeka att vad som helst kan hända. Bollen är rund. Jorden är rund. Och till och med du själv kan anses vara ganska —
Jag: Hörru, Gud. Nu pratar vi om fotboll. Och varför så många människor sitter och jublar när någon med väldigt betydelsefull färg på sin skjorta sparkar en boll in i en bur.
Gud: En annan fråga som man också kan ställa.
Jag: Vad?
Gud: Varför en massa folk inte sitter och jublar när mina präster predikar?
Jag: Vad menar du?
Gud: När du predikar. Varför sitter inte folk och jublar då?
Jag: För att jag… för att fotboll… för att de sitter i en stillsam kontemplation av ditt ord. Det är mycket möjligt, till och med troligt, att de jublar på insidan.
Gud: Hm.
Jag: Jag har iallafall ingen information om motsatsen.
Gud: Och ändå undrar du över fotbollens magi?
Jag: Ja.
Gud: Paulus sade det bra.
Jag: Om FOTBOLL? Den där karlen kunde ju aldrig hålla tyst.
Gud: En del av mina apostlar är ganska pratglada. Präster också för den delen.
Jag: Men om FOTBOLL?
Gud: ”jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna pris”. Filipperbrevets tredje kapitel.
Jag: Typ som fotboll?
Gud: Typ.
Jag: Så det är anledningen till att fotboll är så populärt? För att det står i Bibeln?
Gud: Nja. Men det är samma idé. Man kan glömma det som ligger bakom. Sträcka sig mot ett mål. Vilja vinna.
Jag: Och det är… bra grejer?
Gud: Glömma det gamla. Det gör vi i vår tro. Syndaförlåtelsen.
Jag: Mmm. Fast vi slipper jogga och grejer.
Gud: Sträcka sig mot det som ligger framför oss. Det gör vi i vår tro, längtar efter att komma närmare vårt mål.
Jag: Fortfarande utan att jogga.
Gud: Och vilja vinna.
Jag: Det är väl ändå inte kristet?
Gud: Varför inte? Kristus vann.
Jag: Över ondskan, ja.
Gud: Det är väl en bra vinst? Den bästa, faktiskt.
Jag: Det är det väl. Ja, det är det.
Gud: Att rikta in sig mot ett mål. Ett mål som inte skadar någon annan, ett som handlar om bra spel och bra träning av de där kropparna jag gett er.
Jag: Ja.
Gud: Och att man kan njuta av fotboll även när man inte spelar. Du vet, hålla på folk, delta i dramat även på håll. Utan att jogga, som du brukar säga.
Jag: Jaja.
Gud: Så fattar du?
Jag: Jag fattar att fotboll är spännande ifall man bryr sig.
Gud: Men man måste inte bry sig om fotboll.
Jag: Vilken tur.
Gud: Men man måste bry sig om något. Man måste hämta de där historierna någonstans, de som ger oss en drivkraft att gå vidare, att resa oss upp en gång till, att orka fortsätta livet och möta utmaningar. Att kämpa tillsammans. Att—
Jag: Som en predikan.
Gud: Som en slags predikan, ja.
Jag: Typ väldigt likt de spännande och dramatiska och upplyftande historierna som vissa av oss alltid har i våra predikningar?
Gud: Typ kanske lite grann åt det hållet. Fast liksom mer spännand—- liksom mer intressa— liksom lite mer sportanpassade. För många människor gillar sport.
Jag: Jag skulle förstås kunna predika lite mer om sport.
Gud: Det vore antagligen en väldigt intressant utmaning. För dig och för församlingen som skulle lyssna.
Jag: Jag vet inte, jag kanske skulle behöva lära mig lite mer om sport först.
Gud: Kanske.
Jag: Du vet, så man inte blandar ihop bandypucken med höjdhoppssaltomortalen.
Gud: Mmm. Kan också vara bra att lära sig lite om det.
Jag: Eller så kan jag bara hålla mig till sådant jag vet.
Gud: Eller så kan du titta lite på fotbolls-VM och lära dig lite terminologi och så som du kan använda sedan. Det är fullt med bra ord som man som präst kan ha användning av.
Jag: Bollen är rund.
Gud: Du ser, du lär dig redan.
Jag: Bollen är rund, vad som helst kan hända.
Gud: Jag ser fram emot det.

