Jag: Är du beredd?
Gud: Alltid redo.
Jag: Du måste svara ja eller nej.
Gud: … eh… Ja.
Jag: Efter att jag har ställt frågan så klart.
Gud: Jag vet. Efter att du har ställt frågan ska jag svara ja eller nej.
Jag: OK. Kan du göra en så tung sten att du inte själv kan lyfta den?
Gud: Ja. Jag kan göra allting.
Jag: Aha! Men då kan du ju inte lyfta den stenen? För då är den ju så stor att du inte kan lyfta den?
Gud: Jo. Jag kan lyfta den.
Jag: Men jag sade ju… alltså: Om du kan göra en så stor sten att du inte kan lyfta den, kan du ju inte lyfta på stenen?
Gud: Du verkar verkligen väldigt övertygad om att du har rätt. Men ändå är svaret Jo.
Jag: Jag sade ju att det var en ja-eller-nej-fråga.
Gud: Och svaret är JA!
Jag: Men också nej.
Gud: Nej.
Jag: Jag ska förklara. Du säger att du KAN göra en så stor sten att du inte kan lyfta den.
Gud: Ja.
Jag: och sedan går du ändå och lyfter på den där stenen!
Gud: Just det.
Jag: MEN! Det går ju inte. Det var ju det som var premissen.
Gud: Jag är Gud. Jag kan allt. Och! Jag talar alltid sanning.
Jag: Just det. Så alltså: Kan du göra en sten som är så stor och tung att du inte kan lyfta den?
Gud: Ja.
Jag: Så då kan du inte lyfta på stenen?
Gud: Jo.
Jag: Jag ger upp.
Gud: Men jag ger aldrig upp.
Jag: Jag tror att du typ tänker så här: ”Jag kan göra vad jag vill. Så jag KAN göra en så stor sten att jag inte kan lyfta den. Men grejen är att jag VILL inte det, för jag vill typ kunna lyfta alla stenar. ”
Gud: Nej, så var det inte.
Jag: Var det inte?
Gud: Nej, jag var tvungen att lyfta på den.
Jag: Så det finns typ en så stor sten att du inte kan lyfta den?
Gud: Fanns iallafall.
Jag: Vad hände med den?
Gud: Jag lyfte på den.
Jag: ARGH! (Tystnad)
Gud: Din fråga var, om jag minns rätt, ”Kan du Gud, i all din allsmäktighet, göra en så stor sten att du inte kan lyfta på den?”
Jag: Ja. Och tung sten.
Gud: Just så.
Jag: OK.
Gud: Och mitt svar är: Det har jag redan gjort.
Jag: Va? När?
Gud: När jag gjorde stenen är kanske inte så intressant? Det viktiga är när jag inte kunde lyfta på den.
Jag: När var det då?
Gud: När jag var död.
Jag: När du var död.
Gud: Ja. Exakt. De lade mig i en grav och rullade för en sten. En sten så tung att det inte räckte med en person för att rulla dit den. Och jag kunde inte heller lyfta undan den. Dels för att jag var död, så klart.
Jag: Så klart.
Gud: Och också för att jag hade inte orkat. Jesus hade inte orkat. Jesus var en människa med människors styrka. Kunde inte rulla undan stenen. Jag kunde inte flytta den.
Jag: Ah.
Gud: Men sedan tog jag bort den.
Jag: Det är här jag inte riktigt kan följa med i logiken.
Gud: Jesus dog. Men dödsriket kunde inte hålla honom. Kärleken kan aldrig dö. Så de var tvungna att släppa ut honom.
Jag: Men stenen då?
Gud: Jag tog bort den.
Jag: HURDÅ?
Gud: Tja. Jag vill inte skryta men… jag är Gud.
Jag: Så du bara… men Jesus var ju männis— men alltså…
Gud: Jag tog bort den, bara. Inga detaljer behövs.
Jag: Och sedan då?
Gud: Och sedan förändrades livet för alltid.
Jag: För att du gjorde en sten som var så tung att du inte själv kunde lyfta den.
Gud: Just det. Och sedan tog jag bort den. (Tystnad)
Jag: Det konstiga är att när jag har pratat med dig ett tag verkar allt det här logiskt.
Gud: Det konstiga är att när jag har pratat med dig ett tag verkar nästan alltid du logisk.
Jag: Jag vet inte vad jag ska säga.
Gud: Det kan jag väl ändå inte tänka mig att det är sant? (Tystnad)
Jag: Tack för att du gjorde den där stenen.
Gud: Och för att jag lyfte bort den.
Jag: Det med.
Gud: För annars skulle vi inte ha det här samtalet.
Jag: Det hade ju i sådana fall varit en omistlig förlust för världslitteraturen.
Gud: En omistlig förlust. Det låter krångligt.
Jag: Som en olyftbar sten som någon lyfter.
Gud: Typ så, ja.