Sand

Jag räknar som så att det inte är så ofta

Jag: Du vet den där berättelsen om fotspår i sanden?
Gud: Den där när en man och jag tittar tillbaka på livet och det går fotspår i sanden?
Jag: Ja, och oftast är det två par fotspår, men när livet var som jobbigast är det bara ett par.
Gud: Och då säger mannen: Varför lämnade du mig ensam när livet var som jobbigast?
Jag: Exakt. Och då säger du att det var då du bar mannen.
Gud: Jag har hört den berättelsen, ja.
Jag: Jag gillar inte den.
Gud: Ingenting kunde förvåna mig mindre.
Jag: Jag menar bara att om du går omkring och bär alla som har det svårt, varför slutar de inte att ha det svårt? Varför KÄNNER de inte att du bär dem?
Gud: För att… det är nu det blir så där svårt att förklara.
Jag: Exakt. För att jag har satt fingret på den springande punkten. Teodicéproblemet, min vän.
Gud: Ah.
Jag: Om du finns och verkligen vill bära alla som har problem, varför har vi då problem?
Gud: För att få bli burna av mig?
Jag: Men alltså allvarligt. Om du bär mig så vill jag verkligen att det ska vara en trevligare upplevelse än att det är de värsta stunderna i mitt liv.
Gud: Varför kan det inte vara både och?
Jag: Både de värsta stunderna i mitt liv och en trevligare upplevelse?
Gud: Ja.
Jag: Hmm… men det är ju…
Gud: … Två känslor på samma gång.
Jag: Ja.
Gud: Jag skapade er med förmågan att ha flera känslor på en och samma gång.
Jag: Men alltså… jag vet inte vad jag…
Gud: Och för övrigt så har jag inte SKRIVIT berättelsen. Jag bara figurerar i den.
Jag: Men många människor verkar gilla den.
Gud: Ja, så är det.
Jag: Men alltså inte jag.
Gud: För du vill bli buren utan att det är några problem.
Jag: Jag vill att alla problem ska försvinna så fort du kommer in i bilden.
Gud: Så alltså att det inte finns några problem alls. Eftersom jag alltid är med i bilden.
Jag: Typ så.
Gud: Det funkar inte så.
Jag: Jag har märkt det.
Gud: Jag bär dig hela tiden. Men när du har problem, bär jag dig också. Du märker inte att du blir buren just då, för du blir alltid buren.
Jag: Men i så fall… borde du ju inte bära mig UTOM när jag har problem. Då skulle jag känna skillnaden.
Gud: Så du vill ha en värld där du är lyckligare när du har problem än när du inte har problem?
Jag: Åh vad krångligt allting jämt blir när vi är ute och går.
Gud: Jag kan inte förstå hur det blir så.
Jag: Jag vill helt enkelt ha en värld där alla problem bara försvinner.
Gud: Välkommen till himlen.
Jag: Jag menar innan.
Gud: Men nu när vi är ute och går över de himmelska vidderna.
Jag: Nu bär ju till exempel inte du mig, för vi går bredvid varandra.
Gud: Jag bär dig. Jag bär dig jämt.
Jag: Men du går bredvid mig också…
Gud: Jag är överallt och på alla sätt.
Jag: Och jag är alltid buren?
Gud: Japp.
Jag: Även när jag har problem?
Gud: Till och med när du ÄR ett problem.
Jag: Det är ju tack och lov inte så ofta.
Gud: Det beror väl lite på hur man räknar.
Jag: Jag räknar som så att det inte är så ofta.
Gud: Men så är det inte du som bär heller.