För katter äger åkrar, och katter äger natten

Vi äger inte åkern, det gör katten.
Vår mäktiga, mystiska, magiska katt
som vaktar sin åker vareviga natt
För katter äger åkrar, och katter äger natten.

Svarta och smidiga, farliga katter
Tystaste trägnaste konungakatter
Från åkrar som skyddas och värnas av katter
Bärgas vid skördetid storslagna skatter

Vad katten som sitter där tänker och vet
Är en evig och kattelig hemlighet
Men jag som vördnadsfullt ser på
Vet en sak mycket väl ändå

Vi äger inte åkern, för åkern ägs förstås
Av samma katt som av sin nåd så självklart äger oss

Fast kanske mest effektivt som en talövning

Jag: Vet du vad som är så bra med mig?
Gud: Din skapare?
Jag: Ja… ok. Om du ska hålla på och ta åt dig all äran så. Men en annan grej. Säg! Vet du? Vet du?
Gud: Jag vill påminna om att jag är allvetande.
Jag: Så du vet vad som är så bra med mig?
Gud: Jag… vet knappt var jag ska börja.
Jag: Men särskild en grej. En extra jättebra grej.
Gud: Ah. Den.
Jag: Just den.
Gud: Den är bra.
Jag: Ja. Att jag aldrig dömer någon.
Gud: Väldigt fint om man kan låta bli det.
Jag: Jag kan låta bli det.
Gud: (om jag tänker efter är det möjligt att det skulle vara lätt att urskilja att det är exakt samma tonfall som när jag sagt åt treåring att deras teckningar är jättefina, men som tur är tänker jag inte efter) Du är jätteduktig.
Jag: Jag skulle aldrig döma någon annan, och vet du varför?
Gud: För att jag har sagt åt dig att låta bli?
Jag: För att… det var värst vad du tar åt dig äran hela tiden. Nej, för att jag tänker efter först. Jag tänker efter hur det skulle vara att vara i den personens skor. Och så dömer jag inte.
Gud: Fint.
Jag: Ja.
Gud: Det vore en bra värld utan fördömanden.
Jag: Ja. Jag hatar när folk dömer andra. Jag kan inte förstå dem. Jag kan inte ACCEPTERA dem.
Gud: Men du dömer dem naturligtvis inte?
Jag: Självklart inte. Men jag bara… jag bara säger att jag tycker inte att det är ok som de håller på.
Gud: Som de håller på med vadå?
Jag: Med att döma andra och hålla på.
Gud: Nej, där sätter du ner foten.
Jag: Jajamensan.
Gud: Du vet vad du tycker, du.
Jag: Ja.
Gud: Och är inte rädd för att säga det.
Jag: Nej.
Gud: Även när det är helt ologiskt.
Jag: Vadå? Vadå helt ologiskt? (Listigt) Nu tycker jag att du dömer mig faktiskt.
Gud: Nej, jag bara säger att det är inte möjligt att både låta bli att döma folk och fördöma dem som dömer folk.
Jag: Men jag fördömer dem inte, jag bara… jag bara säger att jag inte gillar det där dumma de gör.
Gud: Påminn mig igen om vad skillnaden är mellan att döma folk och att säga att de är dumma.
Jag: Döma stavas med ett m och dumma med två?
Gud: Det är i och för sig en skillnad.
Jag: Jag är inte dum. Och jag dömer ingen. Utom de dumma. De som dömer.
Gud: Det här börjar bli som en talövning för folk som behöver öva på det korta u-ljudet och det korta ö-ljudet. ”Dum dömer, dumma dömer”.
Jag: Och också som en fin utsaga om självaste livet och hur bra det blir när man inte dömer.
Gud: Fast kanske mer effektivt som en talövning.
Jag: Du ser alltid allting så –
Gud: Positivt. Kan man inte vara fullständigt logisk i sin etik kan man åtminstone vara ett föredöme i konsten att tala tydligt.
Jag: Föredöme. Det är ett fint ord.
Gud: Ja.
Jag: Jag dömer ingen. Jag bara föredömer. Så kan vi säga.
Gud: Det kanske vi kan.
Jag: Tur att du har mig.
Gud: Och kanske tur att du har mig.
Jag: Och att du har mig.

