Jag: Och så skulle jag nog ha avskaffat hela grejen med skoskav.
Gud: Skoskav.
Jag: Ja, det är jobbigt. Jag får lätt skoskav.
Gud: Du ponerar att du är mig och det du väljer att fokusera på att ändra är skoskav.
Jag: Skoskav är jobbigt.
Gud: Krig då? Ondska? Popmusik?
Jag: Ja, ja. Jag vet. Men du har ju inte heller tagit bort de sakerna?
Gud: Nej, jag tycker att det är viktigt att ni människor har fria val.
Jag: Vem väljer skoskav?
Gud: Vem väljer ondska eller krig? Det drabbar ändå.
Jag: I de fallen är det väl ändå någon som har gjort något slags oförnuftigt val?
Gud: Men du påstår att alla dina skoval är kloka?
Jag: Hur kommer det sig att vi kommer tillbaka till mig och mina skor?
Gud: Det är inte jag som kommer tillbaka till dem. Utan du.
Jag: Tja, det blir långt och tungt för fötterna att vandra över de himmelska vidderna hela tiden.
Gud: Det beror på. Jag har sandaler jag.
Jag: Jaja.
Gud: Vad mer skulle du göra om du var jag?
Jag: Ja, ja, jag skulle väl ta bort krig och ondska och sånt.
Gud: Vilken specifik aspekt av ondska skulle du välja att koncentrera dig på först?
Jag: Jag vet inte kanske…. eh… mord. Mord är dåliga. De borde förbjudas.
Gud: Ah, dumma mig, jag trodde att jag hade förbjudit dem.
Jag: Förhindras menar jag. De borde förhindras.
Gud: Jag håller med.
Jag: Varför förhindrar du dem inte?
Gud: Du har ingen aning om hur många mord jag förhindrar.
Jag: Du förhindrar ju inte alla.
Gud: Nej. Men det innebär inte att jag tycker att de är ofarliga eller bra.
Jag: Aha!
Gud: Så vad tycker du att jag borde göra?
Jag: Grip in lite mer aktivt.
Gud: Mer. Aktivt.
Jag: Ja. MER aktivt.
Gud: Mer aktivt än att dö för alla syndares skull?
Jag: Mer preventivt liksom.
Gud: Preventivt.
Jag: Ja, du vet så att ingen blir mördad.
Gud: Jag förstår.
Jag: Livet är en gåva.
Gud: Så du tycker att jag skulle få alla människor att stanna upp och tänka: Nej, jag ska inte mörda någon för livet är en gåva.
Jag: Det vore väl vackert.
Gud: Hur?
Jag: Vadå hur?
Gud: Hur ska jag få dem att tänka så?
Jag: Det vet väl inte jag, det är ju du som är Gud.
Gud: I det här scenariot trodde jag att det är du som är Gud.
Jag: Du kan väl hjälpa till lite grann. När allt kommer omkring är ju du Gud.
Gud: OK, vad vill du ha hjälp med?
Jag: Varför kan man INTE göra så att alla stannar upp och tänker att livet är en gåva när de vill mörda någon?
Gud: Vad gör folk med gåvor?
Jag: Tar emot dem?
Gud: OCH
Jag: Använder dem?
Gud: SÅ ATT
Jag: Så att om någon tycker att livet är en gåva så… kanske den personen använder sitt liv så att… aha. Så att den tycker att deras eget liv är viktigare än andras liv?
Gud: Kan hända.
Jag: Så vi får dem att tänka på något annat då.
Gud: Vad?
Jag: Typ: Jag ska inte mörda folk för det är dumt.
Gud: OK.
Jag: Skulle det funka?
Gud: Vad tror du?
Jag: Jag vet inte, jag måste försöka tänka som en mördare.
Gud: Jag vet att jag inte borde, men jag tycker det här ska bli intressant.
Jag: OK, jag är en mördare. Jag är jättejättearg på någon som jag tänker mörda och så PANG slår det mig som en tanke: Jag ska inte mörda folk för det är dumt.
Gud: Ja.
Jag: Och då tänker jag: Haha, det struntar jag i för jag tänker mörda någon ändå.
Gud: Tror du?
Jag: Det är iallafall så jag tänker när jag äter choklad. Då vill jag inte lyssna på folk som är dumma och säger att det är dumt att äta choklad.
Gud: Och du tänker att samma logik är applicerbar på mord som på choklad?
Jag: Tror du inte?
Gud: Jo.
Jag: Så vad ska vi göra då? Om vi inte kan få slut på varken skoskav eller mord?
Gud: Vad tycker du?
Jag: Jag tycker att vi ska göra vårt bästa för att fortsätta tänka på saken.
Gud: Det låter misstänkt likt den sortens beslut som fattas i en byråkrati.
Jag: Och i högt stående andliga människors liv.
Gud: Mm.
Jag: Så slutsatsen är ungefär det som fröken lärde oss på lågstadiet?
Gud: Livet förändras mycket mindre mellan lågstadiet och vuxenvärlden än vad ni människor tror.
Jag: Var mot kamraterna som du vill att kamraterna är mot dig.
Gud: Jag tror jag sade det innan frö–
Jag: Så jag ska försöka uppföra mig så att ingen någonsin vill ge mig skoskav?
Gud: Mm.
Jag: Jag kan ju inte lova att ingen kommer att mörda mig.
Gud: Dessvärre går det inte att lova sådana saker.
Jag: Det är jobbigt att vara Gud.
Gud: Ja.
Jag: Om jag var Gud skulle jag tröttna på människor.
Gud: Omöjligt.
Jag: Men om JAG var Gud…
Gud: Det är det som är omöjligt.
Jag: Ah.
Gud: Men jag lovar att jag inte tröttnar på dig.
Jag: Tack.
Gud: Hur mycket du än jobbar på det.