Predikningar

Oändligheten är väldigt, väldigt länge

Jag: Jag tycker ju mycket om att predika för folk.
Gud: Ja.
Jag: Det känns som att det borde finnas proportionalitet i det. Så att andra gillar att lyssna lika mycket till mina predikningar som jag gillar att predika.
Gud: Det vore ju förstås en idealisk situation för dig.
Jag: Men det verkar som att det inte riktigt funkar så.
Gud: Mmm.. Jag kan verkligen inte förstå varför.
Jag: Inte jag heller.
Gud: Det kan ju vara på två olika sätt: Antingen behöver alla andra bli bättre på att gilla långa vindlande predikningar bara för att –
Jag: Vindlande?
Gud: Eller så kan du bli bättre på att bara säga vad du tänker och sedan inte fortsätta predika en lång stund till.
Jag: Sade du ”svindlande” eller ”vindlande”?
Gud: Vindlande.
Jag: Jag som är så rolig när jag predikar.
Gud: Mmm.
Jag: Jag tycker folk borde vilja fortsätta att lyssna på det i all oändlighet.
Gud: Oändligheten är väldigt väldigt länge.
Jag: Jag kan predika väldigt, väldigt länge.
Gud: En upplevd oändlighet kan kännas väldigt lång. Men en faktisk oändlighet ÄR oändlig.
Jag: Fint sagt.
Gud: Tack.
Jag: Kanske skulle jag predika över det någon gång.
Gud: Kanske bara en gång, ganska snabbt, kanske i duschen?
Jag: Men då hör ju ingen?
Gud: Jag hör.
Jag: Då blir det ju mer som en bön.
Gud: Bön är bra.
Jag: Men då är det ju ingen som skrattar.
Gud: Hur vet du att inte jag skrattar?
Jag: Det är ju jättejättetråkigt om den enda som skrattar typ är en gudomlig person som fattar skämtet i förväg. Och förresten så hör jag inte när du skrattar.
Gud: Om du är tyst en stund. Och lyssnar riktigt riktigt noga. Kanske.
Jag: Kanske.
Gud: Ja.
Jag: Men i själva verket?
Gud: Det finns tillfällen när det är bra att du inte hör när jag skrattar.
Jag: Jag gillar skratt.
Gud: Och jag gillar predikningar.
Jag: Det är ju bra. Fler borde göra det.
Gud: Du vet att man kan predika på en massa olika sätt va?
Jag: Jag vet. Jag predikar för min man om städning, för barnen om vilka kläder som ligger slängda på hallgolvet, för…
Gud: Det finns ett gammalt talspråk: ”Predika alltid, om nödvändigt använd ord.”
Jag: Du tycker att jag ska predika TYST?
Gud: Nja. Det skulle ju innebära att du var tyst.
Jag: Ja. Jättetyst. Helt totalt tyst. Bäcktyst. Tyst som det glädjerika, sköna. Tyst som godheten i Haruki Murakamis böcker. Tyst som den finländska folksjälen. Tyst som bruset i färgen vit. Tyst som —
Gud: Vi ska väl inte gå för långt.
Jag: Så vad menar du då?
Gud: Du kanske inte ska vara helt tyst.
Jag: Aha! Så folk GILLAR när jag pratar?
Gud: Jag. Jag gillar när du pratar.
Jag: Så klart. För att du skapade mig med en viss gåva.
Gud: För att – du vet hur vissa människor tycker att det är vilsamt att ha radion på i bakgrunden, även om man inte lyssnar direkt på den?
Jag: Javisst. Min man brukar — Aha.
Gud: Vilsamt. Din gåva är vilsam.
Jag: Hör du, Gud.
Gud: Ja. Och jag lyssnar till och med alltid. Men alla måste ju inte göra det.

Väldigt värn vid vår väg

Stadigt och ständigt har hon stått där, i generationer.
Vet vilka som kommit, och har sett vilka som gått.
Välvillig och levnadsvis och van vid vädrets växlingar
Villigt väntat in våren, värdigt väntat ut hösten.

Stadigt och ständigt står hon där, vännen och väktaren.
Varsam, vänlig, vacker: vördnadsvärd och vis
Fåglars bo och katters bro, barnens zoo och vuxnas ro.
Vild och väldig som en viking, vitklädd, varlig som en brud.

Stadigt och ständigt står hon på sitt pass
Villig vakt vid vår åker, väldigt värn vid vår väg
Varma armar vänder sig åt alla håll
Visar världen varsamhet, välkomnar och värnar.