Oändligheten är väldigt, väldigt länge

Jag: Jag tycker ju mycket om att predika för folk.
Gud: Ja.
Jag: Det känns som att det borde finnas proportionalitet i det. Så att andra gillar att lyssna lika mycket till mina predikningar som jag gillar att predika.
Gud: Det vore ju förstås en idealisk situation för dig.
Jag: Men det verkar som att det inte riktigt funkar så.
Gud: Mmm.. Jag kan verkligen inte förstå varför.
Jag: Inte jag heller.
Gud: Det kan ju vara på två olika sätt: Antingen behöver alla andra bli bättre på att gilla långa vindlande predikningar bara för att –
Jag: Vindlande?
Gud: Eller så kan du bli bättre på att bara säga vad du tänker och sedan inte fortsätta predika en lång stund till.
Jag: Sade du ”svindlande” eller ”vindlande”?
Gud: Vindlande.
Jag: Jag som är så rolig när jag predikar.
Gud: Mmm.
Jag: Jag tycker folk borde vilja fortsätta att lyssna på det i all oändlighet.
Gud: Oändligheten är väldigt väldigt länge.
Jag: Jag kan predika väldigt, väldigt länge.
Gud: En upplevd oändlighet kan kännas väldigt lång. Men en faktisk oändlighet ÄR oändlig.
Jag: Fint sagt.
Gud: Tack.
Jag: Kanske skulle jag predika över det någon gång.
Gud: Kanske bara en gång, ganska snabbt, kanske i duschen?
Jag: Men då hör ju ingen?
Gud: Jag hör.
Jag: Då blir det ju mer som en bön.
Gud: Bön är bra.
Jag: Men då är det ju ingen som skrattar.
Gud: Hur vet du att inte jag skrattar?
Jag: Det är ju jättejättetråkigt om den enda som skrattar typ är en gudomlig person som fattar skämtet i förväg. Och förresten så hör jag inte när du skrattar.
Gud: Om du är tyst en stund. Och lyssnar riktigt riktigt noga. Kanske.
Jag: Kanske.
Gud: Ja.
Jag: Men i själva verket?
Gud: Det finns tillfällen när det är bra att du inte hör när jag skrattar.
Jag: Jag gillar skratt.
Gud: Och jag gillar predikningar.
Jag: Det är ju bra. Fler borde göra det.
Gud: Du vet att man kan predika på en massa olika sätt va?
Jag: Jag vet. Jag predikar för min man om städning, för barnen om vilka kläder som ligger slängda på hallgolvet, för…
Gud: Det finns ett gammalt talspråk: ”Predika alltid, om nödvändigt använd ord.”
Jag: Du tycker att jag ska predika TYST?
Gud: Nja. Det skulle ju innebära att du var tyst.
Jag: Ja. Jättetyst. Helt totalt tyst. Bäcktyst. Tyst som det glädjerika, sköna. Tyst som godheten i Haruki Murakamis böcker. Tyst som den finländska folksjälen. Tyst som bruset i färgen vit. Tyst som —
Gud: Vi ska väl inte gå för långt.
Jag: Så vad menar du då?
Gud: Du kanske inte ska vara helt tyst.
Jag: Aha! Så folk GILLAR när jag pratar?
Gud: Jag. Jag gillar när du pratar.
Jag: Så klart. För att du skapade mig med en viss gåva.
Gud: För att – du vet hur vissa människor tycker att det är vilsamt att ha radion på i bakgrunden, även om man inte lyssnar direkt på den?
Jag: Javisst. Min man brukar — Aha.
Gud: Vilsamt. Din gåva är vilsam.
Jag: Hör du, Gud.
Gud: Ja. Och jag lyssnar till och med alltid. Men alla måste ju inte göra det.