Humor

Ödmjukhet är typ den tråkigaste dygden

Jag: Tycker du att du har humor?
Gud: Bra fråga, tycker du att du har humor?
Jag: Det behöver vi väl inte ens fundera på. Klart att jag har humor. MASSOR av humor.
Gud: Mmm.
Jag: Den stora frågan är om du har humor.
Gud: Tillräckligt med humor för att känna igen ett roligt skämt när jag ser det.
Jag: Till exempel som mina skämt.
Gud: Mmm.
Jag: De är VÄLDIGT roliga.
Gud: Mmm.
Jag: Men om humor bygger på överraskning, och du redan vet allting, hur kan du skratta då?
Gud: Jag kan skratta av glädje. Oöverraskad glädje.
Jag: Låter ju jättekul.
Gud: Om jag vet allting, så följer det logiskt att jag också vet hur det känns att skratta åt ett riktigt gött skämt.
Jag: Ett sådant som jag drar.
Gud: Och jag har lagt ner några skämt alldeles själv i skapelsen också.
Jag: Listigt.
Gud: Ja.
Jag: Som… män?
Gud: Inte alla män.
Jag: OK.
Gud: Kul va? ”Inte alla män?” Jag kan till och med hashtagskämta.
Jag: Det är väldigt användbart. Har jag hört.
Gud: Och hela den här förmågan att dra skämt som du är så stolt över, OCH förmågan att uppskatta skämt, den har jag också lagt ner i mänskligheten.
Jag: Det är en av de bästa gåvorna.
Gud: Det säger du om choklad också.
Jag: Gränsfall att humor är bättre.
Gud: GRÄNSFALL?
Jag: Jaja. Jojo. Humor är nog bättre.
Gud: Så är det svar på din fråga?
Jag: Typ.
Gud: Men….?
Jag: Men grejen är att min humor måste väl vara lite bättre än andra människors humor?
Gud: Eh.
Jag: Jo men alltså det finns en massa folk som har annan humor som inte är lika rolig som min.
Gud: OK. O. K. Oooookeeeej.
Jag: Joho. Och då undrar jag bara varför det är så orättvist? Varför har du inte välsignat dem i lika hög grad som du har välsignat mig?
Gud: Jag kanske bara har välsignat dem på andra sätt?
Jag: Med andra gåvor än humor?
Gud: Kanske. Eller med annan humor.
Jag: Det blir ju så komplicerat om alla ska hålla på att ha olika sorters humor.
Gud: Jag gillar när det blir komplicerat.
Jag: Ja… det är sant. Det märks.
Gud: Jag gillar saker som är komplicerade så mycket att jag till och med skapade humor. För att påminna er om att saker är komplicerade.
Jag: Som?
Gud: Som jag till exempel. Jag är väldigt komplex.
Jag: Tell me about it.
Gud: Så stor att ni inte ens kan förstå min storhet.
Jag: Ja.
Gud: Så då ger jag er humor, en liten glimt ibland av något större. Som ni nästan kan fånga in, men inte riktigt.
Jag: Jag fattar inte.
Gud: Exakt.
Jag: Men alltså jag fattade nästan.
Gud: Precis.
Jag: Så jag ska bara… stå här och begripa att jag inte kan fatta?
Gud: Ja.
Jag: Och det tycker du är roligt?
Gud: Som du sade: Humor bygger på överraskning.
Jag: Och du blir inte överraskad av att jag inte fa – – ah.
Gud: Men nu vet du.
Jag: Jag har humor för att den lär mig att förstå dig.
Gud: Inte riktigt.
Jag: För att humor lär mig att förstå att jag inte förstår dig.
Gud: Nu närmar du dig.
Jag: Det låter otroligt likt ödmjukhet.
Gud: Nu börjar det brännas.
Jag: Men ödmjukhet är typ den tråkigaste dygden.
Gud: Och humor den roligaste.
Jag: Åh vad det är komplicerat.
Gud: Ja. Men det är kul.

Vad det nu är för skillnad på humor och arvssynd

Jag: Hur är det möjligt att det som är så viktigt och fint för vissa är så otroligt stötande och jobbigt för andra?
Gud: Du tänker på….
Jag: Jag vet inte. Jag har någon slags gen i mig som tycker att fina vackra citat är superirriterande.
Gud: Mmm.
Jag: Cyniska och sarkastiska citat däremot gillar jag.
Gud: Gen säger du. Jag säger något annat.
Jag: Humor?
Gud: Eller arvsynd.
Jag: En gång när vi är ute och går över de himmelska vidderna ska jag fråga över skillnaden mellan humor och arvsynd.
Gud: Gör det. Det känns som att det kan bli intressant.
Jag: Men idag undrar jag bara över det här att alla är så olika och varför — tja, varför jag inte kan nöja mig med att tycka att fina citat är fina?
Gud: Tja…
Jag: Varför måste jag ha lite vasshet med i allt för att jag ska gilla det? Varför är jag inte som alla andra?
Gud: Tanken svindlar.
Jag: Haha.
Gud: Tanken mer än svindlar. Tanken djupdyker som från en sextiometerstrampolin, gör flera saltomortaler och faller snyggt ner i en bakåtfällkniv som Ester Williams ungefär.
Jag: Där har vi en till.
Gud: En till?
Jag: En till som jag kunde vara mer som. Mer normal. Som Ester Williams.
Gud: Hur ofta tränar du synkroniserad simning?
Jag: Inte så ofta att det är någon större risk att jag blir som Ester Williams. Men det förklarar inte varför folk är olika.
Gud: Det finns så många förklaringar på det så jag vet knappt var jag ska börja.
Jag: Jag har vissa kollegor som älskar att predika över den där Leonard Cohen-grejen om att det är ”a crack in everything, thats where the light gets in”.
Gud: Mmm.
Jag: Och så har jag en kollega som säger att det är CRACK i allting istället.
Gud: Mmm.
Jag: Roligt.
Gud: Mmm.
Jag: Grejen är att jag förstår inte riktigt för att det vore ju bättre om folk inte bråkade om sådana saker.
Gud: Om folk inte bråkade om Leonard Cohen-texter?
Jag: Ja.
Gud: Jo, du vet det där med att du tycker att vissa saker är roligare när de är snurrade ett varv? Alltså att låten ”Jag blir så glad när solen skiner över hela Sveriges land” inte gör dig glad utan lite sur?
Jag: (sjunger) ”Jag blir så ARG när solen skiner över hela Sveriges land.” Förlåt. Jag måste bara göra om.
Gud: Ja. Så är det. Vissa kan uppskatta storheten i det enkla och vissa gillar att göra saker lite mer komplicerade. Det gör inget. Det är samma skapelse. Ni får uppskatta olika saker i den.
Jag: Så jag är inte en sämre människa bara för att jag får lust att skriva om saker så att de blir lite roligare?
Gud: Inte sämre. Inte nödvändigtvis sämre. Men liksom… mer komplicerad.
Jag: (djupt) Jag är komplex. Mångfacetterad. Liksom… lite mer… filosofisk.
Gud: Det vet jag inte riktigt om jag….
Jag: Jag är liksom bara lite bättre än somliga andra.
Gud: Så tänkte jag INTE.
Jag: Men det är ju så det är. Vissa bara går omkring och njuter av det enkla. Jag njuter av det SVÅRA.
Gud: Det tog dig mindre än en minut att ta dig från frågan om du inte var lika bra som andra människor, till att konstatera att du är mycket bättre än dem.
Jag: Jag är inte bara speciell, jag är snabb också.
Gud: Mmm.
Jag: OK, så är jag inte bra då?
Gud: (efter en kort men fullt märkbar tystnad) Klart att du är bra.
Jag: Bra.
Gud: Men det är inte det det handlar om.
Jag: Eh… jo. För mig.
Gud: Men inte för mig.
Jag: För att du inte fattar storheten i att mata mitt ego.
Gud: Tro mig, om jag inte fattade storheten med det skulle jag aldrig ha låtit dig hitta till facebook.
Jag: Vad handlar det om då?
Gud: Det handlar om att alla människor, oavsett om man gillar citat med bilder av Nalle Puh eller citat som är skruvade ett varv och tryckta med vita bokstäver på svart text, ALLA människor har gåvan att föra andra till sanning och kärlek och godhet.
Jag: Alla människor säger du.
Gud: Alla har den gåvan. Alla använder den inte, men alla har den.
Jag: Så du kan typ… tala genom ett Nalle Puh-citat?
Gud: Det viktiga, det enda viktiga, är att jag är kärlek. Hur den kunskapen sprids till någon är olika. Det kan vara ett enkelt och sött citat, det kan vara ett sarkastiskt och komplext citat. Det kan vara något helt annat än ett citat. Det kan vara helt osannolika saker.
Jag: There is a crack in everything.
Gud: Thats where the light gets in.
Jag: Amen.
Gud: Exakt så.

Det står på förpackningen att de inte kan överdoseras

I varje blisterförpackning låg en hoprullad papperslapp med ett luthercitat. Mitt blev: ”Evangeliet kan inte förkunnas utan humor.”

Det är viktigt tycker jag. Helt seriöst. Skrattet är en nådegåva stark som elden och benådande som kärleken själv.

För att avsluta vår träff idag tog vi en sista Lutherol. (Ingen fara, det står på förpackningen att de inte kan överdoseras). Den löd ungefär: ”Det gäller att be som att bön är det enda som hjälper, och att arbeta som att arbete är det enda som gäller.”

Och ibland, tror jag, gäller det att skratta som att skratt är det enda som gäller.

Och nu består dessa tre: Humorn, arbetet och bönen. Och störst av dem är kärleken.